Det var någon gång under de första åren av 1980-talet och vi satt och tjafsade om vilken cross-motorcykel som var hårigast av dem alla. Vi var inte lika intresserade av motorcyklar alla fyra men motocross-motorcyklar var det mest rebelliska fortskaffningsmedel vi kunde tänka oss.
Det var kraftfullt och tog sig fram nästan överallt. Vi var fortfarande så unga att vi inte kunde ha speciellt många kilometer motorcykelåkande i kroppen någon av oss. 125:or hade vi väl provat på allihop men mest var det trimmade mopeder som trakterades.
Motocross-kungen över all i vår värld var vid den här tiden Husqvarna. Trots en viss misstänksamhet mot motorfordon från Sverige på grund av det som vi ansåg som tråkbilarna Volvo och SAAB så var Husqvarna det ballaste i crossväg. Vår ålder och erfarenhet hade begränsningar i vilka tillverkare som egentligen fanns därute. Ingen av oss följde tävlingar i motocross och det här var en era när nästan alla landsvägsmotorcyklar som räknades kom från de fyra stora japanska tillverkarna.
Om jag följde motorsport på den här tiden, så var det roadracing. Kenny Roberts var redan en legend och kamperna mellan Eddie Lawson och Freddie Spencer var det jag följde under åren de var de två stora giganterna i sporten.
Motocross var något annat. De cross-motorcyklar vi kom i kontakt med var oftast stulna och kördes en natt eller två innan de dumpades innan polisen skulle få upp vittring. Det var så det var. Farligt, dumt och frihetskänsla.
Det finns naturligtvis inget försvar för det, det var bara så det var. För egen del så skulle ingenting ha fått mig att deltaga i stölderna i fråga men när erbjudandet gavs så provkörde man crossarna.
Till och med de små 80cc-hojarna var ju en helt annan dimension än våra garagetrimmade moppar. Det var en helt annan kraft. Ett helt annat ljud.
Inte minst en dröm om en frihet som vi inte kunde få smaka på någon annan stans.
Nu satt vi där, hemma hos min namne och snackade vilken cross-motorcykel som var den ballaste, råaste och häftigaste som fanns. De riktigt stora maskinerna på 500cc kunde vi knappt omfamna i våra tonårshjärnor. Så vi försökte hitta argument för hojar med mindre motorer. Men att husqvarna 390 och Husqvarna 490 antagligen var det häftigaste som fanns började vi småningom enas om. Håkan Carlqvist hade vunnit VM i motocross med en Husqvarna. Bara en sådan sak.
Då kom min namnes storebror in i rummet. Han hade hört vår diskussion och sa med en lätt överlägsen ton:
“-OSSA…det är den grymmaste crossen som finns!”
Vi tittade skeptiskt på honom.
Ingen av oss hade någonsin hört talas om OSSA.
“-OSSA! Och Maico fyrnitti!”
Vi avslutade diskussionen och började göra oss redo för att lämna lägenheten. När storebror lade sig i så ledde det bara till långa monologer från hans sida och vi tyckte att vi visste bättre.
Senare kom både verkligheten och kunskapen ikapp. Skulle vi träffas och ha samma diskussion idag så skulle jag antagligen hävda att Maico 490 var dåtidens ballaste motocross.