Nu, då & aldrig

I mitt vita priviligerade liv så har jag mellan mina förtryckande aktiviteter och utsugande av minoriteter haft svårt att hänga med i alla subgenrer av postmodernistiska kulturyttringar. Ett begrepp som dock passerat min sfär allt oftare är Afrofuturism men då jag har stött på begreppet mestadels i samband med film så har mitt allmänna ointresse för modern film gjort att jag inte har fördjupat mig i begreppet närmare.
Nyligen så fångade dock en text i Los Angeles Reviews of Books mina ögon och chansen att närma mig begreppet Afrofuturism närmare. Det första jag får lära mig är att begreppet Afrofuturism är alldeles för smittat av vit kultur så att det måste filtreras och renas ytterligare. Det ligger något i det, begreppet är skapat av en vit man vid namn Mark Dery, med ursprung i en essä från 1993 med titeln “Black to the Future: Interviews with Samuel Delany, Greg Tate, and Tricia Rose”. Hans definition lyder:

’Spekulativ fiktion som behandlar afroamerikanska teman och tar itu med afroamerikanska angelägenheter i en 1900-tals teknokulturkontext – och mer generellt, afroamerikansk innebörd som approprierar bilder av teknologi och en prostetiskt förbättrad framtid – kan i behov av ett bättre begrepp, kallas “afrofuturism.”’

Direkt jag närmar mig ämnet litteraturvägen så att säga, så noterar jag en allmän tendens. Film för män, litteratur för kvinnor. Problmet med att pojkar läser allt mindre verkar nu ha pågått så länge at det genomsyrar kulturen i hela västvärlden, och de som emigrerar till västvärlden följer efter, tar efter.

Texten i Los Angeles Review of Books är skriven av Hope Wabuke, en ugandian-amerikan, poet och essäist och hennes bakgrund ger oss nyckeln till hennes upplevelse av att begeppet Afrofuturism är för besmittat av en ”vit blick” för att vara tillräckligt. För Hope Wabuke är det kulturella fokuset på den afrikanska diasporan, och afro-amerikaner är för kulturellt för långt ifrån en afrikansk kultursfär för att kunna fungera inkluderande i kulturell mening för andra svarta med afrikanska rötter än deras egna flerhundraåriga abstinens från densamma. Även om Hope Wabuke försöker använda upplevelserna av slaveriet i USA och kolonisationen av Afrika som sammanbindande kit så kan hon inte hitta tillräckligt med afrikansk kultur i afro-amerikanerna för att kunna stanna i begreppet Afrofuturism. För att detta skall kunna fungera som länk så hade slavhandeln och slaveriet i Afrika behövt ha sett ut som vår postmoderna kultur lär ut men bara berättar delar av. Slaveriet i Afrika har lika lång historia som afrikanerna själva. I många tusen år har afrikaner tagit slavar från konkurrerande stammar, på precis samma sätt som detta har skett över hela den befolkade delen av jorden och varit en självklar del av jägar-/samlarsamhällets ekonomi och kultur. De afrikanska slavar som såldes till vita slavhandlare gick via arabiska mellanhänder, de som skött insamlandet och de lokala inköpen av slavar var till största del afrikanerna själva och araberna såg den ekonomiska vinningen i slavhandeln som gav mer lönsamma affärer än elfenbenshandeln.

Att vita har fått sig tilldelat rollen som den onda kraften bakom saveriet får vi nog skylla på stor del på oss själva. Till skillnad från såväl afrikanerna själva som araberna så byggde vi fortifikationsbyggnader, höll bokföring och inte minst avslutade slaveriet vilket gjorde oss åtalbara och dessutom med tydligt synbara bevis. Ingen kommer att ställa någon till svars som ännu inte har gett upp slaveriet vare sig i praktiken eller moraliskt. För Wabuke blir problemet att för afro-amerikanens slaverfarenheter och afrikanens kolonisationserfarenheter svåra att binda ihop till en och samma kultur, då de har försökt att appropriera vit kultur olika distans ifrån sin egen kultur. Det enda lika är att de kan peka på den vite mannen.

