Den rädda personalen – farsartad konflikthantering del 2

Våren 2017 kommer jag från ett HVB-hem till ett annat, som jag tidigare berättat om i http://www.idiotanstalten.se/2018/08/23/farsartad-konflikthantering-valdsamma-brak-och-hot-mot-personal/Det var kaos på boendet. 

Varför är det så här?

På ett personalmöte så nämner någon ”branden”. Jag frågar vad ”branden” är och får veta att ungdomar på boendet har satt eld på en papperskorg mitt i natten. Vidare får jag veta att det har varit tre ungdomar som samlats på ett rum och där av någon orsak, oklart varför, beslutat sig för att tända eld på en papperskorg.

Att jag säger att det är oklart varför är för att personalen har inte tagit reda på det. Man har inte varit en ”pain in the ass” för ungdomarna och sett till att reda ut det. Man måste vara i ansiktet på ungdomarna. Om något händer så sätter man ord på det. Man sammankallar till ett husmöte där man problematiserar frågan. Låter alla säga vad de anser om det inträffade. Låter gärningsmännen förstå att de sprider otrygghet och rädsla. Låter det bli tydligt att det inte är accepterat. Det är så du hanterar när det blir flera gärningsmän som pekar på varandra.

Inte här. Här pustar personalen ut, just för att det inte går att säga vem som är skyldig. Tre ungdomar står tillsammans och beslutar sig för att tända eld på boendet. Börja med papperskorgen och se vad som händer. Visst, de kanske inte hade tänkt att bränna ner hela boendet men de har inte den intellektuella kapaciteten att förstå sina handlingars eventuella konsekvenser, uppenbarligen, så ansvaret faller helt på handlingen likväl. Personalen ser det som en väg ut.

Ungdomarna har lärt sig det svenska systemet, eller rättare sagt, de har lärt sig de så kallade rättigheterna, så de vet att om de pekar på varandra så händer inget. The Swedish model. Personalen reagerar på samma sätt. Så skönt att hitta utvägen! Ingen konflikt behövs.

”Branden” går under radarn fullständigt och resultatet blir bara en femsiffrig räkning till skattebetalarna för brandkårens utryckning samt totalt 17 förvirrade flyktingungdomar som försökte få ett svar på var gränsen går. Få svar på vad som krävs för att någon skall sätta stopp. När fan får man en örfil och en toffel i huvudet i det här landet? Personalen sviker ungdomarna fullständigt i och med att de undviker konfliktytorna fullständigt.

Om man inom dessa verksamheter sällan eller aldrig ifrågasätter sin egen roll i samhället eller ens skeenden på den lokala enheten utan bara utgår från att man gör saker för att man är god, gör man i sitt eget tycke alltid rätt. Att man är ett mellanled i en kedja av skattefinansierade verksamheter gör att man inte bara befinner sig i en ekonomisk död vinkel utan också i en värld av organisatoriska dimvärldar som inte går att ifrågasätta vare sig från insidan eller utsidan. Eftersom man gör gott och arbetar med de “svaga” i samhället kan man äska skattemedel in absurdum.

Än värre blir det uppenbarligen med verksamheter där godheten är så stor att man även är beredd att blunda för uppenbara interna problem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *