Kan Corona ge oss nya Strindbergsfejder?

Svenskt kulturliv och kulturdebatt har lidigt isande brist på mustiga, smutsiga och framför allt renande kulturkrig sedan, ja ända sedan Strindbergsfejden mer elle mindre. Svenskt kulturliv handikappas av det faktum att det är ett väldigt litet akvarium för de fiskar som skall slåss om födan. Det hade naturligtvis varit en utmärkt miljö för en fri kultur men när det är akvarieägaren som förser fiskarna med ständigt nytt foder I form av skattebetalarnas pengar så finns det ingen anledning för fiskarna att ilsket och girigt bita av någon annan fisk fenorna. Även om det skulle behövas för att kunna hålla akvariet rent.
De fiskar som trängs i akvariumet vågar inte slåss om födan då alla fiskarna i akvariumet kommer att korsa varandras yrkesbanor under livets gång. Därför uppstår heller inga renande bad. Samma gamla unkna vatten som fiskarna lever sina liv i dag ut och dag in.

Därför glädjer det mig att se att det i en fri tidskrift nu finns en hink med nytt och friskt vatten att hälla över de somnolenta fiskarna i akvariumet. I mediehuset Kvartal har precis en kulturstrid med möjligheter att kunna väcka några av de slumrande fiskar och väcka dem till pirayor som plötsligt måste bita för att behålla position och status.

Pianisten och kulturskribenten Martin Malmgren börjar med en granskande debattartikel att syna chefen för Helsingborgs konserthus Fredrik Österling. Malmgren är främst ute efter att spegla hur politiskt korrekta program för konserthuset används som Potemkinkulisser för att krama ur bidragssystemet för egen vinning. Frågetecken om Österling använder denna metod för att få egna verk uppsatta och om hur mycket jämlikhet det egentligen resulterar i resulterar i en intressant och bra debattartikel.
Riktigt bra och intressant blir det först när Österling dagen efter går i genmäle och gör detta på ett mycket uppfriskande vis.
Fredrik Österling talar om sig själv som ett fenomen och i tredje person. Det är som en musikens Zlatan som slår sig för bröstet om sin betydelse för kulturvärlden, dock utan minsta tecken på någon glimt i ögat som Zlatan bjuder på mellan varven.

Det är en Österling som anklagar Malmgrens artikel för att vara full av insinuationer och för att försvara sig så trampar Österling rakt ut i mängder av just insuinuationer. Det är precis så bittert som en plötsligt avbiten fena resulterar i när vattnet varit grumligt för länge.
Plötsligt finner jag mig road och när texten avslutas med att Österling hänvisar till sina kritiker som Hattifnattar.
Här hoppas jag att det tänts ett behov av svar från Malmgren. Kanske inblandning av flera av de fula fiskarna i akvariumet. För nu när pandemin har gjort tidgare loja kulturarbetare än mer sysslolösa så kanske det är dags för en ny stor och infekterad kulturdebatt?
Snälla, ge oss en ny kulturstrid värdig Strindbergsfejden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *