I december för ett par år sedan blev jag tillfrågad om jag kunde hoppa in och jobba på ett HVB-hem som hade öppnad bara något halvår tidigare. Hemmet var beläget i en stor ombyggd villa mitt i ett villaområde där grannarna förgäves hade försökt protestera mot inflyttandet av ensamkommande. Med tanke på tiden på året så berättade min kollega för kvällen att vi skulle göra julpyssel. Barnen skulle få göra smällkarameller och trycka in nejlikor i apelsiner.
Lite förvånad från mina tidigare erfarenheter så tänkte jag ändå att det kanske verkligen bara bodde barn på det här HVB-hemmet. Vi förberedde innan barnen skulle komma hem från skolan med att lägga fram allt material som skulle behövas för kvällens pyssel. Sedan satt jag där vid bordet och väntade på barnen. Min kollega tyckte att jag kunde sitta där och vänta som inspiration för barnen när de kom. Sitta och trycka in nejlikor i apelsiner och se riktigt julfryntlig ut.

Så kom de då hem från skolan och det var inte med lite förvåning jag konstaterade att det här var samma orakade äldre ungdomar som bodde på alla andra HVB-hem jag jobbat på. Flera frågor radades upp i mitt inre.
Varför skulle muslimska ungdomar vilja ägna sig åt att pyssla med toalettrullar och silkespapper eller apelsiner och nejlikor för att hänga i en julgran? Hur skulle motivbilden se ut?
Skulle man förklara för dem att julen är en kristen högtid och att i Sverige så hjälper barn till att göra pynt till julsybolen nummer ett, granen? Varför skulle ungdomar som passerat mopedåldern med råge vilja göra detta?
Varför skulle de vilja bli inblandade i en kristen högtid?

Naturligtvis ville ingen delta i smällkaramellstillverkandet. Ett par tre av killarna satte sig ner vid bordet efter att min kollega insisterat och mer eller mindre handgripligen satt dem ner vid bordet. Så snart de kunde lämnade de bordet och gick in på sina rum. Jag frågade till sist min kollega om hon inte såg det som en gnutta kontraproduktivt att försöka lära någon om svensk kultur och svenska traditioner genom att behandla dem som små barn?
Svaret jag fick var att de flesta barn oavsett ålder tycker om att pyssla. Min egen erfarenhet som far till flera barn är att deras behov av pysselobjekt ändå förändras med deras ålder.

Nästa gång jag kom till samma boende igen var det dags för pyssel igen. Nu hade samma kollega som ville göra smällkarameller plockat fram pärlplattor och pärlor. Min kollega kunde inte förstå att ingen av ungdomarna ville vara med och pyssla när hon hade ansträngt sig för att göra det mysigt.

På ett annat HVB-hem så blev jag kontaktad av en kollega från ett grannboende inom företaget. Hon hade pratat med boendechefen där jag jobbade och blivit rekommenderad att kontakta mig. Hennes ärende var lika enkelt som förryckt, hon undrade om jag ville vara hennes kontaktperson på boendet för hennes projekt att köpa in kramdjur till alla barnen?
För det första förstod jag inte varför det skulle behövas en ”kontaktperson” över huvud taget. Det var väl bara att samla in uppgifter på antalet boende ungdommar och åka iväg och köpa kramdjur?
För det andra så förstod jag inte varför alla skulle ha kamdjur. För de flesta av killarna skulle ett kramdjur inte fylla någon funktion och de var helt enkelt för gamla för kramdjur.

Vad är det som gör att vuxna människor, ofta med akademiska utbildningar, beter sig så här?
Min hypotes är att det handlar om att man har gått in i uppgiften med en viss förutsättning. Man har känt att man vill hjälpa till och gärna jobba med att hjälpa flyktingbarnen tillrätta i det svenska samhället. Kanske har man sett för sitt inre hur man får möjligheten att vara ett barns trygghet till möjligheten till fred gör att barnet får återbördas till sin moders famn. Sedan när man står där och ingenting är som man hade föreställt sig men alla runt omkring dig agerar som att det är barn ni som skall hjälpa till att integrera in i samhället. Lite skönt kravlöst sådär.