Statsministerkandidaten

Ännu en sommar har passerat och Fatemeh Khavari är fortfarande 17 år. För oss andra så ökar vår ålder med plus ett år varje år men den fantastiska Fatemeh är fortfarande 17 år även i år, denna blommande ungdom. Den där härliga ungdomstiden när man kan uttala sig om saker man inte riktigt kan eller vet något om på ett sätt som om man vet och kan allt.

Ibland får man nästan för sig att någon lägger ord i munnen på denna unga statsministerkandidat när hon talar för folket. Som när hon talar på Vänsterpartiets kongress i år (https://www.youtube.com/watch?v=S2zLRwDVLKE). Jag menar, född och uppväxt i Iran och inte ens har sett Afghanistan på vykort men kan tvärsäkert uttala sig om att UD gör felaktiga bedömningar om säkerhetsläget i Afghanistan. Ett land hon själv aldrig varit i, men kan uttala sig så säkert om.

Denna minoritetsgrupp som hon hänvisar till som hon själv och huvuddelen av de afghaner som kommer hit tillhör kallas för hazarer och är den tredje största befolkningsgruppen i Afghanistan. Ungefär en tiondel av befolkningen i Afghanistan är hazarer. Det finns få som är så duktiga på att sprida halvsanningar och lögner om sitt eget folk som just hazarer. Detta gör att det blir i stort sett omöjligt att skapa sig en uppfattning om något som har med hazarer att göra. Lägg till detta till att de flesta afghaner man kan fråga om Afghanistan och afghanska spörsmål här i Sverige är just hazarer men att de oftast kommer från Iran. De är ofta vad vi skulle kalla för andra generationens invandrare i Iran eller så har de kommit dit när de var små.

Ett exempel på hur svårt det kan vara att veta vad som är korrekt information om hazarer eller inte är detta med deras språk. Vi kan titta på vad Svenska Afghanistankommittén (https://sak.se/) säger i sin information om hazarer: ”Hazarernas språk är hazaragi, en persisk dialekt, men de flesta talar även dari.”
Här får man ju direkt intrycket att hazaragi och dari skulle vara två olika språk eftersom man skriver ”de flesta talar även dari” men det här är inte riktigt sant, de har inget eget språk. Hazaragi är snarare en dialekt av dari. Dari är en variant av persiska och den variant av persiskan som talas i Iran kallas för farsi. Jag har träffat väldigt många hazarer som uppger dari som modersmål när de kommer hit men som egentligen bara pratar farsi eftersom de är födda eller uppväxta i Iran och har arbetat och gått i skolan där.

Hazarer älskar att utmåla sig själva som offer och förföljda. Inte bara i Afghanistan. Deras historier om hur de har det i Iran skiljer sig kraftigt från vad andra afghaner kan berätta om Iran. Exempelvis uppger hazarer ofta att som afghan är man förföljd i Iran. Man kan inte få ett jobb, man kan inte få medborgarskap, man har inga rättigheter, man får ingen sjukvård etc etc.

Det mesta av detta är inte sant.
Afghaner har det bra i Iran.
De får skolgång, jobb och sjukvård.
De får inte medborgarskap hur som helst i Iran, men det får å andra sidan inte jag heller.

Hur illa det är för afghaner i Iran kan illustreras av det som en afghansk kollega till mig berättade under 2016 (ja, han är hazar). Min kollegas historia var att han och hans syskon föddes och växte upp i Iran. De studerade där. Han och hans bror studerade till ingenjörer (hur är det ens möjligt om man är förföljd och inte har rätt att gå i skola?) och när de var klara med sina studier så fick de båda två arbete som ingenjörer. Dock ansåg de att de kunde tjäna mer pengar på att arbeta som ingenjörer i Sverige. Antagligen en rimlig bedömning då det är ett yrkesområde där det råder brist på kompetent folk i Sverige. Min kollega hade svårt att få jobb som ingenjör. Inte så mycket för att han skulle ha haft undermåliga kunskaper, utan mest för att han inte klarade av att lära sig tala en begriplig svenska.
Hans språkliga förmågor var så dåliga att han efter fem år i Sverige knappt kunde göra sig förstådd i vardagliga situationer. Hans bror hade samma problem. Så hans bror beslutade sig för att flytta tillbaka till Iran.
Vänta nu?
Flytta tillbaka till Iran?
Där de inte har några rättigheter, inte har skola, inte jobb ingen sjukvård, är mer eller mindre förföljda för sin etnicitet?