Författaren Nnedi Okorafor (Igbo-nigerian-amerikan) myntade istället Africanfuturism för att ha ett begrepp som inbegrep mer av den afrikanska kulturen, dess spirituella och andliga rötter, dess mytologi och dess kulturella anknytning till den afrikanska diasporan.
Trots Hope Wabukes försök att knyta samman alla svarta i samma kultursfär så håller jag med henne om att Afrofuturismen har sin utgångspunkt i vit kultur. Jag delar inte hennes analys över att alla arv från västvärldens kultur baseras på olika typer av vitas övergrepp mot svarta utan ser att hennes och andra svarta afrikaner i diasporans behov av en kulturell koppling till afrikansk kultur. Det ter sig helt naturligt och självklart. Det är samma behov av samanhang som alla som lever i förskingring ger uttryck för, oavsett etnicitet. Afrofuturism är såväl ett begrepp inom populärkulturen som en oxymoron som ett etniskt drömmande bortom alla realistska gränser. Science fiction i vår västerländska kultur har varit en drivande kraft bakom mängder av innovation. Drömmar som förverkligas av den drivkraft dessa drömmar ger upphov till skapar ett folk med en kultur där man inte ger sig innan man tagit verkligheten ett steg närmare det som tidigare var fiktion. Ett framåtblickande med fasta rötter i historien, något som Afrofuturismen inte kan erbjuda, helt enkelt för att det är en appropriering av vit kultur och teknologi där man placerar sig själv som svart utan övrig kontext än att från den här punkten tar vi över spakarna, vilket inte är ett realistiskt scenario lika lite som en hållbar framtidsvision. Här ställs skillnaderna mellan afroamerikans kultur och afrikaner i förskingring i tydligt ljus.

Enligt Mark Derys definition så är Afrofuturismens uttryck för kulturell appropriering av västerlänsk teknikutveckling. Det blir naturligtvis ett trovärdighetsproblem med en kulturyttring som bygger på kulturell aappropriering. Kulturell appropriering har varit ett begrepp som körts så långt ner i halsen på alla vita under etiketten rasism de senaste decennierna att man knappt längre vågar laga annat än pölsa om man skall ha gäster på middag för att undvika att någon ängslig gäst skall med anklagande röst börja prata om kulturell appropriering om man bjuder på något med minsta lilla exotiska anstrykning, om det så är minsta lilla krydda som använts i matlagningen.
Nu läser jag texten famför mig med viss förvåning och matthet.
…that appropriates images of technology and a prosthetically enhanced future..:”
Så Hope Wabuke behöver naturligtvis komma bort från detta dilemma. Det är ytterligare ett skäl att röra sig från begreppet Afrofuturism. Att kulturgenren i sig också är definerad av en vit man är också ett problem. Där ger jag Wabuke helt rätt. Men sedan uppstår i hennes text i Los Angeles Review of Books problem med hennes egen appropriering av västerlänsk kultur. Appropriering av västerlänsk postmodernistisk socialliberalism verkar inte bekymra henne alls.
I Afrofuturismen är lånet från vit kultur teknologi men i Afrikafuturismen är lånet HBTQ och västerlänsk feminism.

Wabuke betonar den respekt som kvinnor i Afrika har som ledare i en majoritet av afrikanska samhällen vilket bland annat gör att Rwanda har den högsta andelen kvinnliga parlamentariker i världen. Det är definitivt en viktig del av afrikanska kulturers samhällsbyggande. Afrikanska kvinnor har på många sätt större färdigheter än afrikanska män när det kommer till at hålla samman lokala samhällen. Dock är inte detta ett resultat av feminism i västerlänsk mening, snarare precis tvärtom. Att kvinnorna i de flesta afrikanska lokalsamhällen har ansvaret inte bara för barn och matlagning utan också därför bygger de sociala banden i gruppen. Alltså precis allt det som västerlänsk feminism försöker alienera kvinnor från är det som i Afrika gör att kvinnorna naturligt har en starkare ställning i lokalsamhället.
Det är också i diasporan som HBTQ-frågan kommer upp på agendan, den skulle vara omöjlig i afrikansk kontext utan västerlänskt inflytande. Heteronormativitet är det rådande i afrikanska kulturer och då islam växer sig allt starkare i Afrika lär det definitivt så förbli.

