I Johan Hakelius fredagskrönika i Expressen i fredags (läs den) så resonerar han kring den märkliga vurmen över New York pre Rudy Giuliani. Giuliani tog ett fast tag om staden och rensade upp i den kriminalitet som hade förtärt New York fram till 1990-talets början. Bland annat så flyttade cirka en miljon människor ut ur staden under 1970-talet på grund av den otrygghet som härjade som en pest.

Vilka är det då som sörjer det New York som var?
Hakelius kallar dem “gamla New York-uvar” men går inte riktigt in på vilka dessa är eller varför de vill ha ett farligt och laglöst Manhattan där kvinnor inte kan gå ut efter mörkrets inbrott och alla kan drabbas av andra inbrott.
Det är samma människor som nu välkomnar Black Life Matter-rörelsen och ANTIFAs förstörelse av egendom och misshandel och mord på de som inte uttryckligen stöder dem. Det är samma gamla vänstersentimentalitet som alltid som driver dessa människor.

Ett Manhattan som är livsfarligt att vara i är ett spännande resmål. Ett samtalsämne som får dem att bli konversationernas nav på bjudningar i deras sfärer. Narcissism i sin renaste och därmed också fulaste forrm.

Själv gjorde jag New York-resan pre-Giuliani. En kamrat och jag reste dit sommaren 1988. Till en skitigt, kriminaliserad cirkus. Min vän vägrade att lämna hotellet efter klockan 19. Han vägrade att lämna rummet på hotellet efter klockan 19, för hotellet var en del av denna smutsiga, vidriga Sodom & Gomorra-miljö där man inte kunde gå ostört mer än fem tio meter i taget innan någon försökte sälja vapen, droger, ID-kort och sex.

Vi bodde 200 meter från Times Square så det var inte på några slummiga bakgator vi hade slagit läger. Dock fick en promenad in på slummiga bakgator sina konsekvenser.

Där förlorade jag en och en halv centimeter av min överläpp och en bunt dollarsedlar. Men jag kom därifrån levande.
De som romantiserar det fullständiga moraliska smuts som var New York pre-Giuliani är smuts själva. De har inget intresse av människorna som tvingas födas och växa upp och därmed anpassa sig till ett liv i smuts. De kittlas av våld de själva är för fega att deltaga i. Jag ser dem inte i min hemby utanför Kisumu i Kenya heller. Där de skulle vara villebråd efter mörkrets inbrott. För de har ingen moral, ingen inre styrka och en fullständigt frånvarande moralisk kompass.

Det är därför de glorifierar våld där de själva inte bor.
Det är mycket små människor och de döljer sitt eget sjuka behov av att kunna komma nära våld och misär på något slags missriktad “kamp” för rättvisa. Låt er inte förledas av det. Det har ingenting gott kommit ur deras så kallade “kamp”.
Aldrig.