När livet inte räcker till

Innan sommaren 2021 hade jag de senaste tio åren upplevt två självmord på nära håll. Båda gångerna var det kollegor som hade valt att avsluta sina liv. Det var två väldigt olika situationer och såväl min förståelse inför det inträffade som metoder skilde sig åt i de fallen. 2021 var det dock en människa som jag haft bredvid mig i livet sedan mer eller mindre tidernas begynnelse. Åtminstone min högst egna begynnelse i livet.
Runt 2011 tog jag mina första trevande steg som anställd. Min första anställning på över ett decennium efter åratal av att ha styrt mitt eget liv. Företaget som tog mig i sin sold var relativt nystartat och som en av de första övningarna tillsammans med mina nya kollegor skulle en kick-off gå av stapeln i utkanterna av det uppländska Österbybruk. Det var första gången jag träffade inte bara Nippe utan flera av mina medarbetare. Det blev en glad och uppsluppen tillställning med spel, skratt, grillad mat och mycket öl. Vi umgicks och lärde känna varandra under en heldag ute på landet och det var en stämning som skvallrade om att inga bromsar låg i.

Vi sålde brandsläckare dörr till dörr över hela landet vilket gjorde körkortet till den viktigaste tillgången vid sidan av en stark och vinnande personlighet. Redan under vår kick-off hörde jag diskussioner om hur Nippe upprepade gånger hamnat i olika typer av bryderier på grund av sin tillsynes omättliga törst. Dagarna innan vår sammankomst hade Nippe drucken skrapat sidan av sin bil mot en betongavskiljare och det var underförstått att det skulle bli dyrt att åtgärda. Bekymrade chefer frågade sig hur länge det skulle kunna fortsätta innan det gick för långt. Nippe själv och hans närmaste chef påstod, och trodde säkert också, att det var under kontroll.
Två veckor senare satte sig Nippe i sin bil någonstans mellan klockan tre och fyra på morgonen. Herrgårdsvagnen var full med brandsläckare och när Nippe inte svängde i den trevägskorsning, som han valde att närma sig i cirka 160 km/h, fortsatte brandsläckarna i hög hastighet sin resa när bilens dito hastigt avslutades mot ett träd.
Kartongerna med sex kilo tunga brandsläckare släckte Nippe, om inte kollisionen med trädet redan hade gjort det.

Vår chef, som hade känt Nippe i närmare tjugo år, fick senare åka och hämta upp brandsläckarna. Det var inte hans bästa dagar när han lastade ur den blodiga kupén med blodiga och trasiga kartonger för att sedan behöva ställa sig på lagret och packa om brandsläckare som släckt Nippes liv i nya kartonger – “The show must go on“.
Min närvaro på begravningen i Uppsala var mest för att visa respekt och sammanhållning med mina kollegor. Jag hann aldrig lära känna Nippe personligen, jag var inte känslomässigt berörd, men mitt hjärta blödde för den tioåriga sonen som tog farväl av en far han aldrig fick chansen att lära känna på allvar.

Snart efter Nippes död rekryterade jag min, sedan urminnes tider, vän Tony till företaget. Vi hade sedan vi gick i femte klass umgåtts i perioder och aldrig riktigt släppt kontakten med varandra. När vi inte hade sett varandra på något år hade vi inga större problem att plocka upp tråden omgående när vi träffades. Det fanns aldrig en tillstymmelse till obekväm känsla mellan oss. under flera års tid hade vi hjälpt varandra när det varit dags för ett jobbyte eller ny riktning i livet.
Nu blev ytterligare en gång kollegor.

Efter ett par år som säljare gick jag vidare till att jobba på ett HVB-hem i Upplands Väsby. Det var bara meningen att jag skulle jobba några extrapass där, efter önskemål av en vän som var boendechef på stället. En av mina kollegor på HVB-hemmet var Jocke. Jocke och jag kom att jobba ihop i några år till och från. Eftersom jag jobbade som vikarie jobbade jag på flera av företagets HVB-hem men när jag återkom till Upplands Väsby för att ta en fast anställning var Jocke en av mina gamla kollegor som välkomnade mig varmast.
Jocke hade en bakgrund som elitidrottare. Han hade studerat på stipendium i USA under några år för att utvecklas som fotbollsspelare. Amerikans fotboll är fortfarande en perifer sport i Europa till skillnad från i USA där Jocke kunde spela inför åttiotusen åskådare på läktarna med universitetslaget. Flera SM- och EM-guld fanns på meritlistan och efter att ha känt att idrottskarriären hade nått vägs ände bestämde Jocke sig för att ägna sitt yrkesliv åt att arbeta med människor.

Vi hade sällan samma politiska ståndpunkter jag och Jocke. Vi diskuterade och argumenterade gärna och mycket och hade en bra yrkesrelation, både yrkesmässigt och socialt. När jag hade kommit tillbaka till Upplands Väsby fick jag höra att Jocke precis hade kommit tillbaka efter en längre sjukskrivning. Uppgifterna om vad som låg bakom Jockes sjukskrivning skilde sig. Vissa lät berätta att Jockes sjukskrivning berodde på något njuråkomma och andra påstod å sin sida att det handlade om depression. Kanske var det ett misstag, men jag ville att Jocke skulle berätta själv vad som hade hänt och inte nyfiket fråga. Det blev aldrig av att Jocke berättade.

