Samtidskonsten har blivit en snabbmatskedja och kommer snart att ha decimerats till vad vi förr kallade telefonklotter. Det spelar inte någon roll vilket uttryckssätt vi tittar på, om det är målningar, fotografier, musik eller annat, så går vi mot samma förenkling och urvattning och värre kommer det att bli desto mångsidigare våra verktyg blir. Snart kommer allt vi upplever med våra ögon att inte bara visas på, utan även ha skapats på, platta skärmar.
Den bedrägliga bekvämligheten i utförandet raderar samtidigt ut noggrannheten och eftertänksamheten.

På väg till min lokala livsmedelsbutik så ropar plötsligt en äldre man åt mitt håll, han ropar:
”-En riktig kamera!”
Jag vänder mig mot honom och han förtydligar,
”-Man ser nästan aldrig någon med en riktig kamera längre.”
Min bulkiga Pentax K-5 hänger över axeln, jag har passat på att ta några bilder med ett äldre manuellt objektiv på min digitalkamera eftersom jag letar efter en specifik optisk effekt, en specifik bokeh och den äldre mannen får något drömskt i blicken och börjar prata om sin gamla Minolta SRT-101 och vi skrockar igenkännande tillsammans över det ljudliga klonket som slutaren i den gamla Minoltan gav ifrån sig. Man visste att man hade tagit en bild.
Vårt samtal får mig att tänka på alla de bilder som jag tog över från min mormor och morfar. Man kunde tydligt se när morfar gick över från att fotografera till att bara ta bilder. Skiftet från en systemkamera till en kompaktkamera resulterade i fler men sämre bilder. Skiftet innebar att morfar inte längre behövde ställa in skärpa, bländare och slutartider manuellt och bara behövde sikta och trycka av.
Bekvämlighet har ett pris.
Jag ser på de gamla biderna exakt när skiftet kom. Plötsligt finns det inga vackra bilder längre, bara bilder på halva människor i oklara miljöer. När man inte längre behöver tänka för att skapa så slutar man också att i egentlig mening skapa, man bara återger.

Studier börjar visa att dagens unga inte längre kan hantera språket utan har problem att formulera begripliga meningar i text. Efter en skolgång med kryssvarsfrågor och så kallat datorstöd så slutar de skapa. Språket regredieras och deras kommunikation med kompisar begås oftast via skärmar.
Platta skärmar ger uppenbarligen platta uttryck och i förlägningen platta liv. Bekvämligheten har ett pris. Den som lär sig hantera ett skrivdon blir också en person som tänker när den skriver. Det borde vara insikt nog för att kräva att allt skolarbete som kräver text också skall utföras med penna.

Bekvämligheten har också gjort att människor som har köpt sig ett par penslar, lite färg och en duk tror att de är konstnärer. När jag en kväll sitter och letar efter intressant samtida konst så hamnar jag efter en stund på Instagram och där ser jag flera exempel på uppenbart stolta konstnärer som inte bara stolt visar upp sina illa ihopkomna alster utan också erbjuder dem för försäljning. Ett par av dem fick mig först att tro att det var något slags skämt, en ironisk blinkning åt det växande bekräftelsesökandet men snart insåg jag att det finns ett flertal människor som målar katter och kaniner som de jag själv krafsade ihop som telefonklotter när det begav sig och dessutom försöker sälja dem. Med en konstnärlig teknik som mina barn passerade innan de kommit upp i tioårsåldern. Först förbryllad men snart inser jag att det enorma bildflöde människor idag utsätter sig för också leder till individuell överproduktion. Istället för att ägna den tid en bild, text eller tavla kräver så producerar man bara för ett flöde. Att nu och då ingå i flödet är uttrycksmedlet. Inte kvalitet eller tanke eller känslan av ett gott hantverk. Bara en kort blixt i flödet och sedan vidare till nästa korta sekund av uttryck.

Som den bakåtsträvare jag antagligen är så kommer kvällens motåtgärd mot dagens bekvämlighet att bestå av att jag stänger in mig i min mörka klädkammare och rullar om mellanformatsfilm från 120- till 620-spolar. Jag har en bälgkamera som behöver komma ut.