Äganderätt och egendom räddar kulturarvet

Under åren så har jag tillbringat mycken tid på våra vägar och det finns snart sagt ingen del
av den svenska landsbyggden som jag inte har passerat. Den delen som täcks av vägnätet det vill
säga. En välkommen paus i resandet är att ta del av de privatmuseer som dyker upp lite här och var i
det svenska landskapet. De där små specialistmuseerna som drivs av ett brinnande intresse och eget
arbete. Inte en skattekrona i bidrag.
Museer och utställningar som görs möjliga på grund av människors brinnande intresse och
interaktion med likasinnade. I Torsångs motormuseum i Dalarna står bland alla antika fordon en
Honda 750 och jag får höra berättelsen om de motorcykelåkande kvinnorna som på tur genom
Dalarna stannar vid museet i Torsång och blir förtjusta över alla fantastiska fordon, varsamt
renoverade av kunniga händer. En av kvinnorna är senare med om en olycka. Vännerna låter laga
hennes motorcykel och lämnar över den till meseet som en gåva. Det var för dem en plats de
mindes med kärlek, där de tillsammans hade gjort en paus i det de älskade mest, att köra motorcykel
och de kunde inte tänka sig en bättre hyllning till sin vän an att låta någon som förstod värdet av
detta ta hand om motorcykeln. Så blir historien återberättad gång efter gång i det lilla museet.

Mitt numismatiska intresse ledde mig till att söka efter några specifika mynt och i min jakt efter
dessa så kom jag att träffa på en half dollar från S/S Republic, en hjulångare som förliste i storm
1865 under sin färd från New York till New Orleans. Femtioentusen guld- och silvermynt samt
fjortontusen andra artifacter lyckades man för några år sedan bärga.
Skillnaden mellan ett svenskt förfarande och ett rimligt dito är att de bärgade skatterna blir en
möjlighet att återfå en del av kostnaderna från bärgning av desamma. I Sverige är detta närmast
omöjligt då så fort en stackars bonde sticker spaden i sin mark och stöter på en gammal artefakt
riskerar att få sin brukbara mark avstängd för arkeologiska utgrävningar i flera år, utan ersättning.
Hade bonden haft rätt att sälja fynden till privata samlare hade också ett flertal intressenter varit
ytterst intresserade av att betala bonden för att upplåta sin mark för utgrävningar och bonden hade
kunnat förhandla till sig en bonus på ytterligare upphittade föremål.

Nu äger staten föremål som de inte saknar, ligger i eller på privat mark och som de inte ersätter
upphittaren ett rimligt värde för. Sedan när jag besöker det museum där fyndet förvaras är det inte
säkert att jag någonsin kommr att få se det. Att kurera utstälningar med närmast oräkneligt antal
föremål leder till att de flesta ligger dolda för den allmänhet som egentligen äger dem, ibland för all
framtid. Ibland blir samlingarna för stora och för att förhndra privata samlare från att bevara
kulturarvet så destruerar man föremål. För en stat räcker det långt att föremålet är registrerat och
noterat, kärlek för kulturen finns det inget utrymme för.

Jag saknar alltid replikor på artefakterna jag sett på offentliga museer i deras små butiker. Istället
säljer de pennor, kuddar och doftljus och annat fullständigt ovidkommande krimskrams med
museets logotyp på som bäst. Min känsla efter en bra museial upplevelse är att jag vill ha en bit av
historien med mig hem.
Bättre än kopior på föremålen skulle naturligtvis vara äkta föremål.
Kapitalisera på fyndet.
Sälj mig föremål som inte var tillräckligt bra för att ställa ut. Ni kommer ändå att destruera dem
eller gömma dem i dammiga källare. Låt kulturhistorien få leva.

Låt de samlare som drivs av kärlek och samlarvurm kurera sina egna utställningar. Samlare älskar
att visa upp vad de har. Mycket mer så än torra offentliga tjänstemän på offentliga museer. Kan de
dessutom förädla sina samlingar genom att sälja och köpa föremål fritt på en privat marknad, jag då
har vi ett kulturarv som garanterar att hållas levande länge till.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Please reload

Please Wait