Ägandet av kulturen

Jag lyssnar på Filosofiska rummet på P1 i Sveriges radio om Lusten att äga – om konstnärliga och andra värden och slås av hur främmande det självklara i ägande har blivit. Filosofen Jeanette Emt startar med att svara på inledningsfrågan från programledaren Lars Mogensen om de medverkande äger någon konst själva, att hon minsan inte äger konst då de konstverk hon skulle kunna tänka sig är så fruktansvärt dyrbara. Senare i programmet påstår hon att hon inreder sitt hem ”ganska menlös” för att den konst hon har hemma skall stå ut mer och frågar om hon med detta är ute efter ett dekorativt värde mer än ett konstnärligt värde varvid konstkritikern Linda Fagerström svarar att det kanske är en samvetsfråga?
En frågeställning som fullkomligen dryper av akademisk elitism som egentligen bara visar att det i vissa kretsar handlar om att ha rätt åsikt och tycka rätt saker för att passa in i en imaginär statusvärld. De diskuterar hur hemska privata konstsamlare drivs av en rovdjurskultur och som skapar konsthallar för statusens skull inom konstsamlarkretser. Alltså exakt samma mekanism som i deras ingrupp kommer till uttryck i att det gäller att komma ihåg att man äger konst för det konstnärliga värdet och absolut inte för det dekorativa värdet.

Det är slående hur lite de medverkande i programmet förstår om ägande och varför vi vill äga, vare sig det är konst eller annat. De kommer som inte runt sin egen ambivalens inför ägandet. Ägandet är ju fult för dem och därför måste de resonera fram en massa snömos i form av kvasiintellektuella resonemang om vilka värden som är viktiga. Den enda gången jag tycker de närmar sig något slags relevans är när de diskuterar värde av skönhet, innan de förlorar sig i att dela upp skönheten i subkategorier som estetisk, kognitiv eller dekorativ upplevelse. Det finns allmänt i vårt samhälle en slapp hållning kring ägande vilket ger sig olika uttryck som motvilja att bestraffa egendomstjuvar och prat om gemensamt ägande i olika former.

Det är klart att vi vill och skall äga. Drivkraften för människor att existera är ju inte isolerad i att sprida våra gener, vi vill ju att våra gener skall leva vidare också och därför kommer vi att samla på oss olika saker genom ägande, så även sköna föremål. De konstnärliga föremålen är en del av kulturbyggandet. Samhället är inte komplett utan skönhet, hur svårt det än är att sätta en prislapp på sköna föremål så finns det kulturella värdet där. På samma sätt som att vi svenskar har en fäbless för att åka ut på landet och finna en inre frid i att vara en del av den natur som flyter i vårt blod sedan tusentals år tillbaka.

Värdet av skönhet är definerandet av kulturen. För olika kulturer upplever olika objekt eller upplevelser som sköna. Ägandet är vårt sätt att bygga kulturen. Med ägandet av mark och redskap för att kunna föda och skydda vår avkomma och inte minst för att bilda dem. I vår kultur har det länge funnits ett bildningsvärde där barnen har lärt sina livsuppgifter av sina föräldrar för att kunna garantera kommande generationers förutsättningar.
Med tryckkonsten kom möjligheten att skapa kognitiv utveckling och därmed förbättrad överlevnadsmöjlighet vilken med högläsningen i kyrkan och hemmet gav berättarkulturen ytterligare en dimension och stärkte överlevnadsförmågan genom att förstärka kulturen. Läsandet leder till boksamlande och ägande av böcker, det kulturela muskelbyggandet i form av hemmets bibliotek. Bildkonsten på de målade vackra väggarna i stugona i exempelvis Dalarna och Härjedalen visar hur viktig upplevelsen av skönhet är för kulturen. Kognitiv utveckling och kulturbärande.

Fördelen med ägande är uppenbar, det är verktyget för att bygga och stärka vår kultur generation för generation och därmed också maximera möjligheten för våra avkommors överlevnad.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Please reload

Please Wait