Helen Wood – från baletten till Långt ner i halsen

Helen Wood kämpade, övade och slet år ut och år in för det stora genombrottet. Hon tillhörde den yppersta toppen inom de områden hon behärskade men när framgången såg ut att utebli och karriären var över kom framgången hon inte ville ha.

Det har på olika håll i media konstaterats att det i år är 50 år sedan filmen Deep Throat blev en populärkulturell sensation. Filmens huvudrollsinehavare Linda Lovelace och Harry Reems behandlades plötsligt som celebriteter och porren blev chic!

En som aldrig hade trott att någon skulle uppmärksamma hennes medverkan i porrfilmens värld var Helen Wood eller Dolly Sharp som var hennes arbetsnamn när hon spelade in porr. För Helen var porrfilmen ett sätt att tjäna pengar när hennes tidigare karriär hade börjat dala och hon var säker på att ingen skulle upptäcka det.

Barntalangen

Efter en ryggoperation som tvååring skrev Helens mor in henne på en balettskola för att Helen skulle få träning för att stärka sin rygg och för att inte tappa rörlighet. Helen kom att dansa proffessionellt i nästan förtio år. Redan som åttaåring turnerade hon med bandledaren Jan Garber, en av den tidens stora radiofavoriter som ”Underbarnet” som framträdde med sina tre färdigheter, dans, sång och violinspel.

Som tolvåring förstod Helens mor att Helens talang var något utöver det vanliga och packade ihop sig och familjen för en flytt till New York och skrev in Helen och hennes syster på den legendariska Juilliard School of Music. Skolan med sina mycket höga krav innebar att Helen fick dubbla sitt övande och lära om mycket att den teknik hon hade lärt sig. För att finansiera livet och skolan i New York anmälde mamma Helen till en modellargentur och snart var den nu trettonåriga Helen en mycket anlitad och populär modell.

Vacker, talangfull och hårt arbetande låg vägen i underhållningsindustrin öppen för Helen. Hon kom att bli omtalad på Broadway och i Las Vegas och fick ett filmkontrakt i Hollywood men genombrottet och berömmelsen kom när karriären hade falnat. Helen Wood blev känd under sitt artistnamn Dolly Sharp för sin roll i 1972-års största filmframgång, Deep Throat.

I juni 1972 hände något som ingen hade kunnat ana och ingen har efteråt egentligen kunnat förklara hur det gick till eller varför men plötsligt var en porrfilm den största kulturella händelsen i USA. Detta tio år innan videobandspelarna hade nått in i var mans vardagsrum. Detta var på en tid då man faktiskt måste köpa biljett och gå och se filmen på en porrbiograf.

Och Deep Throat sålde.

Ingen vet väl egentligen hur mycket filmen egentligen drog in. Det var ändå en del av populärkulturen som inte riktigt ägnade sig åt dubbel italiensk bokföring ännu och transaktioner utfördes med dollarsedlar i plastpåsar. Filmens producent Gerry Damiano fick ägna resten av sitt filmproducerande med att ständigt titta sig över axeln i rädsla över att maffian skulle hitta honom.

Helen Wood trodde aldrig att någon skulle få reda på att hon var porrfilmsaktris. Hon behövde pengarna och nästan ingen lärde känna henne under inspelningarna. Hon hade inget intresse av att hänga med andra i branschen. Hon var lika professionell i allt hon gjorde hon dök upp på inspelningarna i god tid, väl förberedd och beblandade sig inte med resten av filmteamet eller skådespelarna.

Nästan ingen visste hennes riktiga namn. Under inspelningarna var hon känd som Dolly Sharp och med omsorg om sin integritet satt hon under inspelningarna med en stickning eller tittandes på sin lilla bärbara TV med ljudet avstängt tills det var hennes tur att agera. Alltid med en mer eller mindre illasittande peruk på huvudet.