Därför är jag inte förvånad när Fatemeh Khavari läser innantill och påstår att ”säkerhetsläget i Afghanistan försämrades och det kom ut rapporter som speglade inte alls verkligheten!”
Verkligheten är nämligen att hon inte har en aning.

Afghanska ungdomar valde att ta sina liv för att de lider av psykisk tortyr här påstår hon under sitt tal, utan att darra på rösten. Precis som på samma sätt som när hon flera gånger påstått att afghaner dödas när de återvänder till Afghanistan ända fram tills hon blev ifrågasatt på den punkten och då genast ändrade sig till att de dör mentalt!
Fakta ligger inte för Fatemeh Khavari.
Spel på känslor, inte bara andras utan sin egen känsla av att vara konstant kränkt är hennes drivkraft.

Den grupp som känner sig förfördelade och förföljda visar dessutom ingen vidare vilja till att närma sig de andra folkgrupperna i Afghanistan. När det afghanska parlamentet lade fram ett förslag om nationella ID-kort så motsatte sig de hazariska ledamöterna att alla medborgare i Afghanistan skulle noteras som Nationalitet: Afghan på ID-kortet.
De anser sig nämligen inte vara afghaner.
De är bättre än afghaner.
De är hazarer.

De är kränkta och vill inte blandas ihop med andra folkslag i Afghanistan eftersom de ser ner på dessa.
Fatemeh Khavari står där på Vänsterpartiets kongress och låter berätta om alla dessa afghanska ”tonåringar” som tagit livet av sig i Sverige på grund av de tortyrliknande förhållanden som råder här.
De har tagit sina liv genom hängning, genom att dränka sig och genom att skära upp pulsådern berättar hon. Ingen har sett några rapporter om detta. Skulle man jämföra gruppen ensamkommande hazarer med vanliga svenska ungdomar är det med största sannolikhet den senare gruppen som har högst procentuella självmordstal.

Ingen på Vänsterpartiets kongress, och ingen annan heller mig veterligen, ifrågasätter dessa parallella upplevelser av Iran och Sverige som länder där afghaner i allmänhet och naturligtvis hazarer i synnerhet lever under så hemska förhållanden. Gradskillnaden är om jag förstår det hela att i Iran har de inte samma rättigheter som iranier men i Sverige är det värre än så. De lever de under ”psykisk tortyr här” som Fatemeh Khavari påstår.

Så vad gör de här? Vad gör Fatemeh Khavari här?
Är det inte bäst för både Fatemeh Khavari och för oss svenskar som torterar afghaner att vi går skilda vägar nu?
Hon, eller någon annan hazar behöver inte känna sig kränkta av våra tortyrlika förhållanden i Sverige.
Hon kan åka hem!

Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Läsarfråga: kulturers kompatibilitet med den svenska

Läsarfråga: Du har skrivit en del om att olika kulturer har olika kompatibilitet med den svenska kulturen. Om vi tittar på volymerna samt sammansättningen från de olika kulturerna, vad är sannolikheten att integrationen lyckas? Jag tror vi alla vet svaret här… men det vore intressant att höra din syn. Omvänt: hur många måste kastas ut för att Sverige ska ha någon rimlig chans att resa sig ur den här gyttjan?

Svar: För att vi ska lyckas med integration på bredaste möjliga sätt så MÅSTE vi riva ner fackets betydelse till noll.

Det finns bara en ekonomisk väg att integrera dessa volymer och det är med helt fria marknader. Det kommer aldrig att lyckas med vårt välfärdssamhälle. Det är här de som är mest för en stor invandring/flyktingmottagande går helt fel. De vill ju gärna tro att just vårt välfärdssystem är garanten för integrationen.