Det är också noterbart att det är i diasporan Afrikafuturismen uppstår. Man lämnar sitt dysfunktionella hemland och flyttar till den vita västvärlden och får då lära sig att anledningen till problemen i hemlandet beror på att den vite mannen har sugit ut sitt hemlands resurser. För Woke Wabuke måste det vara en lättnad och ett bortsvepande av skuld att veta att det är kolonialtiden i hemlandet som är roten till alla problem för henne och alla andra svarta. Efter kolonialtiden har Uganda, Wabukes hemland, varit en diktatur. Olika diktatorer har avlöst varandra med hjälp av militärkupper och sedan Yoweri Kaguta Museveni tog makten så är futurism i Uganda bland annat lagförslaget att homosexualitet skall bestraffas med livstids fängelse och till och med dödsstraff. Det är kanske inte konstigt att den science fiction som då uppstår när man som afrikansk kvinna är approprieringen av socialliberal populism.

Wabukes utgångspunkt är att de senaste ett och ett halvt sekler långa period av progressiva sociala förändringar har gjort att svarta har bättre och fler rättigheter och trygghet men att det också har bidragit till att vita nu känner en oro att förlora de rättigheter de tagit för självklara, naturligtvis på bekostnad av svarta, och därför har skapat fler fascistiska politiska ledare i världen. Det är här någonstans som Wabuke börjar fastna i den approprierade bilden av sanningen. Den approprierade socialliberala sanningen. Fram till andra världskrigets två följande decennier hade vita i västvärlden inga andra rättigheter utöver de som dess klasstillhörighet gav dem. Rätten att arbeta och att göra rätt för sig. All social och politisk kamp värd att minnas under de gågna ett och ett halv seklerna var det socialliberala jordskredsframgångar i att fylla de parlamentariska posterna och när man inte längre trodde sig ha några klasser kvar då kände man sig nödgade att skapa nya problembeskrivningar av världen för att behålla sin makt. Man kan inte annat säga att de har gjort det framgångsrikt. Västeuropa och därmed också USA (som länge släpade efter med nu har tagit frontpositionen i det socialliberala experimentet) förändrades sakta men säkert efter revolutionerna som följde 1848, vilket i sig var en direkt följd av industrialiseringen och dess fullständigt historiskt ojämförbara förändring av livsbetingelserna i samhället.

I början av 1900-talet började man se ghettofieringen av svarta i USA som ett allt större problem. Samma problem som fackföreningarna i väst alltid målat upp som skräckscenarion som aldrig matrialiserats i någon större omfattning bland vita från industrialiseringens början och under all dess föändring och utveckling blev ett verkligt problem bland de svarta i USA.
Varje gång det har skett en förändring i form av automatisering av arbetslivet så har fackföreningar sett det som sin uppgift att måla upp bilder i form av horder av arbetslösa som nu förlorat sina arbeten och därför kommer att hamna utanför samhället, längst ner på botten, arbetslösa och utan framtid. I verkligheten har detta sällan varit något riktigt problem då man helt enkelt har anpassat sig och hittat andra sätt att försörja sig då varje obsolet arbetsuppgift i automatiseringens spår har skapat nya behov och därmed också nya arbetstillfällen.

I USA började dock fria före detta svarta slavar att ställas utanför det samhälle de tidigare varit en del av, om än i form av slavar. Detta under en period då det behövdes mängder av arbetskraft i nya näringar då industialiseringen krävde järnvägar och gruv- och oljeindustrin expanderade et cetra.
Men de svarta hade svårt att konkurrera. När man skulle bygga järnväg så importerade man hellre kinesiska och svenska arbetare, som kunde hålla ett högt tempo och hade en hög arbetsmoral. Ville man bli sin egen lyckas smed så efterfrågades tjänster som krävde mekanisk kunskap och förståelse.

I USA började dock fria före detta svarta slavar att ställas utanför det samhälle de tidigare varit en del av, om än i form av slavar. Detta under en period då det behövdes mängder av arbetskraft i nya näringar då industialiseringen krävde järnvägar och gruv- och oljeindustrin expanderade et cetra.
Men de svarta hade svårt att konkurrera. När man skulle bygga järnväg så importerade man hellre kinesiska och svenska arbetare, som kunde hålla ett högt tempo och hade en hög arbetsmoral. Ville man bli sin egen lyckas smed så efterfrågades tjänster som krävde mekanisk kunskap och förståelse.