På den här tiden var porrfilm som spelfilmsföreteelse helt nytt. Först 1971 började olika delar av ”alternativ film” försökte hitta vägar runt lagstiftningen för vad som kunde visas i form av nakenhet

och här fick skandinavisk och inte minst svensk film en betydande roll. Om filmen hade ett undervisande syfte kunde man visa samlagscener på vita duken utan att det var olagligt. Detta gjorde att det började växa fram en genre av film med myndiga läkare, psykologer och sexologer som kunde förklara för publiken vad det var de tittade på. Lika osexigt som det låter naturligtvis, men ville man avnjuta sexuella scener på en stor duk med många samtidiga betalande gäster fick doktorn med myndig stämma berätta att samlagsställningen man precis vilade ögonen på var extra bra och praktiskt för män med vikande potens eller kanske för kvinnor som hade svårt att komma fick man åtminstone se två vuxna människor idka könsumgänge i storformat.

Innan porrfilm blev spelfilm bestod den amerikanska porrfilmen av kallade loops. Det vill säga sju till tio minuter långa klipp som rullade runt i just loopar. Man betalade för att sitta i ett litet bås och se på filmen och de flesta tittade på filmen tills den började om och gick sdan därifrån. När det blev möjligt att visa pornografi som spelfilm ökade möjligheten att ha massor av besökare i samma lokal samtidigt och budgeten för filmerna blev då också större.

Vid tiden för övergången från loops till spelfilm började Dolly Sharp sin porrfilmskarriär. Kanske var hon trött på att slita mer med kroppen på scen i dansnummer efter dansnummer? Kanske ville hon inte bli en gammal bitter danslärarinna som såg sina elevers drömmar uppfyllas där hennes egna aldrig nådde den absoluta toppen?

Hur som helst, 1970 svarade Helen på en annons i tidningen som löd, ‘Low budget and independent films – nudity required’. Hon begav sig till adressen och knackade på hos Tallie “Chick” Cochrane som drev sin egen lilla argentur för skådespelare till alternativ film. Helen gled in i lägenheten i regnrock och högklackade skor och presenterade sig, ”Hej, jag är Dolly Sharp”.

Tallie frågade Dolly vad hon kunde göra och Dolly svarade med att slänga upp ena benet rakt upp i luften och utan synbar ansträgning höll hon sin posé och svarade ”Det här är vad jag gjort hela mitt liv”.

Dolly såg porrfilmen som ett enkelt sätt at tjäna pengar och berättade senare för sin sista pojkvän i livet att hon verkligen aldrig trodde att någon som hon kände skulle få reda på någonting. När Dolly Sharp började filma fick de manliga skådespelarna en dagslön på 75 dollar och de kvinnliga dito 100 dollar. Dolly brukade förhandla till sig 125 dollar om hon gjorde en analsexscen. Något som på den tiden fortfarande tillhörde ovanligheterna i filmerna, men Dolly visste att inte många ville göra det och hon ville ha bästa möjliga betalning för sin insats.

Do you mind if I smoke while you’re eating?”

Redan 1949 hade Helen Wood som 14-åring sitt genombrott på Broadway i musikalen ”Gentlemen prefer blondes” och året efter började hon dyka upp i Tv-serier. Hon hade fyra timmar danslektioner varje dag. Modelljobb, musikaler med repetitioner och åtta föreställningarper vecka, violin- och sånglektioner två gånger i veckan plus tre timmar skolgång för yrkesverksamma barn och ungdommar dagligen.

Redan från start uppmärksammades Helen av skvallerskribenter och Broadway-kolumnister. Hon ansågs vara en talang utöver det vanliga och hon gjorde sig snabbt ett rykte om att vara notorisk perfektionist och arbetade diciplinerat inför varje uppgift som låg framför henne. Karriären var i stigande med en rasande hastighet.

Kritikerna i de stora tidningarna uttryckte bara gillande när Helen uppträdde och de berömde henne för hennes glittrande närvaro och för hennes fantastiska dansande.

1952 och 1953 var Helen gäst i Ed Sullivan Show fyra gånger och vann The Theater World Award som en av de tolv bästa scenartisterna, i sällskap med bland annat Audrey Hepburn.

Dolly Sharp var mer atletisk och vältränade än sina porrkollegor och hennes erfarenheter från teater och film gjorde henne till en bättre skådespelare. Hon var helt enkelt både snyggare och mer trovärdig än de andra skådespelarna i filmerna.

