En berättelse om betydelsen om ett socialt sammanhang och restriktioner som isolerar och dödar.

Så här några dagar efter den allsvenska premiären med fest och glädje så kan jag inte låta bli att sända en tanke till Börje. Börje och jag träffades första gången i slutet av december 2019 när jag flyttade in i samma lägenhetslänga som Börje. Första gången jag såg Börje så hade han en Bajen-halsduk på sig och vi hälsade och jag slängde väl ur mig något om senaste säsongen. Det var så vi kom i slang med varandra. Börje och jag snackade alltid om Bajen när vi träffades. Vi pratade om hur vi redan saknade Kennedy och om hur Bajen skulle utvecklas utan en så Hammarby-marinerad legend i laget. Säsongen 2019 hade vi saknat Kennedy. Som lagmotor. Visst det blev målrekord och Hammarby hade varit ett lokomotiv som nästan dundrade ända fram till det efterlängtade guldet men både jag och Börje undrade hur mycket saknaden av Kennedy skulle märkas när det började att gå trögt igen. Säsongen 2020 gav oss anledning att återkomma till ämnet upprepade gånger som det utvecklade sig.

Börje hade varit sjukpensionär i flera år och hans hälsa var inte på topp. Inte för hur jag vet hur hans liv hade sett ut tidigare men nu satt Börje utanför huset och njöt av värmen soliga dagar. Allt som oftast med en Bajen-tischa som prydnad. Han hade hjärtproblem och hade redan haft ett par infarkter så han orkade inte så mycket. Sedan han hade flyttat upp till Roslagen så fanns hela hans sociala liv runt hemmamatcherna. Börje gick på alla matcher som han kunde. Han tog bussen ner till Tekniska Högskolan och sedan tunnelbanan. Det fick ta den tid det tog. Se Hammarby spela, snacka med polare och bekanta sedan många år tillbaka och sedan gå ut och summera matchen över en öl med polarna, det var det som var Börjes sociala liv. Annars satt han mest där utanför huset eller när det var sämre väder innanför fönstret och tittade på småfåglarna.

Börje älskade fåglarna. Den griniga granntanten som huserar mellan våra bostäder hade många gånger klagat hos värden över att Börje matade fåglarna för nära huset och han hade därför varit tvungen att flytta sina fröautomater en bra bit från huset. Han älskade fåglarna, så mycket att efter att två fåglar under våren hade flygit rakt in i mitt fönster och slagit ihjäl sig och slutat som grannfruns katts troféer så skrev han en lapp och lade i min brevlåda där han tipsade om hur jag skulle agera för att undvika att fler stackars oskyldiga fåglar skulle offra sitt liv mot mina fönster. Själv var jag ärligt talat mest intresserad av att hålla fönstren fria från skador. Men för Börje var fåglarna det som gjorde livet värt att leva mellan Bajen-matcherna. Han hade inte så många vänner här. Det var en kvinna som bodde någon kilometer bort som hälsade på Börje ibland när hon var ute med hunden. På sommaren satt de och fikade tillsammans utanför Börjes lägenhet.

Under våren och sommaren träffades vi regelbundet och tog oss alltid tid att prata lite Bajen och gå igenom den senast spelade matchen. Att inte få gå på matcherna gjorde oss båda besvikna och frustrerade. Börje såg allt mer nedslagen ut när vi pratade om att inte kunna gå på matcherna. Jag stod kvar, med mitt säsongskort brännande i fickan. Börje jagade biljett inför varje hemmamatch i vanliga fall. När han orkade. Börje var sjukpensionär och han hade hamnat här ute i spenaten på grund av en minimal pension och kunde inte unna sig så mycket lyx. Det fick bli biljett till Bajen och mat till hans älskade småfåglar.
Under sensommaren och hösten såg jag dock till Börje allt mer sällan. Han såg alltmer nedstämd och hålögd ut. Vintern kom. En natt vaknade jag av att ambulanshelikoptern landade cirka femtio meter från mitt hus. Min första tanke gick till Börje. Hade hjärtat sagt ifrån igen?

Någon vecka senare träffade jag hans enda vän här ute. Hon berättade att Börje hade känt att det var en infarkt på gång igen, men han ville inte kontakta läkaren. Hon tittade på mig och konstaterade:
”Utan Bajen så hade han inget kvar att leva för. Så enkelt är det!”