Personligen är jag övertygad om att det är precis tvärtom. Vi skulle kunna få plats med en stor del av de människor vi har tagit emot rent ekonomiskt men bara under premisserna att de också skapar sitt eget värde. Miljöpartiet kan damma av sina visioner om fler cykelreparatörer igen, om de släpper på skattetrycket som omöjliggör en sådan verksamhet i realiteten så att säga.

Man kan ju se detta ur olika perspektiv och jag tror att rent integrationstekniskt är det inga större problem. Fria marknader löser det. Nu är vi ju inte riktigt där och vi har en del kulturella och religiösa aspekter att förhålla oss till också.

Nu måste jag spekulera och flumma ut lite för jag tror inte att det är så enkelt att bara peka ut islam rätt upp och ner. Jag tycker mig se stora skillnader mellan muslimer från och i olika delar av världen. Jag ser skillnader mellan de eritreanska och de somaliska muslimerna men tror att det kan att ha att göra med den omkringliggande kulturen och samhällsstrukturen. I Eritrea är skolgång viktigt. Utbildning har en betydelse. Eritrea är en kristen kultur i huvudsak. Somalia… inte riktigt samma kulturella förutsättning.

Vi måste nog ner ytterligare ett steg för att se var de stora problemen för integration ligger. Islam tillsammans med lågutvecklat samhälle och lågkultur är ett absolut nej för integration. Skulle man tänka sig någon form av den flyktingpolitik vi har idag så skulle man behöva tänka sig att man uttalat skiljer på olika folkgrupper. Att man kan stå för att somalier har sämre förutsättningar att fungera i en västerländsk kultur än exempelvis eritreaner.

Jag lämnar våra mellanasiatiska vänner från Afghanistan utanför resonemanget för att det inte skall bli för spretigt men de är i Somalia-kategorin baserat på lågkultur. På egna resor i Gambia och Kenya bland annat så har jag sett människor som inte nödvändigtvis behöver vara terroristmaterial för att de är muslimer men jag kan också se att oavsett var på jorden så är islam en bromskloss för kultur och därmed också en bromskloss för kompatibilitet med vår kultur.

Så, gyttjan är för djup. Det här kommer att kosta oss enorma summor pengar och är en katastrof i nuvarande ekonomiska system.

  • De folkslag som inte passar in här skall hjälpas på plats om de absolut skall hjälpas.
  • De som tas emot här måste erkännas ha svårigheter att passa in här om vi skall kunna integrera dem.

Jag ser inte hur detta skulle kunna problematiseras på ett konstruktivt sätt om vi inte tillåter en vuxen debatt eller analys av ämnet.

Kravlöshetens konsekvenser

Vad händer när man inte kan ställa krav på människor som inte vill anpassa sig – ett axplock

Aziz har smugit in nattgäster otaliga gånger och nu har han blivit påkommen med att plasta och tejpa över brandvarnaren på rummet för tredje gången. De första två gångerna har han blivit varnad för konsekvenserna av att handla på ett sätt som kan sätta andra i fara. Aziz har varje gång personalen har konfronterat honom med att bryta mot reglerna uppträtt som om han blivit irriterad över att någon har ifrågasatt hans handlande. Inte någon regel gäller Aziz, om Aziz får bestämma.

Nu är det uppenbart att Aziz inte kommer att anpassa sig till några regler på boendet. Inte nog med att han har tejpat över brandvarnaren igen, personalen hittar cigarettfimpar i plastpåsen i hans papperskorg.

Två gånger tidigare har han suttit i samtal med boendechefen och fått förklarat för sig att det under inga omständigheter är acceptabelt att riskera andra boendes säkerhet genom att tejpa över brandvarnare och röka på rummet. Varje gång har han fått veta att utskrivning är oundvikligt om han fortsätter. Nu får han beskedet att han inte längre kan bo kvar och att socialtjänsten kommer att hitta en ny placering.

