En berättelse om Celtic FC och om en resa till Glasgow 2019.

För den som följer fotboll enbart sporadiskt kan det framstå som att den moderna fotbollen har vunnit en knockout-seger med införandet av platsgräs, VAR och numera pålagt publikljud på TV-sändningar då pandemirestriktionerna stipulerar matchspel utan publik. Spelare som byter klubb inte bara efter säsong, utan även mitt under en säsong och som har blivit handelsresande i fotboll. Det finns ingen klubbkänsla kvar säger en del av kritikerna mot den moderna fotbollen. Men är det verkligen helt sant?
Är det spelarna eller supportrarna som definerar klubben?
Kastar man ett snabbt öga på den inhemska svenska fotbollen med skapade skandalklubbar som Östersund FK så är det lätt att bli missmodig och tro att den genomkorrupta internationella storfotbollen har lyckats leta sig ner till alla nationers seriespel och det är nog tyvärr sant på flera sätt men det finns fortfarande mer än så. Det finns klubbar som defineras utifrån sina supportrar och som även om deras spelare är handelsresanden i sport fortfarande kan bjuda på en fotbollskultur som knyter ihop det nya med det gamla. Oftast så bär dessa klubbar en speciell historia som är nära sammanbunden med lokalbefolkningens historia, där är klubben större än spelarna på plan och där kulturell eller politisk osämja mellan lokala lag gör att de representerar mer än bara ett sportutövande.
En av dessa klubbar är skottska Celtic FC, starkt förknippad med sina rötter i de irlänskt katolska östra delarna av Glasgow och grundad av Broder Walfrid i Saint Mary’s church 6 november 1887. Tanken var att man genom fotbollslaget skulle kunna samla in pengar för att lindra nöden i Broder Walfrids hjälpprojekt Poor Children’s Dinner Table, efter ett liknande fotbollsprojekt i Edinburgh där fotbollsklubben Hibernian FC hade startats till förmån för irlänska imigranter redan 1875.

Celtic spelade sin första match 1988, en uppvisningsmatch mot Rangers. Man vann med 5-2 och sedan dess har rivaliteten mellan det katolska keltiska Celtic och det protestantiska unionistiska Rangers utvecklats till vad många anser vara det största derbyt i världen, som går under benämningen The Old Firm. För en utomstående betraktare kan det se ut som om skottsk ligafotboll är det minst intressanta att följa som sportintreserad. Scottish Premiership är i allt väsentligt en uppgörelse mellan två lag, just Celtic och Rangers, men när fotbollen har sina rötter i kultur, religion och politik så är det mer än bara ett sportevenemang.
Det är kittet som håller ihop samhället. Som påminner om ens ursprung och grupptillhörighet. Något som kan verkar vara nog så svårt idag.

Den största historiska segern för Celtic FC internationellt var vinsten i Europacupen 1967, som gock av stapeln i utanför Lissabon i Portugal, där man slog Inter i finalen och därmed blev första brittiska klubb att vinna cupen. Tidigare hade man som vinnare av Empire Exhibition Trophy 1938, en cup spelad mellan fyra skotska och fyra engelska lag (vinst mot Everton i finalen). Det här var på en tid när det ännu inte förekom några stora tävlingar mellan klubblag i Europa och cup-spel för att fira Imperie-utställningen som i Empire Exhibition Trophy eller Saint Mungo Cup 1951 för Festival of Britain (vinst mot Aberdeen i finalen) och Coronation Cup 1953 för firandet av kröningen av Elizabeth II – Celtic FC vann finalen mot Hibernian inför drygt 117 000 åskådare och ledde till att klubben ansågs som, inofficiellt, Storbritanniens bästa klubblag – blev den enda riktiga möjligheten att få möta annat än inhemskt motstånd.

