Efter massmorden i Rwanda 1994 har media i väst så vitt jag har kunnat se enbart skildrat landets utveckling som blomstrande och fredlig. Man har närmast på ett kungligt vis vänt blad och gått vidare. Samtidigt har de två etniska grupperna fortsatt att beväpna sig och sökt allianser med de sina även utanför landets gränser. Landets diaspora består till stor del av människor som flytt till grannländerna under Rwandas otaliga konflikter och nu är situationen plötsligt explosiv igen. Den här gången riskerar det att leda till krig mellan två nationer.
Vid tre tillfällen de senaste månaderna har Rwanda anklagat Demokratiska republiken Kongo för att ha kränkt Rwandas luftrum med stridsflyg. I november och december ledde det till diplomatiska protester och förnekanden men händelsen i veckan har fått den diplomatiska krisen att nå en ny nivå.
Rwanda hävdar att deras luftrum åter har kränkts och Kongo å sin sida menar att Rwanda har beskjutit ett av deras flyg i kongolesiskt luftrum.
Blir det krig nu?
Låt oss backa bandet och försöka reda ut vad som har hänt och vad som faktiskt pågår just nu. Rwanda blev 1890 en del av Tyska Östafrika tillsammans med delar av det som är dagens Uganda, Burundi, Tanzania och Kenya bland andra. Under tyskarnas styre ansåg administrationen av tutsier var dugligare och högre stående än hutu-folket. Det här var det vanliga i alla kolonier i Östafrika under den europeiska kolonialtiden. De styrande upptäckte skillnader mellan de olika stammarna och man ansåg vissa stammar mer lämpade för att kunna ta del av arbete inom administrationen. Här i Kenya kan man se spår av detta i vilket språk som föredras att använda i offentliga sammanhang. De officiella språken vid sidan av alla stamspråk är engelska och kiswahili. Niloitfolk som Luo-stammen använder helst engelska medan bantu-stammar som Kikuyu helst använder sig av kiswahili. Det är en liten men ändå märkbar markering av vilken sida man stod på under det engelska styret.
Innan européer kom till Afrika hade dessa folkgrupper ingenting till övers för varandra och att vissa grupper kunde åtnjuta fördelar under kolonialismen förstärkte antagligen den motvilja och det fiendskap man kände inför varandra ytterligare. Det är dock svårt att fastslå att är fallet. Det är ofta uttalat som ett faktum i diverse historiska texter att detta är fallet men samma texter brukar inte gärna anstränga sig för att försöka beskriva hur relationerna såg ut innan kolonialismen.
De etniska spänningarna i Rwanda hade på inga sätt försvunnit med att Rwanda blev av med sitt europeiska styre. Istället har Rwandas självständighetshistoria varit präglad av konflikten mellan de två grupperna. Som ofta i Afrika är inte en stam eller folkgrupp begränsad av några statsgränser utan utspridda efter mer eller mindre historiskt geografiska anspråk. 1959 styrdes Rwanda som ett FN-mandat och hutu-folket ansåg sig fortfarande missnöjda med sakernas tillstånd och en revolt bröt ut. Någonstans mellan tjugo- och hundratusen tutsier mördades och ytterligare minst hundratusen tutsier flydde landet. Under FN-mandatet var det de belgiska myndigheterna som styrde Rwanda i praktiken och de hade nu, kanske av svåra samvetsplågor, svängt till att stödja hutu-folket. Belgiska myndigheter drog igång en folkomröstning (läs statskupp) och plötsligt hade man avskaffat monarkin. Den kungliga dynastin var tutsier. Återigen, efter kolonialismen, hade européer i sin vilja att ställa saker tillrätta haft sina fingrar med i att förändra något som fungerat i flera hundra år. Något som skapade ytterligare motsättningar.
Rwandas president Paul Kagame startade sin politiska bana 1979, då han som ung man anslöt sig till National Resistance Army (NRA) och deltog i gerillakrig i Uganda i flera år. När NRA:S ledare Yoweri Museveni blev president i Uganda 1986 var Kagame en av de ledande personerna i bildandet av Front patriotique rwandais (FPR), vilka bestod av landsflyktiga tutsier som hade ingått i NRA och hade Uganda som sin bas.
Under tiden Kagame själv befann sig under militär träning i Fort Leavenworth, Kansas, satte FPR igång en invasion av Rwanda. Kagames medgrundare till FPR, Fred Rwigema, avled redan två dagar in i stridigheterna vilket gjorde Kagame till FPR:s militära befälhavare. Invasionen stötte på motstånd av trupp från flera länder och man fick dra sig tillbaka. De etniska spänningarna ökade efter invasionsförsöket och spred sig i regionen och trots förhandlingar mellan FPR och Rwandas regering som gav FPR ett visst inflytande klingade inte motsättningarna av.
Ett flygplan på väg in mot flygplatsen i Kigali, huvudstad i Rwanda, med Rwandas president Juvénal Habyarimana och Burundis president Cyprien Ntaryamira bland passagerarna sköts ner 6 april 1994. Alla ombord omkom. Till dags dato har man inte kunnat klargöra vem eller vilka som låg bakom attacken men Kagame har till och från anklagats för att ha beordrat beskjutningen.