Så trots att hon var betydligt äldre än sina kollegor var hon eftertraktad. Ett tag var hon med i många filmer att den enda som tjänade mer pengar än Dolly var Harry Reems som deltog i snart sagt varje porrfilm som producerades i New York.

Det enda som skilde inspelningen från andra filmer Dolly var med i var att filmen spelades in i Florida. Dolly såg till att hennes pojkvän fick en roll i filmen att de båda två kunde åka ner till Florida under nyåret för att spela in film och kanske få några dagars semester.

Dolly var erfaren och självsäker att hon inte behövde följa manus till punkt och pricka. I en scen i Deep Throat där en man går ner på Dolly för att ge henne oralsex tände Dolly en cigarett och drog ett bloss och levererade repliken “Do you mind if I smoke while you’re eating?” spontant utanför manus. Scenen gjorde att Dolly av publiken upplevdes som stark och självsäker och fick mången man och säkerligen en hel del kvinnor att drömma om Dolly Sharp som just deras speciella sexpartner.

Efter Florida-äventyret kom Dolly och hennes pojkvän Billy Love tillbaka till New York och Dolly fortsatte att spela in fler filmer. En av dessa filmer var Dynamite som spelades in av bröderna John och Lem Amero. De var de första som kände igen Dolly från hennes tidigare karriär. De var båda flitiga besökare på Radio City Hall där Dolly i sin civila karriär dansade i baletten under sitt riktiga namn Helen Wood.

Bröderna kunde först inte tro sina ögon. Den kvinnan som de gång på gång gick till Radio City Hall för att beundra när hon spelade violin samtidigt som hon utförde balettdans som krävde full fokus och koncentration kom nu till dem för att vara med i deras första spelfilm. Deras porrfilm. De kom överrens om att låtsas som de inte kände igen henne. De sade ingenting och ställde inga frågor. De var bara förundrade och förvånade att någon med Helen Woods talang spelade in porrfilmer.

Det första tecknet på motgång

september 1952 erbjöds Helen ett sjuårigt filmkontrakt av 20th Century Fox. Det första de gjorde var att låna ut henne till konkurrenten MGM som var i full färd med att börja spela in musikalen ”Give A Girl A Break”. Filmen hade höga förväntningar på sig och borde ha blivit en succé. Musik av bland annat Ira Gershwin och Andre Previn och i kölvattnet av den enorma framgången ”Singin’ In The Rain” från året innan borde framgången vara ett faktum.

Produktionen hade problem redan när Helen anlände till inspelningarna. Regissören hade beslutat att ändra i manuskriptet under pågående produktion vilket bland annat ledde till bråk mellan skådespelarna. Två av filmens stjärnor ansåg att ändringarna förminskade deras roller i filmen och det blev en långdragen konflikt innan MGM klev in på stjärnornas sida och beordrade regissören att ändra igen.

Problemen passerade inte obemärkt förbi och filmen hade fått mycket dålig publicitet innan den ens var färdig att MGM beslutade att låta den ha premiär i Brooklyn i all tysthet istället för på Manhattan. Filmenproduktionen gick förlust och glömdes snabbt bort. Kanske orättvist. Den har fått något av en upprättelse under senare år. Helens filmdebut var en ekonomisk flopp och när hon ett par år senare, tillbaka på Broadway, skulle göra audition för musikalen ”Delilah” fortsatte motgångarna då hennes roll helt ströks ur manus innan uttagningarna var klara.

Helen Wood var dock fortfarande ett stort namn och när hon uppträdde i Texas sålde biljetterna slut och recensionerna goda. Efter att ha fått en bevis på att hon fortfarande hade det i sig fortsatte Helen från Texas till Las Vegas. Hon var öppningsakt för Liberace och dansade och sjöng i uppsättningar med artister som Dinah Shore och Marie Wilson. En kortlivad akt tillsammans med Sammy Davies Jr. Hann hon också med. Nu var arbetsschemad fullt igen.