I november 2019 åkte jag och Jack – min medtrumslagare på livets virvelkagge – över till Skottland för att få chansen att uppleva Celtic FC på plats på Celtic Park, eller The Paradise som arenan också kallas.
För många svenskar är Celtic FC klubben där Henrik Larsson spelade, få kanske förstår hur stor han blev i Celtic men i en omröstning för supportrar 2002 där man röstade fram den bästan elvan genom tiderna var Henrik Larsson den enda icke-skottske spelaren som röstades fram (han producerade 175 mål på 221 matcher för de grönvita). Vi landade sent på kvällen i Edinburgh och skulle ta oss med buss till Glasgow för att bli upphämtade av våra lokala vänner. Bussen var nästan tom på passagerare. Det var jag och Jack och några damer längs bak i bussen så vi slog oss ner direkt bakom chauffören för att slänga lite käft och ta pulsen på läget i Skottland. Först rent allmänt om det ena eller andra som händer och sker i landet, sånt som får tungor att glappa och som ger en fribiljett till svårare ämnen. Efter några skratt och allmänt hånande av varandras länder så pratade vi om det som helgen ändå skulle handla om; fotboll.
Vår chaufför visade sig vara Rangers-supporter och för att undvika vidare diskussioner om något så känsloladdat och viktigt som fotboll så styrde chaufören snabbt in samtalet på något betydligt mindre ladat som vi kunde samtala om utan att bli ovänner, Brexit.
Så det blev en resa utan fotbollssnack, vilket gjorde oss aningen besvikna, för vi var nu redo för en kväll av uppsnack inför morgondagens drabbning. Smeknamnet The Bhoys är belagt sedan klubbens tidiga år och stavningen med Bh är en flört med Gäliska där B ofta följes av ett H. Smeknamnet The Hoops uppkom när Celtic FC ändrade sina klubbuniformer från de tidigare vertikala gröna ränderna på vit botten till de än idag använda ringarna, hoops, som går runt tröjorna. I Sverige hör jag ibland tröjor med ränder i ringar runt om kallas för rugby-tröjor vilket antagligen har att göra med att det är vanligare förekommande i den ädla sporten, vilken för övrigt också var fotboll från början. I fotbollens barndom var det nämligen en blandning av regler som förekom och när det inte längre ansågs räcka med att reglerna på plats där matchen spelades gällde för den aktuella drabbningen så splittrades fotbollen upp i de två grenar som vi kallar fotboll och rugby idag.

Väl framme i Glasgow väntade vår skotske värd Martin redo att ta oss till den pub där resten av gänget, vänner från Hammarbyklanen, druckit öl timmavis innan vi landade på skottsk mark. Framme vid bardisken försöker jag göra mig hörd när jag mer eller mindre vrålar ut min önskan om en pint Tennent’s lager när bartendern ber mig att knäppa igen jackan. Först förstår jag ingenting, sedan nickar han mot mitt bröst, snarare mage, och lutar sig fram över bardisken:
“-No fotboll coulors!“
Jag förstår direkt men blir lite förvånad ändå. Det är inte ett skotskt fotbollslags emblem som pryder mitt bröst, det är en tysk klubb, St. Pauli. Dödskallen med de korsade benen och namnet i blockbokstäver under, ST PAULI, här betraktas de av många som en systerklubb till Celtic, tydligen av fler än bara inbitna. Visa färgerna öppet här kan leda till bråk, det är en vanlig Pub, inte en klubb-dito. Vi dricker en öl innan vi lämnar puben och åker hem med Martin där vi skall sova över. Det är mörkt regnigt och färden genom Glasgow ger inga större möjligheter till att insupa staden men när Martin styr in sin Vaxhaull (en engelsk bil, ägd av Peugoet och Citroën som egentligen är en Opel – det hela är ett bilvärldens pussel) i det bruna radhusområdet råder det inte längre några tvivel om att vi är på de brittiska öarna. Även utan regnet och dimman skulle man känna igen stilen på husen som brittiska.

Nathalie är gravid i sjunde månaden och för en månad sedan togs hon in på sjukhuset efter ett oväntat epilepsianfall som pågick till och från i flera dagar, ett nytt anfall varje gång medicinen sänktes. Så Nathalies mamma lämnar sitt Bretagne för att hjälpa dottern och hennes make fram till födseln av deras dotter. Trots detta så öppnar de sina dörrar för de där två svenska fotbolls-supportrarna varav de endast träffat en på en fotbollsmatch i Malmö, där de hamnat av misstag, några månader tidigare.

