Om etniska konflikter mellan invandrare

Jag jobbade under en period deltid på ett HVB-hem i Västerås. Varannan helg från fredag klockan 17 till söndag klockan 22 i ett svep. En fredag när jag kommer till jobbet så får jag veta att en av mina kollegor upprepade gånger under den gånga veckan blivit hotad av en marockan på boendet. Hoten bestod i att personen i fråga skulle döda alternativt skada min kollega utanför boendet vid tillfälle. Anledningen? Min kollega är kurd.

Marockanen i fråga hade också varit hotfull mot en annan kollega för att denna försökte upprätthålla reglerna på boendet. Regler var inget som vår marockanske vän hade för avsikt att följa. Vi som skulle jobba den resterande tiden av fredagen kom överens om ett förhållningssätt och att detta skulle hållas till punkt och pricka.

Planen var att vi skulle ignorera killen tills han själv agerade olämpligt. Vi skulle inte riskera något som skulle kunna uppfattas som provokationer. Om han hotade någon så skulle vi larma och informera om att vi har tryckt på larmet, och om han blev hotfull skulle jag lägga honom på golvet tills polis var på plats. Det hann gå 15 minuter.

En kollega knackar på dörren till killens rum för att informera om något. Dörren slits upp och han skriker åt kollegan att han inte ska störa honom. Jag kliver emellan och talar om för honom att han ska lugna ner sig och att hans beteende inte accepteras och att han inte får fler chanser. Samtidigt kommer min kurdiska kollega genom korridoren och bemöts genast med hot på grund av sitt ursprung.

Min kollega larmar. Jag informerar om larmet och är beredd på en fysisk konflikt. Killen väljer dock att stå still och invänta polisen. När polisen är på plats och ska förhöra oss öppnar han med: “Ja, det här är som jag ser det ett olaga hot.” Jag avbryter polisen och påpekar att det är orimligt att det bara är olaga hot. Hade jag hotat min kollega baserat på hans ursprung så hade det varit ett hatbrott. Det kan omöjligtvis vara så att det är ett hatbrott endast när en svensk säger något nedsättande om någons etnicitet. Polismannen ser ut som att han aldrig har tänkt tanken men säger sedan att jag har en poäng och att han ska ta upp det med åklagaren.

Det blir så småningom rättegång. Åklagaren yrkar inte ens på ett straff utan yrkar på att marockanen ska dömas till att skriva ett “kontrakt” med kommunen där han lovar att komma till det HVB-hem dit han nu omplacerats efter utskrivningen hos oss.

Rättegången har naturligtvis rubriceringen olaga hot, inte hatbrott. En marockan kan ju inte vara rasist. Advokaten säger bland annat att han anser att personal som jobbar på HVB-hem ska vara beredda på hot i högre grad än andra. Man är uppenbarligen beredd att gå långt för att försvara ett system där vissa anses kunna agera efter att alternativt värdesystem och en alternativ rättspraxis. Vad är syftet med det?

Jag vet inte vad utfallet blev. Jag stannade inte längre än mitt eget vittnesmål. Efter att killen hämtades av polisen så gick jag, mot rådande regelverk, igenom hans rum på boendet. Jag hittade en rakkniv som han tejpat fast ett vanligt rakblad på, och förvarade UNDER handfatet. Jag låter det tala för sig själv. Jag hade flera diskussioner med min chef om killen ifråga. Jag upplevde honom som direkt farlig och ingen man vände ryggen till. Min chef tyckte att jag var fördomsfull och att han antagligen bara var “missförstådd”.

Ett halvår efter rättegången ringer en av mina forna kollegor och ber mig kolla en av “de alternativa tidningarna på nätet”. Där är vår marockan. Nu har han och två av hans kumpaner gjort inbrott i en villa i stockholmsområdet. De har klivit rakt in hos en gammal kvinna och när hon vaknar och blir rädd försöker de strypa den 89-åriga kvinnan.

Han får ett hårdare straff den här gången.
De inblandade har sökt asyl i en mängd länder.
Uppgivna åldrar: 15-32. Vår marockan var enligt uppgift 17 år gammal.

Läsarfråga: Kvinnor på HVB-hem

Artikeln ovan finns att läsa på Nyheter Idag.

Läsarfråga: Jag har en undran över hur det är med kvinnor som är anställda på HVB-hem. Vilka strategier har man för att undvika fysiskt våld och närmanden?