Aziz reser sig upp går ut i köket och får tag i en knivslip. Han kastar den genom ett fönster.

Moradi är missnöjd med maten. Personal lagar maten till killarna på boendet men de äter nästan inget av maten som serveras. De tycker inte om maten som serveras, de vill ha afghansk mat, inte svensk mat.

Ett sätt att visa sitt missnöje över den serverade maten är att göra som Moradi och spruta ut yoghurt och ketchup på golv och väggar. När Moradi sprutar ut ketchup på väggarna så väljer personalen på plats att vända sig om med ryggen emot, så att de kan säga att de inte har sett vad som har hänt eller vem som var inblandad. Sedan när Moradi är klar med sitt värv städar personalen upp, i tysthet.

När Moradi tappar bort nyckeln till sitt rum så råkar personalen ge honom en huvudnyckel till boendet. Under tiden Moradi har en huvudnyckel till byggnaden vågar jag inte lägga ifrån mig något i personalrummet, jag bär så mycket som möjligt på mig. Frågan tas upp på ett flertal personalmöten. Efter några månader fattas beslut om att eftersom Moradis kontaktperson inte vågar konfrontera Moradi med problemet, skall boendechefen be att få se Moradis nyckel och sedan byta ut den.

Hamid tycker att boendets wifi har för dålig täckning på hans rum, så han plockar ner den trådlösa routern som sitter fastskruvad på väggen och placerar den på sitt rum. Saken diskuteras på flera personalmöten och det visar sig att personalgruppen har tolkat regelverket som så att man är helt förbjuden att gå in på de boendes rum annat än om man är direkt inbjuden av den boende.

En person i personalgruppen frågar Hamid om han får komma in på Hamids rum och se om Hamid har den försvunna routern på sitt rum och Hamid säger nej. Dagen efter kommer Hamid tillbaka till personalen och säger att han känner sig orättvist behandlad och kränkt och om personalen inte litar på honom så kan de gå och kontrollera om det finns någon router på hans rum. Det finns ingen router på Hamids rum eftersom han nu har haft tid att slänga den någonstans, så nu har ingen på boendet någon wifi.

Boendet bestämmer sig för att köpa en ny router. Hamid tar även denna router och problemet upphör först när en person i personalgruppen tar på sig att gå in på Hamids rum och hämta routern när Hamid är i skolan. Hamid uppger att han känner sig kränkt och utpekad.

Ett HVB-hem som har varit i drift i nästan tre år har problem med stora kostnader för busskort. Problemet dryftas på ett personalmöte och man diskuterar hur man skall komma tillrätta med att killarna på boendet tappar bort sina busskort så ofta. En lösning som dryftas är att man kanske kan borra ett litet hål i kortet så att man kan fäst ett band i kortet som killarna kanske kan bära runt halsen. Detta anses vara en den bästa idén som kommit fram i frågan och man delegerar till en medarbetare att ringa SL och fråga om man kan borra hål i busskortet utan att påverka funktionen av kortet.

Då föreslår en annan medarbetare att problemet kanske kan bero på att killarna inte tappar sina busskort utan säljer dem och berättar att man kan registrera busskorten på SLs hemsida så man kan spärra ”borttappade” busskort. Detta gör att busskorten blir svårare att sälja om de blir obrukbara.

Efter tre års problem med borttappade busskort så upphör problemet nästan helt och hållet, av sig självt.

Hamdullah är arg. Personalen har ännu en gång påpekat för Hamdullah att boendets regler gäller även för honom och att han nu återigen har klippt av ledningarna till brandvarnaren på rummet för att kunna röka där och att han absolut inte får göra det. Man tar också upp att det ingår i boendets regler att om man skall vara borta från boendet över natten för att sova på någon annan plats måste ha fått detta godkänt av sin gode man då denna har beslutsansvaret så länge man är omyndig.

Hamdullah tänker inte acceptera detta och han tänker visa sitt missnöje, så han går upp till sitt rum och slänger en tekopp genom fönstret inifrån. Sedan går han ut utanför huset och slänger in en sten genom fönstret utifrån.