Svärmor har naturligtvis lagt beslag på ett av gästrummen, med all rätta, så jag erbjuder mig att vara den som sover på luftmadrass på bottenvåningen. Det blir bara ett par timmars sömn innan luften har lämnat madrassen och allt som skiljer mig och ett ytterst sparsamt värmehållet brittiskt vardagsrumsgolv. Jag huttrar och jag förflyttar mig till den alldeles för korta soffan men kan inte somna om. Det är lördag och alla andra i huset börjar så sakteliga vakna upp. Först några sporadiska toalettbesök sedan någon som stiger upp och börjar plocka omkring samtidigt som jag ligger ihopvikt i soffan och försöker spela blygsam gäst, vill ha ett par poäng upp utifall att det kommer att bli en stökig kväll efter matchen.
Efter mycket om och men kommer Martin ner och frågar om natten, han ser ju själv att jag har övergett luftmadrassen som ligger död mitt på golvet, och jag försöker förklara läget medans Martin glatt frågar om jag är redo för en skottsk frukost. Frukost är inte min bästa gren men på resor tenderar jag att vilja fylla buken tidigt för att inte behöva springa omkring hungrig. Håller mig alltid redo för vad än som kan dyka upp och med en frukost i magen kan jag stå mig hela dagen. Jag låter värdparet sköta stöket i köket i sällskap av Jack. Det har hänt mer än en gång att jag tar den sociala mittpunkten när vi har varit ute på resor och äventyr så jag låter Jack ta det hela sociala samspelet med värdparet men strax har svärmor i huset slagit klorna i mig och börjat konversera, en mycket trevlig kvinna som visade hur världsvana och skickliga fransyskorna faktiskt är, jämfört med med att försöka småprata med en svensk kvinna i övre medelåldern är det helt olika världar.

Frokusten var torr smaklös och precis så tråkigt medeltida brittiskt som förväntat, tack och lov levererades kaffe av drickbar sort så efter att ha knapprat i sig samtliga oidentifierbara delar av frukosten var det dags att ge sig av mot stadens gator och pubar inför matchen.
Lasse och Göran väntar in oss på en pub, på plats i god tid idag igen. Både Lasse och Göran är nya bekantskaper för mig trots att vi tillhör samma supportergrupp med max 160 medlemmar så det känns lite märkligt att vi inte har träffats tidigare. Lasses stora intresse är Hammarby bandy. Han står gärna och fryser nere på Zinkenstamms IP och åker på så många bortamatcher han kan. Under helgens samtal så refererar Lasse till allsköns udda kunskaper om dam- och ungdomslag inom klubbens alla möjliga och omöjliga sektioner. På puben är samtliga besökare klädda i grönt och vitt. Celtic-tröjor i en sådan varierad stil och ålder att de hade kunnat hedra ett museum, såväl över fotbollsklubben som sportkläders design genom åren eller bara låta plaggen berätta sina egna historier av öl, arbete och fotboll.
Vid bordet bredvid oss sitter en man i 70-års åldern med tweed-keps helt utan synliga Celtic-accessoarer förutom den papperstidning han sitter och läser, The Celtic View, klubbtidningen som började ges ut redan 1965 och trycktes då i 26 000 exemplar per utgåva, nu ges den ut som ett 72-sidigt veckomagasin och når ut till 6 000 läsare per vecka. När han reser sig för att gå hem så önskar han oss lycka till på matchen. Han har nog sett en och annan match på Celtic Park – Paradise – men nu tar åldern ut sin rätt men jag är säker på att han inte kommer att missa matchen ikväll. Med en ljummen öl framför en gammal hederlig tjockteve.

