Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Please reload

Please Wait