Från bruksklubb till motgångssupporter

Fotbollens framväxt är i mycket ett resultat av industrialiseringen och bonddrängarnas flytt från gårdar till storprojekt. Med arbetarlängor i direkt anslutning till fabriker och andra arbetsplatser i komination med fasta arbetstider gav plötsligt tusentals män en fritid som inte liknade något de hade haft tidigare.
En fritid som plötsligt inte kunde fyllas med enbart logdans och fylleri utan gav upphov till samvaro i grupper av män och plötsligt fanns där förutsättningarna för fotboll. Industialisering, fasta arbetstider och fritid gav upphov till idrottsrörelse och nykterhetsrörelse och folkrörelsen var ett faktum.

Många är de fotbollsklubbar och idrottsföreningar som växte fram från brukssamhället. Själv växte jag upp på en ort som hade dödat brukskulturen och förledde oss barn på orten att fotbollsklubben var något som var en del av miljonprogrammet. Vi var för små, och hölls okunniga, för att förstå dess ursprung. Så därför tänker jag ta tillfället i akt att berätta om klubben på orten där jag växte upp, om det speciella industriprojektet som samlade dess grundare och om mitt eget misslyckande som spelare däri.

Det växande Stockholm behövde under 1890-talet ett närmast akut behov av att lösa försörjningen av dricksvatten till staden och det blott trettio år gamla Skanstulls vattenverk i Årstaviken levererade inte längre vatten av tillräckligt hög kvalitet. Alltså sökte man efter en ny lösning och till sist bestämde man sig för att anlägga ett nytt vattenverk i Norsborg i Botkyrka söder om huvudstaden. Här hade man en god tillgång till Mälaren och kunde dessutom koppla ihop Bornsjön som reservvattentäkt genom en råvattentunnel. Bornsjön ligger otroligt vackert i landskapet och har alltid varit välbevakad då man inte vill veta av någon möjlig mänsklig negativ påverkan på vattnet. Alla som jag känner till som försökt att åka skridskor på dess is på vintern eller nattetid smygit längst strandkanten och fångat kräftor i augusti har samtliga tagits på bar gärning under sin illgärning.

Norsborgs vattenverk var för sin tid ett enormt stort infrastrukturprojekt och när Stockholm stad för projektet 1899 köpte upp den mark den ansåg sig behöva för utbyggnaden så var det det dittills största markuppköpet utanför tullarna. När vattenverket uppfördes så byggdes också en mängd arbetarbostäder i det omedelbara området och redan två år innan invigningen 1904 så vet man att det spelades fotboll i någon slags organiserad form bland arbetarna.

En av de ursprungliga ångdrivna pumparna finns kvar i den stora pumpmaskinhallen, en fantastisk – närmast majestätisk byggnad – där jag av en lycklig omständighet fick möjlighet att äntligen få se vattenverket från insidan.
Majestätisk blev naturligtvis invigningen av detta enorma projekt också. I pumpmaskinhallen byggdes invändigt en liten balkong högt placerad på ena kortsidan. Så vitt jag vet så byggdes denna balkong för ett syfte endast och det var Oscar II invigning av verket 1904.
Inte fler än konungen själv kan ha fått plats på balkongen ifråga.

Årtalet 1904 verkar vara belagt och invigningen lär ha skett 6 oktober detta år. Det fanns dock en tro bland oss som växte upp i Norsborg under tiden för de första deceniumet i miljonprogrammets lägenhetskoplex som förändrade tusentals hektar av svensk kulturmark att vattenverkets officiella invigning var 1903. I tornet som var uppfört på en berghöjd som fått sitt namn i modern tid av tornet självt hade en stensköld med texten Oscar II och 1903 kring vad som antagligen var en uthuggen bild av St. Erik.

1907 registreras Norsborgs IF hos Riksidrottsförbundet men fotbollen i Norsborgs IF var ända fram till 1920 en intern affär för de lokala arbetarna då det dröjde tills dess innan föreningen anmälde ett lag till seriespel. Snart nog spelades också bandy enligt det klassiska svenska receptet att de som spelade boll på sommaren också ville spela boll på vintern. Så såg det ut i klubben fram till 1940-talet.