Svar: Det här är naturligtvis lite olika från boende till boende. Jag har varit på ett par boenden där man har den enda rimliga hållningen – man accepterar inte några som helst fysiska närmanden eller ens verbala olämpligheter, utan man svarar med att tala om att detta var olämpligt. Det brukar stävja olämpligt beteende direkt. Det blir liksom inte lönt att hålla på.

På de flesta ställen så är det dock annorlunda. Man blundar helt enkelt för problemet. Det har varit legio och det har inte spelat någon roll om det har varit chefer av mans- eller kvinnokön (ursäkta formuleringen men jag ville undvika ordet manlig i sammanhanget).

På boendet där jag är nu så hade vi när jag började en pashtun som inte varit mer än några månader i Sverige innan han begick ett sexualbrott. Han erbjöd en 15-årig flicka i en park femhundra kronor för sex. Hon hade sinnesnärvaro nog att ringa polisen ganska omgående. Han dömdes, och när jag kom till boendet upptäckte jag att man inte bara låtsades som ingenting – man pratade inte om brottet med personen i fråga överhuvudtaget. Jag ifrågasatte detta och undrade hur vårt integrationsarbete skulle vara möjligt utan att konfrontera honom med hur olämpligt detta är?

Sagt och gjort, min chef såg öppningen och utnämnde mig till killens nya kontaktperson. Mitt första fokus var att begränsa hans närmanden mot personal. Vi hade haft flera kvinnor på boendet som inte vågat jobba hos oss då de beskrivit känslan som att han äter upp dem med blicken, och att han alltid står inom armlängds avstånd.

Jag bad samtliga kvinnor i personalgruppen att genast komma till mig om något närmande skedde, och jag fick ta honom i enskilda samtal om detta flera gånger. Jag krävde av honom att han skulle behandla alla kvinnor i personalgruppen som att de var mina systrar (han hade viss respekt för mig och kallade mig Sultan) och att jag tänkte behandla honom som om de var mina systrar om han gjorde något.

Trots detta så gick det inte att få vissa kvinnor, speciellt vikarier, att komma tillbaka. En natt tog jag honom på bar gärning klockan 03:20 (jourtid då personal finns på plats men normalt sover) när han hängde ut genom sitt rumsfönster och gjorde märkligt olämpliga läten när två kvinnor passerade utanför en lördagsnatt. Jag skrek åt honom att han skulle sluta och gå och lägga sig. Han skämdes som en hund. Kom nedspringande och bad om ursäkt. Märk väl, han skämdes inte för sitt uppförande, utan för att han blev påkommen.

På grund av en dåligt påhittad historia så fick han avslag på sin asylansökan och lever nu gömd någonstans i Sverige.

På ett annat boende så kommer jag in i köket och får se en marockan med händerna uppkörda under tröjan på min kollega, och kollegan försöker freda sig. Jag drar bort honom. Ber kollegan anmäla till boende/verksamhetschef men hon vill inte, med motiveringen att han “menade inget illa”.

“De menar ju inget illa.” En vanlig överlevnadsinställning från kvinnlig personal.

Senare berättade nämnda kollega att killen lyckats få in hela handen innanför hennes trosor, men han menade ju inget illa!

Vi hade på ett boende för 18 ungdomar under 18 månader två (2) tjejer i ungdomsgruppen. De led nog mer än vad någon vet! Deras säkerhet, vår kapacitet att ge dem den säkerhet och trygghet som de förtjänade och vi var skyldiga att leverera. Vår verksamhetschef hade inte ens tänkt tanken: “Det är nog ingen fara, det är ju ungdomar!”

En natt efter att tjejerna bott hos oss i drygt ett år, så knackar det på jourrummet en natt. I mörkret stapplar jag upp och sliter på mig jeans och t-shirt innan jag öppnar. Där står F, cirka 42 kilo eritreanska, och gråter. Fortfarande sömndrucken är jag på väg att vara oprofessionell nog att krama om henne, men hinner hindra mig och sätter mig på huk och frågar henne vad som hänt. Hon pratar nästan ingen svenska och nu, rädd och upprörd, så får hon inte fram ett ord och min tigrinska bestod mest av hälsningsfraser. Hon sjunker ihop på golvet och sitter och lutar sig mot väggen och bara gråter. Jag sätter mig mitt emot. Inte för nära men med henne för att visa att jag finns där.