Vi går vidare genom staden mot arenan. Det är grått och fult. En konstant påminnelse om allt dåligt med industrialismen. Det är en stad för människor att söka gemenskap hos sig själva i. En vi och de andra stad och till och med kvinnorna är fula. Vi hamnar på en modern pub, helt olik de andra, men lika dedikerad Celtic som de andra. Stora ljusskärmar med bilder på spelare i dagens lag. En trubadur på scenen som sjunger irländska visor gör att jag plötsligt befinner mig i en diskussion med en supporter om varför Celtic utalas med ett s-ljud och inte ett k-ljud, Det är han som ställer frågan, eftertänksamt. Det irländska arvet. Klubben startad av en katolsk broder, som grundade fotbollsklubben för att dra in pengar till de mest behövande fattiga irländska imigranterna. En frihetlig social handling med rent kommersiellt syfte. Det blev en succé.
Jaguarer kör upp framför entrén, fler uppenbarligen välbeställda, välgifta, kvinnor kliver ur. De är dyrt skräddade och klackarna är inte för höga eller för låga men de saknar all klass. En kvinna i guldlamé-klänning kryper ut baklänges ur bilen, som om hon aldrig tidigare har erfarit denna sortens droska tidigare. Så samlar de sig och rättar till urrigningarna innan de kliver in, på en fotbollsbar. Alla män där inne dricker öl, kvinnorna dricker drinkar i glas formade som akvarieskålar. Lika stora. Jag kommer på mig själv med att fundera över att inreda en hylla med ett halvdussin likadana glas belysta ovanifrån med en svärdbärare i varje innan jag åter kommer tillbaka till verkligheten och inser att de här kvinnorna kommer att sitta på arenan i nåot slags VIP-loge med sina män. Det skulle aldrig ha hänt i Sverige, inte på Södermalm, kanske allra minst där. Att välgifta fruntimmer skulle välja att förfesta på en klubbpub innan matchen. Aldrig. Det är en intressant företeelse, den gör mig nyfiken, men jag hann aldrig konversera dem. Vi är på väg igen.

Henrik Larsson röstades alltså in i Celtics bästa elva någonsin av supportrarna i en omröstning 2002. En elva som bestod av, förutom Larsson, Ronnie Simpson, Danny McGrain, Tommy Gemmell, Bobby Murdoch, Paul McStay, Billy McNeill, Bertie Auld, Jimmy Johnstone, Bobby Lennox och Kenny Dalglish. Arvet från The Lissbon Lions och Europa Cupen 1967 är tydligt. Sju av de elva framröstade var med och vann den där finalen mot Inter för drygt ett halvsekel sedan. Historien är fortfarande ständigt närvarande bland supportrarna. Framgångar glöms inte bort och internationella framgångar hålls närvarande i medvetandet ständigt. Ingen kommer låta dig glömma.

På plats vid Celtic Park möter vi upp Dave. Dave är stressad och pratar forcerat. Dave och Martin har en plan. Vi skall samlas vid en viss ingång, gate 11 or nearby, och då skall vi få våra biljetter. Dave har inte alla biljetter ännu. Jag känner stanken av ett misslyckande och antiklimax närma sig.
Det finns inga biljetter och Dave är mannen som skall lösa situationen. Jag misstror automatiskt korta män som säger sig kunna fixa saker men beslutar mig för att bara ta det helt lugnt och låta Dave göra sin grej. Han verkar ju onekligen ha gjort detta tidigare och de 15 sekunder långa mobiltelefonsamtalen avlöser varandra som på en rosenkrans när Dave återigen försvinner med snabba steg mot en okänd punkt vid sidan av arenan.
Jack och jag passar på att göra ett besök i arenabutiken och samlar på oss matchtröjor och halsdukar innan det är dags att samlas vid gate 11 or nearby för att få våra biljetter. Det är massor med människor överallt runt arenan som tar 55 000 åskådare och det är en match mot ett jämförelsevis blekt Livingston som skall gå av stapeln. Man fyller arenan ändå. Det är Glasgow och det är lördag och det är fotboll.

Vi möts upp vid gate 11, inte nearby. Dave har biljetter, i form av kort med magnetremsor.
Alla ser olika ut. Snabba instruktioner på grötig skotska delas ut. Vi fyra svemskar skall dela upp oss på tre olika grindar. Gå ner till höger och samlas i hörnet vid Ladbrokes betting-lucka. Klart. In med årskortet.
Bakom mig går Göran.
Jag ser i ögonvrån hur biljettläsare blinkar rött. Göran kan inte engelska så bra och de korta snabba instruktionerna från en stressad skotte har inte hjälpt homom. Ett mindre palaver. Dave dyker upp från ingenstans och leder Göran till rätt grind. Han har definitivt gjort det här förut.
Jag samlar Lasse och Göran och vi hittar snabbt ner till Ladbrokes.
Ingen där.
Vi väntar, jag lägger ett spel i luckan och sedan får vi telefonkontakt med Janne.
Jag hade inte heller tolkat skotskan korrekt. Janne skulle vänta vid Ladbrokes en våning upp.
Nävål nya instruktioner.
Dave kommer med nya kort. Vi skall byta de kort vi kom in med mot andra kort för att komma in på samma läktare hela gruppen.

Dave levererar.

