Viker tvätt. Ser ut genom fönstret, himlen är blå och Frigg spinner molnen. Intet är grönt utom barren och den, tyvärr inte bokstavligen, skogstokiga miljörörelsen.
Svensk Public Service har visat sin rätta sida i veckan och dragit tillbaka sin medverkan på Twitter. De anser att det inte är intressant att medverka på en social plattform där endast 7% av deras publik befinner sig.
Att beslutet kommer dagen efter att Elon Musk och Twitter har etiketterat Public Service exakt vad det är, offentligt finansierad media, sägs inte ha något med beslutet att skaffa. Svårt att tro – inte bara för att svensk Public Service har svårt utan att hålla sig till sanningen – utan också för att bland annat Utbildningsradion klagade högt. Enligt offentligt finansierad media så är offentligt finansierad media mycket friare än ekonomiskt fri media. Det är en konstig hållning när man förutom att mottaga med hot om våld insamlade skattemedel för sin finansiering också måste förhålla sig till regeringens direkta direktiv samt få sina chefer tillsatta av samma regering.
Nu låtsas man att anledningen till att man lämnar Twitter är att plattformen är för liten. Snarare är sanningen att man genuint hatar och är rädda för riktiga fria media. Hatet mot en av världens rikaste män, Elon Musk, är drivkraften. Man är helt enkelt livrädd för konkurrens om mediautrymmet. Det kanske tydligaste beviset för detta är hur BBC-reporten James Clayton i ett försök att ge sig på Elon Musk blir fullständigt tillintetgjord på intervjun som inte bara blivit viral på Twitter utan också renderat i den utmärkta artikeln Finns det något löjligare än en kränkt journalist? på Kvartal.se.
På någon märkligt men tydligt glidande vis har tankar om oberoende media nu börjat ses som någonting farligt och högerextremistiskt. I det väl inpinkade reviret av presstöd och skattefinansierad Public Service vill man inte få konkurrens av människor som har en annan åsikt, tanke eller kanske till och med kunskap om något som rör det rådande nuet. Demokratin kan tydligen enbart räddas genom kontrollerade medier och alla andra tankar är högerextrimism.
Plagiat eller konst, eller både och?
En artikel i The Guardian tilldrog sig mitt intresse under tiden torktumlaren svingade den sista fukten ur mina strumpor och underkläder. Artikeln avhandlar en ny dokumentär – WHAAM! BLAM! Roy Lichtenstein and the Art of Appropriation – som handlar om alla dessa serietecknare som skapade originalen till de bilder som sedan popkonstens Roy Lichtenstein sedan kopierade och sålde som konst. Popkulturen är av sin natur ett collage av kopierande. Det är dess mylla. Själv har jag ägnat en hel Tumblr-blogg åt popkultur och popkulturell blick på bilder – Popkultur – för att fylla min dagliga dos av bilder som oavsett ålder och tidsepok skildrar det popkulturella seendet.
Artikeln nämner flera serietecknare som slutat sina dagar ekonomiskt utblottade samtidigt som Lichtensteins verk ständigt stiger i värde. Artikeln och ämnet den behandlar är intressant men undertecknad har svårt att finna relevans. Det är en hinna av bitterhet som beslöjar hela ämnet och jag kan bara hålla med professor Bradford R Collins som citeras i artikeln:
It’s not plagiarism. It’s appropriation. With plagiarism, you’re stealing somebody’s work and using it for the same purpose they did. If Lichtenstein made comic books out of it, that would be stealing. But appropriation means you’re taking something and reusing it for a very different purpose, taking something out of a comic book and making it into a painting.
Idiotanstalten finns naturligtvis också på Twitter: https://twitter.com/idiotanstalten