Det är klart att jag inser att rubriken kan låta lite konstig men jag återkommer allt oftare till slutsatsen att det är skönt att morfar är död. Egentligen inte att han är död utan att han slapp uppleva Sverige som det är idag.
Min morfar var min stora manliga förebild när jag var barn. Han var nog till och med min enda manliga förebild, förutom kanske Stig och Börje Salming, fram till tolvårsåldern. Han var inte min biologiska morfar men han tog på sig såväl morfarssrollen som fadersrollen och blev dessutom min förste chef när jag började arbeta som 14-åring.

Morfar hade en klassisk socialdemikratisk åskådning på världen. Man arbetade och gjorde rätt för sig och man betalade framför allt den skatt staten tyckte att man skulle betala för den mängden skatt hade socialdemokratiska stora ledare kommit fram till var korrekt mängd för att det skulle täcka upp för dem som av olika anledningar inte var lika lyckligt lottade som oss som arbetade utan kanske var sjuka, svaga, handikappaade eller arbetslösa.
Även de skulle ha ett mer än drägligt liv.
Jag är glad att morfar är död.

Att göra rätt för sig och att inte utnyttja välfärdsystemet för att tillskanasa sig något som man inte förtjänade var de två viktiga grundpelarna i min moraliska fostran.
Visst hade morfar stunder av vacklande moral. När den personliga vinningen kom före det gemensamma bästa. För det är ju så vi människor fungerar när det kommer till kritan. Morfar fördömde allt svartarbete. Om han fick nyss om att jag hade gjort något enkel skubb som inte var i den vita sektorn fick jag en moralisk föreläsning om varför det var så viktigt att betala skatt. Det slog aldrig fel. Men när jag påminde honom om att mitt första och mest lönsamma svartjobb hade varit under hans chefsskap så muttrade han bara till svar. Det var alltid lika roligt att påminna honom om det.
Men jag är glad att morfar är död.

Om morfar hade fått uppleva de senaste tjugo årens samhällsutveckling hade han varit tvungen att ifrågasätta allt han trott på i hela sitt liv.
Jag är glad att morfar är död så att han slipper försvara ett parti som han inte längre skulle tro på. Död så att han slipper bevittna det samhälle han så stolt var med att bygga upp nu i rask takt monteras ned av de som han lämnade allt politiskt mandat till i full tilltro.
Den kniv hans generation har fått i ryggen av sina egna, av de som skulle sitta vakt och bevaka deras intressen.

Jag är glad att morfar dog redan vid 68-års ålder så att jag slapp försöka förklara för honom varför jag inte tror att jag kommer att få ta del av något pensionssystem när jag uppnått hans ålder eller varför skolbarnen inte längre har någon allmänbildning och varför skolan får dem att må så dåligt att de måste få diagnoser och medicin för att orka fungera. Jag är glad att morfar är död så att jag inte behöver förklara vad förnedringsrån är för något, för vad morfar än gick igenom under sitt liv och hur samhället än förändrades så fanns det inga förnedringsrån på morfars tid.

Jag är glad att morfar är död så att han slipper att se på när hans barnbarn måste bygga om samhället på nytt.