Så svarta hade i brist på föutsättningar svårare än vita att anpassa sig till detta väldigt vita samhälle och hade svårt att hävda sig. Naturligtvis var det inte alla svarta som hade svårigheter att anpassa sig till det samhälle de befann sig i men en besvärande stor andel av de svarta klarade inte av de krav samhället ställde på en fri arbetare. Ur denna framväxande ghettofiering växte den svarta motståndsrörelsen fram. I en värld där svarta hade svårt att konkurrera och vita bland annat därför inte ville beblanda sig med svarta och började försöka hålla dem ifrån sig. Segregationen var ett faktum och de svarta som såg att den enda vägen ur ghettofieringen och segregation var att arbeta lika hårt som andra, med eller utan samma förutsättningar. Förutsättningarna skulle man skapa på egen hand. Martin Luther King och Malcom X visste att det bara var hårt arbete och hårda studier som skulle kunna få svarta att konkurrera på arbetsmarknaden och i samhället. Det var det som var deras kamp. De var en produkt av klasskampen och idag skulle deras kamp klassas som fascistoid vit makt-kamp, för det är så långt socialliberalismen har skenat iväg i sin vilsenhet och jakt på nya orättvisor att omhulda och parasitera på.

Vi kommer på grund av detta att behöva förhålla oss till fler och fler paradoxer. Den genforskning som visar att vissa etniska grupper kommer att behöva mediciner och vård på grund av vissa genetiska förutsättningar kommer att anses som god samtidigt som när samma geneiska forskning kommer att tydliggöra olika etniska gruppers olika förutsätningar för att exempelvis utföra vissa uppgifter eller förmågor till samhällsanpassning kommer det att anses som ont. När det klassas som ont kommer det att kallas för rasbiologi för att jämföras med det tidiga nittonhundratalets dito som utfördes medelst skallmätningar och jämförelser av kroppshållning och ansiktsform. Men det är likaväl rasbiologi, i modern tappning. Så vi kommer att behöva förhålla oss med dubbla attityder beroende vad den moderna rasbiologin kommer fram till ch den har redan kommit fram till att vissa typer av människor har förutsättningar för A och andra människor har förutsättningar för B och att det inom dessa grupper finns de som avviker från massan. Business as usual, men med PK-fingret fuktigt i luften för att passa det socialliberala narrativet.

Så de rättigheter som Wabuke tror att svarta har fått sig till del på vita människors bekostnad är en felanalys. Vita människor har liksom svarta människor varit med på samma resa. Vit arbetarklas har med Wabukes och det nutida politiska narrativets måttstock fått flera rättigheter, inte färre på grund av att man har fått avhända sig rätigheter till svarta. Båda grupperna har förts som får i skock i den riktning det socialliberala experimentets ledare och förespråkare har fört dem. Om man trots detta tycker sig se orättvisor så kanske man måste byta utsiktspunkt ett tag och fundera på om det disparata utfallet kanske talar för en annorlunda tolkning. Kanske är blandning av grupperna en sämre idé än en separation, segregering, av grupperna? Kan Africanfuturism vara ett steg i den riktningen?

I Wabukes artikeltext tycker jag mig finna en abivalens i förhållandet mellan mellan den onda vita mannen och den utsatta, våldtagna svarta kvinnan. Wabuke tar upp flera litterära exempel inom såväl Afrofuturism som Afrikafuturismen där utgångspunkten för historien är den våldtagna svarta kvinnan. Wabuke motsätter sig Afrofuturistik litteratur där den våldtagna svarta kvinnan ger förlåtelse och absolution till den vite förövaren, vilken i det exemplifierade fallet (Octavia Butler – Kindred) är en slavägare flertalet generationer tidigare. Det är också förlåtelsen och absolutionen från skuld vilket gör att man inte kan begära monetär upprättelse som är orsaken till att Kindred har nått framgång i form utav vita läsare och att den har trängt ut i den allmänna litterära sfären och nått en publik enligt Wabuke.

Skillnaden mellan våldtagna svarta kvinnor inom Afrofuturismen (som då alltid blir våldtagna av vita eller av vita som tvingar svarta män att våldta) så är våldtagna svarta kvinnor som våltas i Afrikafuturistiska verk utsatta av ett svart patriarkat påverkat av det vita patriarkatet men här kan man finna överlevnad och lindring genom jujuismen. Att avskaffa slaveri är åter igen en möjlighet att kunna bli skuldbelagd för all framtid. Behåller man slaveriet verkar man inte ha skadat någon i form av våldtäkter och övergrepp tillräckligt för att skapa en litterär subgenre.