Jag kom hit för att plugga gratis

Morteza kom hem från intervjun på Migrationsverket och låste in sig på sitt rum. Han ville inte prata med någon. Personalen på HVB-hemmet har ingen kontakt med Migrationsverket, det är olika världar med vattentäta skott emellan. I bästa fall har man en dialog med den ansvariga kommunen men ibland inte ens det. Sekretess hindrar många frågor från att få svar och personalen visste inte riktigt hur de skulle göra nu.

Morteza var arg eller upprörd eller ledsen. Uppenbarligen var han uppfylld av starka känslor men ingen visste vilka eller hur man skulle förhålla sig. Personalen visste att den gode man som var med Morteza på Migrationsverket inte skulle kunna berätta vad som hade hänt, och konflikträdsla hindrade de flesta från att fråga Morteza själv. De visste inte vad som skulle hända om han var arg, så de lät bli att fråga hur han mådde.

Till sist gick boendechefen och knackade på hos Morteza. Hon är en sådan som vill väl, som vill hjälpa. Hon är högskoleutbildad och vet att Sverige har plats för alla som vill hit och just alla som har kommit hit är det synd om. Alla, för de är flyktingar och det är alltid synd om flyktingar. Det är nästan som att man inte behöver pröva en asylansökan. Så fort någon kallar sig flykting så skall man bara ta emot med öppna armar.

Morteza ville först inte berätta varför han var ledsen men när han insåg att han hade ett lyssnande öra berättade han att han hade dåligt samvete. Han hade precis ljugit sig igenom hela intervjun på Migrationsverket och nu ångrade han sig. Till boendets chef sa han att han ångrade sig för att han mådde dåligt över att han ljugit. Till mig sa han senare att han var ledsen för att han förstod att Migrationsverket inte trodde ett ord av vad han sa. Det kan ha varit vilket som.

Morteza fick ett råd av den godhjärtade boendechefen. Hon sa åt Morteza att sanningen alltid segrar. Att han kunde ringa sin advokat och genom denna framföra till Migrationsverket att han hade ljugit om allt men att han var är beredd att berätta sanningen. Morteza tog det goda rådet. I Sverige segrar alltid sanningen. Morteza fick ingen ny intervju, hans asylansökan avslogs och han är inte längre välkommen i Sverige.

Sanningen vann även den här gången men det slutade kanske inte riktigt som Morteza hade tänkt sig. Han var arg och kände sig lurad men berättade att han hade förstått att han hade sig själv att skylla. Han skulle ha lärt sig en bättre historia, han hade lyssnat för mycket på smugglarna. Han hade ju inga asylskäl att vara i Europa. Mortezas syster hade tagit sig till Kanada men han tyckte att det var för långt att åka dit.

Till sist beslutade Morteza att det var bättre att återvända till Afghanistan. Han hade kommit till Sverige för att få plugga gratis sa han. Han hade hoppats på att kunna få en gratis utbildning i Sverige. Nu såg det ut som att det skulle bli som för hans bröder, att han skulle behöva gå in i någon av brödernas företag och bli affärsman istället.

Det var bortkastade pengar att komma till Sverige och den långa asylprocessen här hade kostat honom två år samtidigt som den kostade Sverige två år i uppehälle, skola och omsorg.

Morteza är tillbaka i Kabul nu. Han jobbar i familjeföretaget och snart har han glömt den svenska han lärde sig. För när man tänker på det; hur mycket svenska behöver en affärsman i Kabul kunna?

“Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Flyktingmottagandet var en minuspost i budgeten tills kriget i Syrien som i ett trollslag slog vanliga ekonomiska teorier i spillror. Plötsligt uppstod något slags kvantfysisk ekonomi som gjorde att alla Sveriges ekonomiska funderingar kunde läggas till handlingarna. Nu var plötsligt flyktingmottagandet en kassako, ett miljardregn över Sverige.