Om allt detta berättades dock aldrig för oss som växte upp i miljonprogrammets Norsborg. Vi fick aldrig ta del av ortens historia, för oss var Norsborg sprunget ur 1970-talet. Spåren som fram till slutet av 1970-talet som fanns kvar i form av övergivna gamla torp på den mark som staten hade exproprierat för miljonprogrammets räkning revs och försvann snabbt och dessa spännande platser för äventyrslystna barn upphörde plötsligt att existera.
Antagligen ansågs de gamla byggnaderna som farliga.
Dessutom så var det aldrig meningen att vi skulle ta del av historien, vi skulle bli arbetarklassens nya kuggar i maskineriet och vi behövde ingen onödig kunskap, historia eller ens kultur.

När jag som pojke ställdes inför det faktum att en entusiastisk pappa till en flicka i klassen ville starta upp ett lag för pojkar födda 1967 så måste jag ha drabbats av något slags grupptryck för plötsligt fann jag mig som medlem och spelare i Norsborgs IF.
Till saken hör att det dröjde väl fram till puberteten innan jag växte ikapp och förbi mina jämnåriga i utveckling. Som decemberbarn var jag dessutom ohjälpligt yngst och som sent utvecklad parvel så hjälpte den saken inte alls i någon positiv riktning.
Jag var helt enkelt en pojke utan vidare bollsinne och balans.

Dessutom saknade jag egentligt intresse för fotboll i stort.

Mitt intresse för sport var helt och fullt för ishockey och intresset för organiserad sport låg ännu i sin linda.
Vi snickrade egna hockeymål. För vi spelade inte bara när det gick att spola is på grusplaner runt om i närområdet, vi spelade hockey året om. Egenorganiserade matcher mot andra gårdar. Vi släpade med oss våra egna mål och så spelade man en match. Inga skridskor utan slitna gymnastikskor och tennisboll istället för puck.

Några år senare skulle jag vara en orädd ishockeyspelare, en dödsföraktande hockeymålvakt, men ännu var jag bara en drömmare som levde i en drömvärld. Långt från önskan om att spela organiserad bollsport.

Det blev naturligtvis ett fullfjädrat fiasko.
Samtidigt så kan jag väl också fastså att jag och den turkiska proffsspelaren och före detta Hammarby-profilen Erkan Zengin ändå, på grund av Norsborgs IF, har parallella erfarenheter i våra respektive fotbollskarriärer.
Erkan Zengin, nu i Adana Demirspor i turkiska ligan, spelade cirka fem veckor i Norsborgs IF.
Jag gissar att min karriär i klubben var ungefär lika lång.

Så varför står jag då på läktaren och låter mitt känsloliv åka berg- och dalbana för ett fotbollslag?

Det började med min halvbrors kusin som bodde ett par hundra meter ifrån oss och som opererade med massiv hjärntvätt. Han pratade bara om fotboll och Hammarby IF oavbrutet. När han inte pratade om Liverpool FC och Kevin Keegan det vill säga.
Varje gång jag var hemma hos Stefan så spelades Bajen va’ namnet, som var en vinylsingel som Hammarbys fotbollslag sjöng in redan 1972 och som blev en kampsång som väckte fantasi och intresse. Sakta väcktes mytologisk nyfikenhet på namn som Matte Werner och bröderna Ohlsson.
1982 och 1983 fick jag följa med Stefan på ett antal hemmamatcher på Söderstadion och magin visade sig vara högst påtaglig och verklig. Att stå i klacken bjöd på en känsla som inte hade kunnats förberedas inför och att samlas i parken innan och dricka obligatorisk starköl innan matchen gav naturligtvis en fjortonåring en känsla av att ha fått kliva in i de stora grabbarnas miljö.