Det blev januari och dags för Super Bowl och Jocke och jag bestämde oss för att tillbringa matchdagen tillsammans. Öl, hamburgare och amerikansk fotboll med en expertkommentator vid min sida i soffan lät som en utmärkt idé. Vi hade en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans och jag åkte inte hem förrän sent på natten. Det var sista gången jag träffade Jocke.
När arbetsveckan började igen hade han åter igen sjukskrivit sig. Han skulle vara borta en månad och även denna gång var uppgifterna om sjukskrivningen lika oklara som tidigare. När månadens sjukskrivning närmade sig sitt slut hade vi fortfarande ingen information om Jocke väntades tillbaka eller inte på fredagskvällen innan Jocke förväntades tillbaka ringde jag och min kollega Djordje upp Jocke. Vi berättade för Jocke hur mycket vi önskade honom tillbaka och hur mycket vi saknade hans sällskap. Efteråt har jag rannsakat mig efter om det fanns något jag missade i samtalet men jag är ganska säker på att det inte fanns några tecken. Vi avslutade med att konstatera att det skulle bli roligt att ses på måndagen igen.
Det blev lördag.
Det blev söndag och Jockes föräldrar som hade haft daglig telefonkontakt med Jocke åkte över till hans lägenhet efter att lördagens samtal uteblivit.
De fann honom död. Att Jocke tagit sitt liv var det tydligen inga tveksamheter omkring. Avskedsbreven var flera. Jocke hade omsorgsfullt skrivit ett avskedsbrev till familjen och ett avskedsbrev till vår chef och ett mer allmänt hållet till övriga.

Varför orkade inte Jocke med att leva längre? Det vet jag inte. Orsaken till beslutet att avsluta sitt liv i förtid, endast 32 år gammal, beslöt familjen att inte dela med sig av. Med respekt för minnet av Jocke.
Jag lär aldrig få veta men det kommer för alltid att gnaga i mig.

Senare samma höst var jag hemma hos Tony. Eller hemma och hemma, han hyrde ett rum hos sin syster i Brottby eftersom han hade sin egen lägenhet i Västerhaninge uthyrd. Hans syster var bortrest vi skulle äta en god middag och dricka öl och umgås. Det hade gått ett par år efter Tonys gastric binding-operation och det hade uppstått en liten men ändå noterbar spricka mellan oss. Det är oklart om Tony kände av sprickan eller om det bara var jag som kände sprickan. Om det till och med var jag som skapade sprickan.
Redan när Tony och jag jobbade ihop som säljare hade det blivit aktuellt med en operation. Det provocerade mig orimligt mycket. Jag vet ännu inte varför det provocerade mig till den grad det gjorde men jag ansåg att min vän tog en orimlig och oärlig genväg.
Istället för att sluta proppa i sig chips och pizza och kanske börja röra på sig av egen kraft och energi skulle han lägga sig under skalpellen för att få “ett bättre liv”. Kanske var det just det. Att lösningen inte låg hos honom själv utan att något skulle förändras till det bättre utan en egen insats.

Där satt vi och drack öl på verandan och jag försökte hitta den Tony jag haft vid min sida genom livet. Det hade inte varit lätt efter operationen. Det var uppenbart att ett ingrepp i magen kunde resultera i en personlighetsförändring. Glad över att Tony levde upp och kände sig mer bekväm med sig själv allt eftersom kilona på hans kropp försvann, lika illa till mods blev jag över personlighetsförändringen. Det fanns aldrig något tvivel om att Tony fortfarande skulle stå vid min sida när helst en avgörande situation dök upp. Lika lite som att jag skulle svika Tony.
Dock blev hans plötsliga besatthet av sexuell sadism svår att stå ut med och bemöta. Han ville träffa kvinnor som ville bli skadade. Han ville skada dem för sexuell njutning. Våra samtal om vad detta var ett uttryck för och vilka kvinnor han skulle träffa gav aldrig någon djupare insikt.
Tony hade i sin barndom varit utsatt för regelbundna sexövergrepp och våldtäkter. Han flydde till sin far och lyckades få stanna där för att överleva. Men han var ärrad för livet. Han kämpade sig igenom livet med en ständigt närvarande melankoli – men han kämpade.

Tony kämpade. Han var street smart och rolig. Sista två åren av hans liv hörde vi mest av oss via textmeddelanden. Tony hade en ny kvinna i sitt liv och levde på andra sidan av staden. Vi höll kontakten och den sista bilden han lade upp på sociala medier borde ha fått mig att vakna. Rufsig. Han var rufsig. Hans blick kändes frånvarande och pressad. I efterhand var det lätt att se tecknen. Jag gjorde ingenting.
I slutet av juni fick jag ett meddelande från hans flickvän. Tony hade skjutit i sig en överdos insulin. Nu låg han med ett hjärta som slog utom räddning på sjukhus. Ett par tre dagar orkade kroppen innan han somnade in och jag kommer att sakna honom i resten av mitt liv. Tony och jag var olika. Väldigt olika. Men Tony hade min rygg och jag hade hans. I vått och torrt. Man har tur om man får ha en sådan vän i sitt liv och jag fick ha den vännen i drygt fyrtio år. Nu glider Tony fram i himlen i en Buick och en Jompa utan filter i nypan.

Tack Tony.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Please reload

Please Wait