Under tiden i Las Vegas släppte hon inte kontakten med New York. Hon tackade ja till flera olika dansengagemang och var med i en mängd olika TV-framträdanden. 1957 var hon tillbaka på Broadway igen. Nu i föreställningen “Ziegfeld Follies of 1957”, en föreställning som var ett sista försök att återuppliva den typ av påkostade revyer som hade dominerat scenerna på 1920- och 30-talen. Föreställningen överlevde konkurrensen på Broadway i ett halvår. Formatet ansågs ohjälpligt daterat och Helen gick vidare till andra roller.

Under tiden började tiden för sjuårskontraktet med 20th Century Fox att komma till slut och de visade inga tecken på att utnyttja rätten att använda Helen på vita duken. sin vana trogen sökte Helen upp nya utmaningar. Hon tog anställning i balettensamblen på Radio City Music Hall i New York. I åtta år och i över tre tusen föreställningar fortsatte Helen att leverera dans av yppersta klass.

Under de här åren fortsatte Helen att vara skvallerpressens regelbundna darling. Hon kopplades ihop med en mängd män från underhållningsvärlden såväl som från finansbranschen. Men i mitten av 60-talet chockade hon omvärlden när ho gifte sig med en okänd man vid namn Ed. Med Ed fick hon en son och ville nu åter hitta nya utmaningar. En ungersk akrobatisk trupp med mycket dannummer som gick under namnet The Zigani Ballet blev Helens nya arena.

The Zigani Ballet uppträdde regelbundet på Latin Quarter Nightclub i New York men turnerade också i länder som Puerto Rico och Kanada och runt om i USA.

När The Zigani Ballet lade ner efter ett par år sökte sig Helen tillbaka till Radio City Music Hall. Nu när hon närmade sig 35 blev det allt svårare att få de roller hon tidigare kunde dansa sig till med lätthet. Trots den fortsatta dagliga träningen började Helen märka av att hon inte var en ung dansare längre.

Helen vägrade att kasta in handduken och gjorde vad hon kunde för att uppfattas som yngre än sin egentliga ålder. Vid den här tiden var bröstförstoringar fortfarande extremt ovanliga och metoden som användes på Helen var en procedur där man sprutade in silikon direkt in i brösten. Fortfarande dök det dock upp intressanta erbjudanden och 1968 fick Helen en roll i filmen “The Night They Raided Minsky’s”, visseligen inte en huvudroll men med många tillfällen att visa upp sitt kunnande. Filmen var då den film mest störst budget att ha spelats in i New York och hade bland annat Britt Ekland i en av huvudrollerna.

För Helens del visade sig dock att det var hennes sista chans som dansare. Trots recensenternas goda mottagande av filmen blev det ingen mer dans för Helen. 1969 blev hon erbjuden en skådespelarroll i filmen Stiletto men hennes roll klipptes bort i den slutgiliga versionen. Äktenskapen knakade i fogarna och skillsmässan var ett faktum. Nu var Helen en ensamstående mamma utan fler karriärsmöjligheter i underhållningsbranschen.

Genombrottet

På World Theater på Times Square hade Deep Throat premiär 12 juni 1972. Ingen tidigare insats av Dolly Sharp hade skapat några vågor i hennes liv men nu var succén som förvånade en hel värld och startskottet på “porn chic” ett faktum som inte gick att förneka.

Med en budget på tjugofem tusen dollar slogs filmvärlden kock-out av Deep Throat. Den spelade in minst sexhundra miljoner dollar och filmen analyserades och genomlystes av hela världen. Den var ett kulturfenomen. Den uppburna tidskrifften New York Times ägnade fem helsidor åt att försöka analysera fenomenet och filmens huvudrollsinnehavare blev riktiga stjärnor.

Helen som hade haft planer på att kanske kunna försörja sig som violin- och danslärare gick nu in i chock. Hon förstod att ingen skulle låta henne lära deras telningar grunderna i violinspelets hemligheter efter att ha sett hennes exstatiska ansikte på vita duken.Hennes pojkvän, Billy Love, var försvunnen och hon förstod att hon behövde lämna New York fort det bara gick. Hon packade väskorna och tog med sin son och försvann för gott.