Efter tjugo minuter börjar hennes tårar och hulkande ebba ut. Jag frågar henne om hon inte hellre vill ligga i sängen. Jag får henne att gå in i sitt rum och jag stoppar om henne och sätter mig på golvet bredvid sängen. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt. Jag vet att om hon skulle säga att jag har gjort henne något så är jag rökt! Så jag sitter där för hennes skull men går i huvudet igenom hur jag måste få detta dokumenterat tidigt på morgonen för att ha ryggen så fri som möjligt. Jag vill fokusera på henne men på grund av situationen så måste jag kalkylera med att det kan slå fel.

Efter att tjejerna flyttar ut från boendet så diskuterar jag med en kollega hur illa skött det hela har varit och att det var så många saker som gått fel. Kollegan har varit på samma boende i drygt tio års tid. Han har slutat bry sig för länge sen och de fem år jag sett honom i arbete har han mest fikat, men han berättar att när de startade boendet var det blandat killar och tjejer. “Tjejerna fick 20 kronor för en avsugning av killarna. Om de var med på det eller inte spelade ingen roll.”

Splitting – Socionomer – Sexövergrepp

Ett moment som man inom vår professionella verksamhet ska klara av att hantera kallas “splitting”. Det är något ungdomar gör för att få en känsla av kontroll, eller skapa en situation där de som ska ha kontroll tappar den, genom att ungdomarna spelar ut parter mot varandra. Det här ska man kunna på ett HVB-hem, det här ska man kunna som socionom … tycker jag … men så är det inte.

En av ungdomarna på boendet har medelst hundögon och vaggande gång lyckats få boendechefen att tycka så synd om honom att hon glömmer bort betydelsen och nödvändigheten av att behandla alla ungdomar på boendet lika.

Han får en dator på rummet — bara han får det, ingen annan. Han får det ena, han får det andra. Plötsligt ska boendechefen byta arbetsplats till ett annat boende. Ungdomen känner besvikelse, han känner sig övergiven. Precis som mamma i Iran så förlorar han än en gång en modersgestalt som har behandlat honom som en hjälplös kattunge — inga krav, bara gåvor och uppmuntran.

Han får mig som ny kontaktperson. Jag ger honom struktur, bokar in möten som jag kräver att han håller tiden till. Snart börjar han känna att det inte är han som bestämmer längre och obstruerar genom att inte komma på möten. Lyssnar inte.

När han får nej till den särbehandling han har vant sig vid så börjar han gå till kommunhuset på orten och boka in möten med sin socialhandläggare. Jag brukar lite skämtsamt säga att den största olyckan för någon som kommer som flykting till Sverige är att den första de möter är en socionom och sedan tror de att det är så i Sverige.

Vi andra får börja jobba i uppförsbacke. Vi som vet att de flesta afghaner inte har färdats under lastbilar hela vägen genom Europa. Det är smugglarna och reseledarna som instruerat dem att dra den historien. Kollegor som har hänvisat till att “det är synd om X, han var tvungen att hänga under en lastbil genom Europa” har för evigt en plats på min personliga svarta lista. De är per definition okunniga. Ställ två motfrågor och historien ändras … så enkelt är det.

Hur som helst … Han får sina möten med sin socialhandläggare. Han berättar hur svårt det är för honom, att ingen på boendet lyssnar på honom, att han är mobbad. Inte bara av andra ungdomar, men personalen verkar inte ta honom på allvar heller. Han tycker att han har en väldigt svår situation och vill att kommunen jobbar för att hitta ett familjehem åt honom.

Handläggaren tycker synd om honom men läser inte på. Läser inte om ungdomens tidigare placeringar där han plötsligt känt sig eländigt behandlad då han inte fått en ny TV, en keyboard, en dator eller vad den nu varit som var aktuellt för stunden. Läser inte heller boendets regelbundna månadsrapporter, där detta beteende påpekats och belysts.

Han blir mer och mer odräglig, känner sig mobbad men är den minst trevlige på boendet. Han ser sig själv som bättre än de andra — de förstår inte hur bra han är, att han är lite känsligare och mer begåvad än dem. Han förklarar att han egentligen ser ner på afghaner, och säger att han är mer som svenskar och att han vill bli behandlad bättre än de andra på boendet.

En dag håller han på och småjävlas och retas fram och tillbaka med en landsman på boendet.

