Inom det företag jag är anställd av just nu har jag jobbat på åtminstone sju olika HVB-hem i stockholmstrakten. I maj 2017 bytte jag senast HVB-hem och hamnade där jag är nu. Det var i det närmaste en chock att komma in på det här boendet. En vecka eller två innan jag anlände till boendet hade en kollega fått stryk av en boende och som inte detta räckte så var det en öppen konflikt i personalgruppen huruvida det var rätt eller inte att ungdomen som gett sig på kollegan nu var portförbjuden på boendet. Jag trodde inte mina öron.
Det är i min värld helt självklart att man skriver ut personen i fråga och att socialtjänsten akut får placera om denne. Nummer två, en polisanmälan skall upprättas. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom händelsen eller om du som personal känner dig rädd eller inte.
Det handlar om att vara tydlig med var gränserna går, för gränserna utmanas oavbrutet inom en sån här verksamhet. Du måste vara representant för verksamheten och för hela samhället när det ingår i verksamhetens uppgift att hjälpa till med integrationen. Dessutom så är det för mig helt självklart att man under inga omständigheter får riskera att göra HVB-hemmet till en fristad där lagarna inte gäller. Det går över styr snabbare än vad du hinner säga “permanent uppehållstillstånd” och du kommer aldrig klara av att ta tillbaka initiativet.
Här befann jag mig plötsligt på ett boende där man inför öppen ridå hade en konflikt inom personalgruppen gällande om en person som blivit förflyttad för att den slagit en personal skulle vara portförbjuden eller inte. När vissa i personalgruppen var på plats fick den här personen vara i huset och annars inte. Kan ni tänka er hur förrådd den utsatte kollegan kände sig?
Det här är tyvärr ganska vanliga problem på HBV-hem. Man har ofta en uttalad arbetsmetodik som man förhåller sig till. På det här företaget arbetar man efter något som kallas miljöterapi och man kan tycka och tro vad man vill om olika mer eller mindre väl underbyggda psykologiska metoder MEN nyttan med dem är att man har på pränt hur personalen skall arbeta och förhålla sig till sitt arbete och till klienterna. Grundläggande är att man gör lika, säger lika och håller ihop. Man står för en struktur och för ett regelverk som speglar det liv vi lever i den här kulturen och det här samhället.
Här hade jag hamnat på ett boende där personalgruppen var så oense om varför man gjorde saker och hur man gjorde saker att man hade tappat all respekt och allt initiativ hos klienterna. Klienter som kunde kasta en köksstol i väggen och vråla med sina lungors fulla kapacitet rakt ut, till synes endast för att någon gjorde ett mål i en fotbollsmatch på TV…dessutom “rätt” lag. I en miljö där du inte kan lita på att dina kollegor backar dig om det händer något så vågar du inte ingripa. Det var kaos på boendet.
Det tog mig bokstavligen flera veckor att sortera ut vilka människor som bodde i boendet och vilka som var “gäster”. Det tog tre månader av att sätta ner foten, att ALLTID säga ifrån när någon bryter mot regler, att alltid följa rutiner, att aldrig backa från att slänga ut besökare klockan 22, att varje kväll ringa och fråga var klienten höll hus om denne inte var hemma vid rätt tid, räkna köksknivarna varje kväll och inte ge sig innan varje jäkla kniv är inlåst till natten… dag ut och dag in i tre månader innan ordningen var normaliserad.
Man kan tycka vad man vill om Sveriges flyktingmottagandes vara eller inte vara. Det är EN ENDA fråga som inte bara får handla om ja eller nej. Det som saknas i debatterna är vad som krävs när vi NU HAR ett flyktingmottagande.
– Under vilka omständigheter skall det hanteras?
– Har vi rätt yrkesgrupper på rätt uppgifter?
– Vilka andra grupper i samhället skall få mindre resurser för att vi skall ta hand om flyktingar?
– Hur definierar vi begreppet flykting et cetera?
Är vårt system för omhändertagandet av flyktingar ett större hot mot vårt samhälle och vår kultur än vad själva flyktingmottagandet är? Tyvärr så tror jag att det är så illa.