På många HVB-hem jag jobbat på har man gjort det till en målsättning att anställa så många invandrare och tidigare flyktingar som möjligt. Vissa företag och verksamheter som driver boenden ser det som sitt uppdrag att på detta sätt integrera och introducera de nyanlända i det svenska språket, och andra tycker att det ger trygghet för flyktingarna att ha personal som talar deras språk.
Godhetssignalerandet får dock några oönskade bieffekter. Att ha persisktalande personal (farsi/dari) gör ju att dessa tar del av all information som är jobbig att känna till om de vill kunna åberopa att “vi lydde bara order” i ett senare skede.
För att ta ett färskt exempel från härom veckan när boendets “minsting” på 16 år är ytterst upprörd i ett telefonsamtal med sin familj. Min persisktalande kollega tittar på mig och viskar:
– De afghanska myndigheterna erbjuder bara att ta fram ID-handlingar med hans registrerade ålder. I Afghanistan är han 23!
Många gånger så får de persisktalande kollegorna frågor från sina svenska diton om vad ungdomarna pratar om, och får ibland höra saker de faktiskt inte vill veta. Mer än en persisktalande kollega har mellan fyra ögon vittnat om vilken börda det har varit att kunna samma språk som ungdomarna när de ofta får höra saker som inte är menade för personalens öron. Information som gör det svårt att fortsätta att hävda att man “ingenting visste”.
Den personal som vet om att en person ljuger systematiskt för att kunna utnyttja systemet hamnar i ett känslomässigt svårhanterligt förhållande till lögnaren. Då personalen ska behandla alla ungdomar på boendet lika kan det bli svårt att moraliskt stå för det system man representerar när man har vetskapen om lögnen. Personal som på ett eller annat sätt har fått kunskap om en lögn om exempelvis ålder uttrycker ofta att de har svårt att bemöta personen i fråga professionellt. Det skapar helt enkelt en bitterhet och en känsla av svek hos personalen. Särskilt hos den personal som gick in i yrket med en känsla av att göra något gott, att “göra nytta”.
Vad många kanske inte vet om är att de som driver HVB-hemmen inte har någon som helst kontakt eller koppling till Migrationsverket. Tanken är att ingenting som händer på HVB-hemmet eller i skolan ska påverka den asylsökandes asylprocess. Visserligen kan brottslighet under tiden asylprocessen pågår påverka Migrationsverkets beslut, men för att vara helt ärlig vet jag inte vilken typ av brott som skulle kunna påverka en asylansökan negativt. Jag har sett asylsökande som har begått och dömts för sexualbrott och ett år senare har fått avslag för att de inte kunnat göra sin geografiska hemvist trovärdig. Detta blir också till en lättare chock för personal som kommer in i yrket. Vanliga svenskars rättsuppfattning och det faktiska systemets otakt med detta skapar en frustration, och när personalen får bära de “förbjudna sanningarna” blir bitterheten svår att hantera.
Den personal som man kan höra uttrycka öppen kritik mot systemet är nästan uteslutande personal med invandrarbakgrund. Detta har nog mycket att göra med att det är de som är mest utsatta för sanningen.