Det kompetensregn över Sverige som kriget i Syrien skapade har nu mer eller mindre gjort oss oberoende av export och vi behöver inte längre mäta arbetslöshet i procentenheter. Det som har skapat den här fantastiska situationen är den plakat-politiska ekonomiska teorin bakom “Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Om man tror att man kan säga “Vi ställer inga grupper mot varandra!” och mena något med det måste man enligt alla logiska resonemang utgå från några grundläggande förutsättningar:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Om man inte går med på de här förutsättningarna så får man faktiskt förklara sig. Jag sticker ut hakan och påstår att så fort du ger skattepengar till en grupp för att betala för något upplevt behov, så har du gjort precis det du sa att du inte skulle göra. Du har ställt den gruppen mot alla andra.

I nästa skede så kommer någon annan grupp att uppleva ett behov därför att du precis skapade behovet. Plötsligt har skattepengarna lockat intressegrupper att äska finansiering utan arbetsinsats. Det är att döda den fungerande marknaden.

Jag sticker ut hakan en bit till och påstår att om det finns skattepengar att dela ut till några grupper alls så är skattetrycket för högt. På tok för högt. Det är väl den här funktionen som är det absoluta gränsvärdet för när staten börjar köpa sympatier hos olika grupper för sitt politiska egenintresse.

Nu har vi kommit så långt att statsapparaten har börjat dela ut pengar till grupper som vi anser vara odugliga att klara sig på egen hand (annars skulle vi väl inte ge dem pengarna?). Då statsapparaten styrs av politiker behöver politikerna smörja så många intressegrupper som behövs för att säkra rösterna i nästa val. Eftersom de inte kan ge alla grupper de pengar de vill ha så måste de ställa grupper mot varandra.

För att värdera vilka grupper som ska ha pengar så räknar man helt enkelt på hur man får så många röster per krona som möjligt. Har man räknat riktigt bra kan man kasta en säck pengar på någon grupp som även genererar symbolvärde.

För att Sverige ska kunna ta emot fler flyktingar och skapa ett i stort sett permanent miljardregn över vårt land så måste man låta dessa ekonomiska samhällsbärare gå före ett tag. Svenskarna som har bott här i generation efter generation har ju egentligen inte lyckats göra Sverige riktigt så bra som det borde vara. Eller hur? Svenskar har ju inte skapat miljardregnet, det har ju flyktingarna gjort.

Så varför börjar nu folk gnissla helt plötsligt? Statens eget informationsorgan börjar rapportera om att det finns otacksamma grupper av människor som inte accepterar att de som bjuder på miljardregnet går först.
“Andra utsatta trängs undan när nyanlända får bostad” låter SVT meddela, som om de verkligen har trott att:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Hur trodde ni att det skulle bli?
Vi har haft bostadsbrist en längre tid och att då addera till befolkningen med sexsiffriga antal per år måste ju rimligtvis leda till något slags konsekvens? Nu börjar det problem som politikerna upplever inför valet 2018. Otacksamma svenskar som inte har förstånd att uppskatta det kommande miljardregnet. Som börjar gnälla om uteblivna tjänster som tidigare utgjorde en del av det som man fick tillbaka för att en stor del av ens inkomst tvångsinlösts i form av skatt.

Det finns fortfarande människor som tror att deras surt förvärvade skattepengar fortfarande kan ge dem vad de gav tidigare. Detta trots att vi nu har en gigantisk intressegrupp som lyckats få ett enormt intresse från de styrande politiska partierna.

Det är nu man så sakta börjar förstå vad som kommer att hända när pendeln vänder. För det gör den, det gör den alltid. När miljardregnet fortsätter att dröja och utgiftsposterna ligger på den där investeringen som skulle ge oss miljardregnet.

Trots att massor av svenskar protesterade så drog ingen politiker i nödbromsen. Politikerna har hoppat av det skenande tåget och tror att bara de tittar bort så behöver de inte ta ansvar för att tåget är på väg att krascha in i en bergvägg. Inte nog med det, de förväntar sig att du ska betala deras kostsamma livsstil och konsekvenserna av den, ytterligare en mandatperiod. Du ska betala och hålla tyst!