När galenskapen gör din gamla fiende attraktiv

Det offentliga samtalet har nu glidigt iväg till någon som närmast kan beskrivas som hysterisk progressivism. Vi har nog tyvärr inte nått en peak utan vi har ännu en pågående acceleration som kommer att kräva en större negativ händelse för samhället som medborgarna uppfattar det. Jag ser en parallell till vad som hände med den aggresiva utvecklingen av den fria sexualliteten som utvecklades med 68-rörelsen och sedan utnyttjades som ett verktyg av degenererade politiker och samhällseliten och som hade sin beskyddare i justitieminister Geijer. Det som krävdes för att få stopp på den utvecklingen var att konsekvenserna av den fria sexualliteten blottlades så att medle- och arbetarklass kunde se dem i sin fulla fulhet. Så länge det bara behandlades på tidningssidor framstod den som alltför diffus och därför kunde ingen vanlig medborgare se vad det egentligen handlade om. En av anledningarna till detta är att disskusioner på diverse kulturplatformar upplevs av gemene man som något som inte berör dem eller att de av rädsla för att framstå som okunniga inte vågar sticka hål på kulturelitens uppblåsta position.
Så när de som tidigare haft det progressiva frikortet har stannat av och blivit frånkörda av den accelererande progressivismen nu befinner sig i situationen att riskera att förlora sina positioner uppstår det en märklig kognitiv dissonans.
De som jag tidigare upplevde som hopplösa progressiva och därmed destruktiva röster framstår nu som de relevanta rösterna i dabatten.
Det är naturligtvis fortfarande så att de är destruktiva men när det nutida narrativet är än mer galet så upplever man plötsligt kontrasterna så starkt att de tidigare fiendena framstår som det hopp man klamrar sig fast vid.
Den senaste veckan har två sådana tydliga situationer bubblat upp till ytan. I båda fallen så tror jag att det är de sista skakande livstecknen som vi ser från den gamla vänstern. I fallet med Kajsa Ekis Ekman tror jag dessutom at det handlar om ett medvetet försök till avrättning. De gamla skall ut och de nya in och då släpr man ut de gamla i det nya ljuset för att göra dem omöjliga.

Efter att ha gjort en paus från Sveriges Radio i ett år så fick jag för mig att jag skulle lyssna på Filosofiska rummet med titeln “Är könet kropp eller identitet?“. Det kan ju tyckas som ett långsamt självmord av hjärnceller men då jag insåg att Kajsa Ekis Ekman var där i egenskap av den gamla skolans feminister och skulle få stå till svars för sina förlegade uppfattningar så kunde jag inte motstå.


De andra gästerna i programmet var Jens Rydström, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och Anna Petronella Foultier, doktor i teoretisk filosofi vid Stockholm universitet och de båda var mycket måna om att få såga Ekis Ekmans konservativa syn på kön. Eftersom det är ett ämne som intellektuellt ohederligt i hela sin skepnad så finns det naturligtvis ingen chans för Ekis Ekman att vinna en debatt. Det mest slående under programmet var nog dock att professor Jens Rydström så tydligt och inte minst obehagligt använde sig av översittarfasoner, så kallade härskartekniker med modern vänsterlingo, varje gång han invände mot Ekis Ekman. Hans mycket manérade skratt som han inledde varje invändning med upplevde jag som direkt motbjudande. Mycket mer ohederlig debatteknik än så får man leta efter, men eftersom han var enda man i sällskapet kunde han komma undan med det. Vänsterkvinnor accepterar ju så kallade härskartekniker så länge det kommer från män som innehar positioner de avundas eller ser upp till i en närmast obeskrivlig utsträckning. Inget de skulle låta män lägre ner på deras sociala ranking komma undan med.
Petronella Foultier, doktor i teoretisk filosofi, var konsekvent vag i det mesta hon hävdade men varje gång Ekis Ekman svarade upp på doktorns svammlande så kom den överlägset kraxande professor Rydström till försvar.

Det hela blir till en debatt där jag plötsligt finner mig anse Kajsa Ekis Ekman som den förnuftiga rösten, den vuxne i rummet. Detta trots att ingenting hon tycker eller står för är rimligt eller relevant. Det är bara så att den progressiva pendeln nu befinner sig så långt ut i ytterkant att galanskaper något mindre långt ut i pendelrörelsen plötsligt kan uppfattas för rimliga. Det är det naturligtvis inte och anledningen till programmet är endast ett steg i processen att göra sig av med den tidigare progressiva adeln till förmån för den nya. Gilijotinen skall gå varm och nu är Ekis Ekman på väg ut.

Nästa röst som nu kämpar för att få vara kvar i den kulturella eliten är Åsa Linderborg. Hon slåss och fäktar för sitt liv och nu är hon till och med beredd att ta den arbetarklass som hon alltid tidigare har föraktad till sin hjälp. Det är verkligen ett tecken på hur medveten om hur illa ute hon är hon faktiskt är.
I en Aftonbladet-text så positionerar hon sig nu med mycket enkla medel på arbetarklassens sida. Hon protesterar mot att den nya kulturadeln beskriver den kriminelle somaliern Yasins grötrims-rap som arbetarlitteratur.
Det är i sig en rimlig position men en uppenbart desperat dito med tanke på taxtförfattarens tidigare ointresse för arbetarklassen. Som tillhörande arbetarklassen kan jag bara konstatera att vi inte bryr oss om kulturadeln och Åsa Linderborg kommer inte att ha vårt stöd eller intresse i sin kamp om att fortfarande ha sin plats vid tårtbordet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Please reload

Please Wait