Det haglar böganklagelser och de leker den afghanska “leken” där man smyger upp bakom någon och trycker upp två fingrar i röven på den andre. Detta pågår hela dagen. Jag säger ifrån, igen och igen … men inget händer.

På kvällen ligger han på mage i soffan och tittar på TV när den andre killen smyger sig på bakifrån och drar ner hans byxor. Jag tröttnar, nu passerades gränsen för mitt tålamod så jag säger åt killen som är på väg med fingrarna att:

“Det där är min pojkvän. Du får skaffa en egen pojkvän att trakassera!”

Det får slut på tramset för den dagen. Dagen efter är han nere på kommunhuset igen och berättar att personalen på boendet utsätter honom för sexuella övergrepp.

Socialtjänsten kontaktar boendechefen. Man skall flytta honom eftersom han är utsatt på boendet. Socialtjänsten tar anklagelserna på allvar, hans ord är sanningen. Jag blir inkallad till chefen och hon berättar att jag är utpekad för sexuella övergrepp av socialtjänsten i kommunen.

Hon frågar vad som hänt, och jag berättar om min kanske inte helt professionella kommentar häromkvällen men även att den tjänade sitt syfte just då eftersom de slutade bråka. Jag ber henne kontakta kommunen och göra en polisanmälan så att det blir utrett. Hon gör så men Socialtjänsten vägrar. Socialtjänsten låter hälsa via sin högsta chef i kommunen att de inte har skyldighet att anmäla. De tänker tro på barnets berättelse, så i deras ögon kvarstår anklagelsen mot mig. Jag är i den här kommunen att anse som en sexualförbrytare. Jag ber genom min chef igen om en polisanmälan men får nej.

De tänker ha ett parallellt rättssystem, där jag nu är dömd utan att vara hörd. Så nu finns det dokumenterat hos Socialtjänsten att jag har begått sexövergrepp. En persons uppgifter som inte behöver kontrolleras eller prövas. Min oro är naturligtvis att detta parallella rättsosäkra system, där en anklagelse bedöms som faktum, ska få konsekvenser för mig i framtiden.

Kommer Socialtjänsten en dag att damma av sin dokumentation och använda den mot mig? Kommer jag en dag att få problem på grund av en uppmärksamhetstörstande afghan som inte tålde att han behandlades utifrån samma måttstock som alla andra? Utan att anklagelsen prövats? Så är det. Socialtjänsten har ingen skyldighet att anmäla. Deras bedömning är viktigare än rättssäkerheten för den enskilda individen.

Han vinner. Han får sin vilja igenom. Han blir flyttad från HVB-hemmet och placerad i ett familjehem. Högsta vinsten för en ensamkommande. Metoden att ta sig dit var med alla till buds stående medel och vårt system godkände metoden.

De har varit lite osams, ungdomarna

Det är juli 2017 och jag och en kollega står utanför boendet och pratar, när vi plötsligt hör hur en tjej skriker till. Det är flickvännen till en av killarna på boendet. Hon är 17 år med en historia av missbruk och självdestruktivitet bakom sig. Nu har hon hittat någon som vill ha henne. En afghansk kille (25 år enligt honom själv på Facebook), och skriket kommer från henne eftersom han slår henne.

Han slår hårt. Knytnävsslag efter knytnävsslag mot bålen. Jag och min kollega rusar ner mot parkeringen och när jag rundar vår Renault-buss ser jag honom utdela två slag. Hon vacklar och han följer efter och matar fler slag. Jag skriker för att få hans uppmärksamhet.

“Vad gör du din djävel. Du slutar nu!” Han vänder sig mot mig och säger:

“Lägg dig inte i – då kan det göra ont!”

Jag vänder mig om till kollegan, räcker honom larmet och ber honom larma polis. Själv är jag så arg att vår afghanska kille gärna får pröva att ge sig på mig. Jag vet precis hur jag ska göra för att han inte ska kunna anmäla mig för något. Hemligheten är att hålla kvar dem tills polisen kommer. Om polisen har tagit över ditt grepp så kan de aldrig göra annat än vittna för dig. Men han backar när han förstår att det är allvar. Nu får han bråttom. Polisen är på väg så han måste snabbt intala sin flickvän att det hela är ett missförstånd, att det inte är någon fara. Han menade ju inget illa, “eller hur älskling?”