På den tiden var det fortfarande helt självklart att Hammarby var ett arbetarklasslag, det var heller inte oviktigt. Genom fotbollen kunde man föra klasskamp utan att behöva bli Fjällrävenryggsäcks-vänster eller Linje 3-hippie, utan man kunde få vara riktig arbetarklass i jeans och jeansjacka en öl i näven och Bajen på fotbollsplanen.
Eller så kändes det i alla fall.
Med största sannolikhet var det redan då en krampaktig sista suck av den gamla tiden och starten av en övergångstid in mot den moderna fotbollen.
Efter mina första år som Bajen-supporter så hade andra intressen trängt ut fotbollen ur mitt liv för en lång tid framöver och adrenalinkickarna hittades istället på andra ställen.

Sedan blev det inte så mycket mer. I mitten av 1990-talet gick jag på Råsunda med en arbetskollega som led av AIK på ett derby och 2007 så bestämde vi oss i bandet jag spelade i att hoppa över veckans hamrande i replokalen för att gå och se Bajen istället. Tjugofyra år hade gått sedan jag stod på Söderstadion senast när jag för sista gången såg fotboll på den klassiska arenan.
Men fotbollen var tråkig och jag hade ärligt talat hellre tillbringat kvällen i replokalen.

Så vad hände?
En dag ringer min vapendragare Janne och frågar om vi ska gå på fotboll. Nyfiken på den nya arenan ville han höra sig för om det kanske var något vi kunde göra tillsammans och det sammanföll med att jag försökte hitta aktiviteter som kunde bli en gemensam upplevelse med min son. Plötsligt går vi på match efter match och jag får med mig min son på flera av dessa.

På en kortare resa till Gdansk så köper jag en grön-vit KS Lechia-tröja att posera i när jag kommer tillbaka till Bajen-matcherna och allt snabbare börjar jag sjunka djupare och djupare ner i träsket.
Lechia-tröjan byts ut mot St. Pauli-tröjor. De är inte Fjällrävenryggsäcksvänster, de är snarare Linje 3-hippies på metamfetamin. De är anarkisterna som inte lät staden Hamburg att riva deras älskade stadsdel och hur mycket Pride-flaggor och öppna gränser-kampanjer de än väljer att posera med så kan ingen ta ifrån dem att de är anarkisterna som tog striden mot politiken – och vann.
Fotbollslaget med stadsdelens namn, St. Pauli och arenan Millerntor är den samlande kraften.
Det dröjer inte länge innan intresset blir mer perifert och när jag hösten 2018 befinner mig på en nattklubb i Kisumu, Kenya, iförd den grön-vita matchtröjan för Gor Mahia FC med armarna mot taket stäckandes ut en Hammarby-halsduk för att se Gor Mahia FC spela mot engelska Everton på storbildsskärm då vet jag att jag är fast på riktigt.

Gor Mahia är Luo. Luo är Niloiter fjärde största stammen i Kenya. Den stösta stammen Kikuyo är Bantu och sitter på makten i landet. Luo kommer aldrig att kunna få makten i då man i Kenya röstar på en politiker från den egna stammen, oavsett allt annat.
Kikuyo har makten men Luo har det obestridligt bästa fotbollslaget. Det passar mig perfekt. Nu har jag gjort min fotboll politisk – nu glöder den – och jag står på Luos sida och ett år senare befinner jag och Janne oss på Celtic Park och ser mitt katolska Celtic spela och vinna.
Den pubrunda som våra skottska vänner sedan tguidar oss igenom ger oss en biljett in i en supportervärld vi annars aldrig hade fått möjlihet att se och uppleva. Små svettiga pubar med muralmålningar av Marist-brodern Walfrid. Broder Walfrid, den katolske grundaren av Celtic FC 1890.

Så nu när fotbollen spelas inför tomma läktare världen över är den betydelselös. Det är ett ingenting. Supportrarnas kamp mot den moderna fotbollen, den som skall spelas inför sittande tyst publik och helst ses på TV på grund av de enorma belopp som sändningsrättigheterna omsätter, den kampen kommer det att visa sig att de vinner.
För utan politik, religion, geografi och historia är fotbollen ingenting. Den är ointressant.

Snart står jag där igen, och öppnar mig för att låta fotbollen ta mig med på en känslomässig berg- och dalbana i nittio minuter igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Please reload

Please Wait