Matchen slutar. Celtic vinner över Livingston med 4-0.
Jag har lyckats fotografera hela sekvensen som ledde fram till 1-0 målet ända fram tills bollen var i mål. Två kameror i väskan. En digital och en analog. När jag kom in på arenan tänkte jag först byta film i min analoga kamera men kom på att jag kanppt tagit några bilder alls ute på Glasgows gator. Det fanns absolut ingenting som lockade mitt annars så villiga avtryckarfinger.
Kanske en annan gång. Bilderna från matchen blir ok. Bilderna från krogrundan efter blir ok.

Vid 2-0 åkte kameran ner i väskan igen och jag lät mig ryckas med av klacken. Stämningen var magisk, det gick inte att låta bli att låta munnen spricka upp från öra till öra när klacken stämmer upp i den lätt modifierade Simple Minds-sången:
When I see you Celtic, I go outta my head
i just can’t get enough, I just can’t get enough
all the things you do to me and the all the things you said
i just can’t get enough, I just can’t get enough
we slip and slide as we fall in love and I just can’t seem to get enough
Vi samlas utanför arenan efter matchen. Dave säger att vi nu skall in på arenans egen pub. Vi behöver nu de första årskorten vi hade. Ingen, absolut ingen förstår någonting när vi kommer till entrén till puben och Dave börjar prata med vakterna. Hur många är vi? Hur många fysiska biljetter har vi? En bjässe till karl och så vitt jag kan bedömma medlem i Björnligan har tagit sig från Ankeborg till Parkhead och rycker sonika ett årskort ur handen på Dave, viftar det framför vakten och passerer grinden. Fyra sekunder efter att han försvunnit in dyker plötsligt hans nuna upp igen han blinkar åt mig och håller upp kortet. Jag reagerar blixtsnabbt och glider fram och greppar kortet ser mig om och plötsligt står en i min grupp med en gammal hederlig pappersbiljett i handen och plötsligt stämmer matematiken. Vi är inne.
Björnbusen visar sig vara en hyvens karl. Hela familjen har årskort och han hade lånat ut sin sons kort till Dave och sitt eget till mågon annan. Biljetthanteringen känns för någon med germanska tendenser obegriplig. Ännu idag.

Vi pratar fotboll och visar youtube-klipp från när Kennedy slår in frisparken i krysset mot IFK Göteborg i sin näst sista hemmamatch i karriären. När han springer förbi läktaren och fångar den där halvfulla öl-muggen som kom farandes från andra etagé gapar skottarna och jublar. Legendariskt. Det bjuds på rundor. Men det är dags att gå vidare. Mat. Jag har sagt att jag inte kommer att lämna Skottland utan att ha ätit Haggis. Det vore vansinne att försitta denna chans.
Bara jag vill äta Haggis.
Men det löser sig. En gammal mattfabrik i rött tegel, klassisk brittisk industrilokal, har köpts upp av em tysk. Tysken har gjort vad tyska imigranter gör. Tysken har startat ett bryggeri och det går bra. Det går riktigt bra. De enda öl som Martin har hamstrat upp hemma inför svenskarnas ankomst är öl från det här bryggeriet. Det finns en restaurang i bryggeriet, med risk för kö. Det är hög europeisk klass på restaurangen med stora rena ytor i en del av fabriken med minst tov meter i tak. Naturligtvis är det tyska rätter på menyn. Schnitzel. Mycket schnitzel.
Men jag hittar den till sist. Haggis.
Den är fantastisk, serveras både med potatis och med rotmos. Underbart.
Jag inser att den tyska kocken antagligen har tagit haggisen ur haggisen men den är ljuvligt god så jag låter dem insikten passera och lurar mig själv att jag har ätit äkta Haggis.
En stund hade jag vacklat, när alla omkring mig pratade schnitzel men Jack tittade på mig och frågade:
“-Vi äter väl Haggis?”
Det var en vänskapsgest. Ibland dyker de upp. Alltid lika oväntade men när han vet så agerar han.