Nu var folkmordet i Rwanda igång. Nedskjutningen av flygplanet var startskottet för vad som skulle bli en orgie av dödande.
Vid den här tiden i Rwanda var den rasistiska propagandan i full blom. På de populäraste radiostationerna pratade man obehindrat om tutsier som kackerlackor och råttor utan värde. Hutu-folket hade sedan de fick makten till skänks visat att de nu var den överlägsna rasen i landet. Nu skulle de få utlopp för sitt hat mot de översittande tutsierna. Nu skulle de inte komma undan längre. Ett systematiskt uppletande och mördande av tutsier satte igång. Tusentals tutsi-kvinnor smittades avsiktligt med HIV genom de systematiska våldtäkterna överallt där man kunde jaga fram dem.
Uppskattningsvis dödades 800 000 människor i Rwanda på ett par månader. Paul Kagame och hans FPR lade all sin kraft på att störta hutu-regeringen och få stopp på den pågående massakern. Naturligtvis inte utan att utföra ett antal hämndmassakrer på uppåt 100 000 hutu-civila.
Kagame ingick i regeringen som kom till makten efter folkmordet som vicepresident och försvarsminister. Som varandes landets militära ledare bevakade Kagame landets intressen även utanför sina gränser. I Kongo fanns det gott om tutsier som flytt Rwanda under hutu-regeringens år. De blev nu en utmärkt kraft för Rwanda att använda för att komma åt delar av Kongos naturresurser. 1998 klev Rwanda in som en part i Andra Kongokriget genom att stödja rebellgruppen le Rassemblement congolais pour la démocratie (RCD). Sedan gick man sida vid sida tillsammans med Uganda in i de mineralrika norra och östra delarna av Kongo och uppgav som anledning till detta att Kongo bedrev tutsifientlig politik och att Rwanda hade historiska intressen i området.
2001 släppte FN en rapport som anklagade medlemmar i Rwandas regering att ha tjänat miljontals dollar på handel med plundrade mineraler från Kongo. Anklagelser om att Rwanda och Uganda fortsätter att stödja rebellgrupper i Demokratiska republiken Kongo fortsätter än idag.
Det finns idag anledning att se rebellgruppen M23 som Rwandas militära styrka i Kongo. Rebellgruppen som åter igen har blivit aktuell efter att de startade en ny våg av relativt framgångsrika militära attacker under hösten 2022 och just ånyo ingått ett, om än skakigt, eld upphör med Demokratiska republiken Kongo.
Rwanda nekar fortsatt till inblandning i Kongos angelägenheter. Samtidigt anklagar man Kongo för att stödja och ge skydd åt hutu-grupper som attackerar Rwanda.
Att tro att spänningarna mellan tutsi och hutu har försvunnit i efterdyningarna av folkmordet 1994 är naivt i överkant. Det är en motsättning som funnits i hundratals år. Två folk som anser sig ha ensamrätt över det gamla Kungariket Rwanda där tutsier fram till européernas intågande var adeln och hutu bönder. Européernas intressen i landet rubbade folkgruppernas balans som stått sig sedan 1400-talet.
En bekant från Burundi gav i ett samtal vi hade för ett par år sedan en bra bild över hur djupt skillnaderna mellan tutsi och hutu sitter. “Här i Sverige kan vi träffas och umgås som burundier, men hemma i Burundi skulle vi inte ens hälsa på varandra”.
När Rwanda nu anklagar Demokratiska republiken Kongo för att kränka rwandiskt luftrum och att man har ansett sig vara tvingade att ta till försvarsmässiga åtgärder (i detta fallet beskjuta planet med raket), kan man tolka det som ett sätt för ledningen i Rwanda att ta bort fokus från den kritik man fått från FN och flera västmakter för att militärt agera på kongolesiskt territorium.
Att Kongo svarar med att säga att Rwanda har begått krigshandlingar skall vi tolka som en varning.
Länderna står just nu nära ett krigsutbrott mot varandra. Detta samtidigt som FN har havererat i sitt uppdrag i Kongo och där nu hundratals soldater från grannländerna deltar i fredsbevarande uppdrag på Kongos regerings uppdrag.
I Rwandas grannland Burundi har konflikten mellan tutsi och hutu ständigt varit aktuell och går historiskt hand i hand med Rwanda sedan flera hundra år. Med en hutu-ledare vid makten i Burundi och ett Rwanda som kommer i väpnad konflikt med Kongo under förevändningen att Kongo stödjer hutu kan Burundi snart vara indraget i konflikt med Rwanda med start i ett eget inbördeskrig. Tanzania under Julius Nyerere ansåg att fristående och självständiga Rwanda och Burundi var ett säkerhetsproblem i sig själv och ville inkorporera länderna i Tanzania. Målet var att återgå till gränserna som gällde under Tyska Östafrika. Vad Tanzania har i beredskap om en konflikt blossar upp i Burundi igen vet vi inte. Vi vet dock att under inbördeskriget i Burundi så fick hutu-befolkningen som flydde Burundi till Tanzania såväl skydd och stöd av Tanzania, men även av Zaire (åter detta Kongo).
Om den här krisen eskalerar kan den dra med sig stora delar av Östafrika i en konflikt som kanske aldrig får ett slut.