När jag läser Wabukes övertygelse om de av vita påkallade våldtäkterna som tematik så kan jag inte låta bli att tänka på Immaculée Ilibagiza. Jag stötte på Immaculée i boken Ljusbärarna av Anita Goldman, där hon berättar historien om hur Immaculée gömmer sig i ett badrum, så litet att det bestod av endast dusch och toalett – inte ens ett handfat fick plats, tillsammans med sex andra tutsikvinnor. Där satt de, på golvet tryckta mot varandra och väggarna, livrädda för att hutirebellerna skulle höra dem utifrån och hitta dem. Om hutirebellerna hittar dem så kommer de att mördas, våldtas och mördas på grund av sin etnicitet. Det är ett rasande folkmord som pågår i Rwanda och under hundra dagar 1994 dödas en miljon människor, de flesta tillhörande tutsiminoriteten men även moderata hutuer som begår misstaget att gömma eller allmänt motsätta sig slakten av tutsier.

Det hela följer ett känt mönster. Afrikaner som med folkmord som metod försöker utrota en annan etnisk grupp. Vi känner igen det från Kongo, Zimbabwe och ett antal andra platser i Afrika. Det har hänt genom alla tider och det kommer att hända igen. Det hände innan vita kom dit, och det kommer att hända efter att vita lämnat kontinenten. Där det inte har hänt under postkolonial tid är platser där befolkningen och ledarna har haft en önskan om att appropriera den kultur, civilisation och livsstil som de vita kolonisatörerna bar med sig och byggde upp i landet.
Immaculée överlever.
I eftermälet av folkmordet så kallas hon tillbaka till sin hemby för att möta den man som mördat hennes familj. När hon möter honom så ger hon honom det enda hon har att ge honom. Förlåtelse. Hennes katolska tro har hjälpt henne igenom det omänskliga lidandet och i den katolska övertygelsen finner hon förlåtelsen. Eller finns det ett annat element också?
Det finns ingen som har bett om förlåtelse och ingen som har några pengar att kräva. Kan det vara så att för att komma på idén att utkräva ekonomisk kompnsation så måste det finns någon som har tagit på sig skuld samt har pengar?
Annars återstår bara förlåtelsen.

Jujuism är fenomenet där man ger döda ting en själ eller levandes egenskaper vilket är vanligt inom olika typer av shamanistiska kulturer. Detta är den del som tydligast skiljer den litterära subgenren Afrofuturism från den litterära subgenren Afrikafuturism. Jujuismen ger den kulturella kontexten av resor mellan spirituella, verkliga och andra plan av medvetandet. En värld du får åtkomst till via shamanen som ger kraft till försvar och styrkor du annars inte skulle besitta. Jujuismen är naturligt knuten till många av de afrikanska kulturerna och som saknas i den Afrofuturistiska litteraturen. Här hittar Wabuke och andra i diasporan den sanna afrikanska kulturella kopplingen som de känner igen sig i men Wabuke och hennes systrar kan inte hålla ute det vita läckaget, deras värld skall inte enbart centreras kring den svarta kvinnan, den skall centreras kring den svarta kvinnan och ickebinära HBTQ-individer. Åter tillbaka i paradoxerna. Vilka HBTQ-individer skulle deras shaman ge dessa underbara jujistiska krafter att försvara sig med?

Det är en onödig reflektion, det är jag väl medveten om. Eftersom Afrikafuturism är fantasy och science fiction kan naturligtvis personerna eller individerna som rör sig i dessa världar vara könlösa munruvare eller hermafroditiska huvudfotingar, det spelar absolut ingen roll.

Men för att fylla behovet av en futuristisk litterär genre där ens egna etniska bakgrund skall vara förutsättningen för vad man bygger och fyller sin futurism med, då kan inte den kultur man anstränger sig så hårt för att alienera sig ifrån och anser vara förtryckande vara den största bidragsgivaren.

Afrofuturism och Afrikafuturism kommer inte att vara svartas futurism i framtiden. Det är postmodern kulturappropiering – Skomakare, bliv vid din läst.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Please reload

Please Wait