Utan Dave och Martin hade vi irrat omkring i Glasgow och riskerat att hamna på någon Rangers-dedikerad pub och åkt ut med huvudet före. Särskilt på en matchdag.
Men nu är det pärla efter pärla.
Vi kommer in i ett område som ser ut som något som hade kunnat legat i utkanten av Södra Hammarbyhamnen pre-1989. Första dörren är en pub. Det är magiskt. Vid bardisken står två män i 60-årsåldern och sjunger, stycke efter stycke av Celtics historia sjungs fram. De är fulla på gränsen till vansinne. Eller kanske har de redan tagit sig en bit förbi vansinnet. De lutar sina huvuden tillbaka med blicken i taken som är helt täckt av flaggor och halsdukar, innan deras strupar har fyllts och nästa sång framförs.
Tak och väggar är historia. 1967 i Lissabon, treble treble – flaggor halsdukar, fotografier målningar och inte minst muralmålningen Broder Walter med kyrkan i bakgrunden mitt på väggen. Där sitter två unga tjejer, inte en dag över 25 och dricker öl. Inget manligt sällskap. De har bara helt självklart valt den sunkigaste, mest bedårande fotbollsbaren i hela Glasgow. För det är en del av dem, deras kultur. De dricker hellre en öl i tryggheten och värmen hos likar än att riskera något på en nattklubb.

I taket blir systerskapet med St. Pauli tydligt och helt självklart. Förutom ett par half/half-scarfs med Celtic/St. Pauli, vilka skulle ha varit omöjliga i den svenska supporterkulturen, hänger halsdukar skapade av olika supportergrupper i taket. Halsdukar där den ökända siluetten av Che samsas med Celtics klubbmärke. En arbetarklubb. En katolsk klubb. Det är en märklig men helt självklar och möjlig mix. En katalansk självständighetsflagga, lika självklart på en väl synlig plats i taket. Det är så långt ifrån den städade uppstyrda klubbpuben på arenan. Det är folkets plats. Trots att Södermalm sedan två decennier har gentrifierats av allehanda hipsters så lever vi på mytbildningarna och forna dagars glans. Idag är Gullmarsplan mer Bajen än Söder. Så är det. En dag kanske vi sitter i Farsta och dricker en öl innan match. Det är det kontrollerade Sverige. Men det finns en flört med andra krafter och en annan värld. För många hammarbyare finns det en koppling och facination för Celtic FC och St. Pauli. Ett St. Pauli som trampar lera i tyska andra ligan är de arbetarromantiska liberala fansens gemensamna nämnare med de riktiga vänsterkrafterna. St. Pauli är krossa facismen, regnbågsflaggor, Refuge Welcome och hela den vänsterprogressiva röran. Men St. Pauli vore inte St. Pauli utan piratflaggan som förtjänats i gatustrider för att få behålla sina kvarter. Hålla rivningshetsen på 70/80-talet stången hela vägen. Behålla sina vackra kvarter med förfluten standard och att stå emot vattenkanoner och batonger för din flickväns rätt att sälja sin kropp i fönstret på markplan.
Det är anarkism på gatan inte vid ritbordet. Hur vänster den än är så dunkar mitt frihetliga hjärta starkare för handling än för ord.

Den moderna fotbollen kan inte stoppa det. Den moderna fotbollen eller det moderna samhället kan inte stoppa när vi hoppar, sjunger och skriker under matcherna. Visst finns det individer som är fulla drägg utan hopp men när polisen i Sverige deklarerar krig mot svenska fotbollssupportrar på mycket oklara grunder annat än politiska. Då samlas krafter. Olika lag samma fiende. Åtta gripna av 2 miljoner besökare under årets allsvenska säsong. En musikfestival slår det innan de startat med 30.000 besökare, plus den vanliga mängden narkotikabrott och våldtäkter. Fotbollssupportrar är ändå alltid de som skall sättas dit. Det är en markör att ta en haschtomtes låt som inmarschsång för laget och när 25.000 människor, män och kvinnor blandat, sjunger den samtidigt så är det livslust som sällan eller aldrig annars upplevs i det moderna samhället i övrigt.
Vi har inga kvarter att strida för och svenska ockupanter i kvarteret Mullvaden på 1970-talet visar väl vilken stridsvilja som finns och inte finns när man möter den svenska byråkratiska maskinen. Men vi odlar kultur. Som jag sade, ett gigantiskt komplicerat universum med mer och fler kulturella förgreningar än vilket torrt gammal museum som helst. Mer än Kungliga Operan. Det är konst, sammanslutning, sång, usel cuisine och så vidare. Det är en del av livet.