Hon ville inte återvända till sin hemstad Port Arthur med risk för igenkänning och skvaller hon ställde ner sina väskor och sin son i Winchester, Virginia. Men inte för någon längre stund. Nu följde en tid av kringresande i en skåpbil av märket Dodge. Nu var det i egenskap av turnerane servitris i skuggan av glansåren. Helen tog jobb i stad efter stad och stannade aldrig speciellt länge i någon av dem.

Nu hade silikonet i brösten börjat ge Helen hälsobesvär och det kunde endast åtgärdas med mastektomi, kirurgisk avlägsnande av brösten.

1988 träffade Helen en man på restaurangen i Reseda i Los Angeles. John var en kund som regelbundet kom och åt på restaurangen och han väckte hennes intresse. De blev ett par och John var förälskad i Helen men tyckte att hon var reserverad. Det tog ett par månader in i förhållandet innan Helen började berätta om sin karriär som dansare, violinist och sångare. Hon berättade om föreställningarna och artisterna. Ed Sullivan, Debbie Reynolds och Liberace. Om Hollywood, Las Vegas och New York. Broadway, Radio City Music Hall och om huvudgatan “the Strip” i Las Vegas.

John älskade att höra Helen berätta om sitt liv som artist och om hur hon arbetat med världsartister. Han älskade och skrattade gott om historier om hur den franska världsstjärnan Maurice Chevalier var som en bortskämd barnunge och om hur Sammy Davies Jr. ansåg att Helen Wood var den enda vita dansaren han sett som dansade med en äkta själ. Men Los Angeles är nära Hollywood. Det är nära underhållningsvärldens bubbla.

John som jobbade för ett företag som tillhandahöll växter och plantor till film- och TV-inspelningar kom i daglig kontakt med folk i filmbranschen. Stolt över att ha träffat en kvinna som Helen frågade John en dag en filmarbetare om han kände till en dansare vid namn Helen Wood. Filmkillen svarade jakande och lade till att det var ju synd det där med Deep Throat.

John förstod ingenting. Men John var som Helen, noggrann och metodisk. Han letade igenom all information han kunde hitta och han blev en stadig besökare på det lokala biblioteket. I en värld utan internet var det en grannlaga uppgift att få fram information. Till sist tog John modet till sig och besökte en videobutik och bad dem att ta fram Deep Throat. Eftersom han inte hade någon videobandspelare i sitt hem bad han att få se filmen på plats. En expedit laddade VHS-kassetten i spelaren och John såg plötsligt den kvinna som han älskade blåsa ut rök mellan läpparna och hörde henne säga “Do you mind if I smoke while you’re eating?” innan han brast i gråt.

Han kände sig lurad och förnedrad. John hade aldrig tidigare sett en porrfilm och det stred emot allt han trodde på. Nu hade han sett sin partner ha sex på film och han visste inte vad han skulle ta sig till. John reagerade med ilska och våld. Han gav sig på Helen med våld. Men förhållandet tog inte slut. De höll sig separerade i flera månader men sökte sig tillbaka till varandra. John blev övernitisk med frågor kring Helens liv som Dolly Sharp. Ibland pratade hon om det, ibland inte.

När Helen drabbades av tjocktarmscancer tog hon sig an sjukdomen med samma diciplin och järnvilja som hon alltid hade använt. Hon tillfrisknade men redan efter ett par år kom den illasinnade cancern tillbaka. Operationer och strålningsbehandlingar försämrade hennes hälsa och hon avled i armarna på John, 63 år gammal i november 1998.

De andra skådespelarna i Deep Throat blev ihågkomna. Dolly Sharp blev bortglömd. Det var hon ville ha det. Hon berättade för John att för henne var sex och dans tätt förknippade och hon kunde inte tänk sig ett liv utan något av dem. I porrfilmerna fick hon betalt för att ha sex och hon trodde aldrig att någon någonsin skulle få veta om att hon spelade i dem. När hon blev känd var det i en film som hon inte ens visste titeln på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Please reload

Please Wait