Han får 26 minuter på sig innan polisen kommer. Då håller han om henne och hon har torkat tårarna. Polisen pratar med dem och ringer sedan flickans mamma. Polisen förklarar för mig och min kollega att det kommer ändå bara vara våra ord mot hans, och flickvännen kan svära på att ingenting har hänt.

Frustrerade går vi tillbaka in på boendet. Vi äter lite middag och sitter tysta när han och hon kommer in och han serverar henne mat. Han har aldrig serverat henne mat tidigare. Mamman kommer efter, går fram till mig och kollegan och säger:

“De har varit lite osams, ungdomarna.” Hon ser strykrädd ut. Min bedömning av henne är kompromisslös. Hon är också ett offer för misshandel. Jag ber henne följa med in på kontoret.

Jag frågar om hon förstår att hennes dotter precis har blivit misshandlad. Hon förnekar. Jag försöker igen: “Jag såg det, jag stoppade det.” Hon förminskar det. Vill inte höra talas om det.

En månad senare ringer flickans släkting och vill att vi ska komma och hämta honom. De har släktfest och han är där och beter sig som ett svin. Kollegan som tar emot samtalet förklarar att vi inte har något ansvar för ungdomarna utanför boendet och att de faktiskt bjudit in honom själva, mot bättre vetande.

 

En fotbollskväll spårar ur

Bilden ovan är från en artikel i Aftonbladet om integrationssatsningen i Sorsele IF som ledde till att svenskarna lämnade klubben. En spelare kommenterar att de inte vill träna med klubben eftersom de bara är “invandrare som inte kan svenska, de slåss på varje träning och lyssnar ej”

Det är lördag eftermiddag och telefonen på HVB-hemmet ringer. En upprörd, närmast kolerisk fotbollstränare kokande av ilska ringer och först får han bara fram:

“Ni måste komma och hämta honom!”

Ingen presentation, inte ett ord om vem det gällde. Bara en kokande ilska och upprepande av samma mening.

“Ni måste komma och hämta honom!”

En av ungdomarna på boendet var på fotbollsturnering i Lindesberg över helgen. Hans senaste långa avstängning var över och hans tränare hade återigen ställt upp med att hämta och skjutsa honom. Tränaren hade gjort allt för att Hussein skulle kunna vara med i laget—betalat träningskläder ur egen ficka, hämtat med sin egen bil till matcher. Allt för att ge Hussein en chans att vara med och spela fotboll.

Som tack hade han fått en spelare som visserligen var en talangfull fotbollsspelare, starkare än de andra i laget. Kanske berodde det på fotbollstalang och träning, kanske på att Hussein inte varit helt ärlig om sin ålder? Det kanske man inte får veta.

Under en av lagets första matcher i turneringen har Hussein hunnit med att först spotta på och sedan sparka domaren. Tränaren har nu tappat tålamodet, och som han har tappat det!

Jag försöker förklara att boendet inte har några möjligheter att plocka upp ungdomar och att vårt ansvar sträcker sig till vad ungdomarna gör innanför boendets väggar. Tar man med sig en kille på en fotbollsturnering så tar man ansvaret för honom eller så ringer man till ungdomens gode man.

Det här samtalet blir långt. Jag ringer upp boendets verksamhetschef. Vi är inte överens. Boendet skall ringa en taxi åt ungdomen.

Jag vägrar, jag säger att jag är beredd att ta en uppsägning på stående fot men jag kommer inte att beställa taxi åt någon som precis har sparkat och hotat en fotbollsdomare, och sedan betala för taxin med skattebetalarnas pengar.

Min chef vill att jag skall fundera på vad jag hade gjort om det var min son. Min son hade fått gå hem. Då kommer en kompromiss. Vi skall beställa en tågbiljett. Jag säger att vi gör det om vi får tag på ungdomen.

Ungdomen svarar inte på telefon och jag bestämmer mig att lagom tidsintervall att försöka igen är … mycket senare.

Senare på kvällen kommer ungdomen hem. Han går in på sitt rum. Han vägrar prata med personalen. Under ett år har tre långa avstängningar utdelats (utfärdats?) av Svenska Fotbollförbundet.

Nästa pass jag arbetar får jag veta att Hussein har krävt boendet på pengar. Det är inga pengar som han har rätt till utan det verkar handla om en påhittad summa som han anser att han skall få av boendet för att han har slut på pengar.

Enligt informationen jag får så har det utdelats någon form av verbala hot i samband med detta. Hussein kommer hem till boendet vid middagstid. Han sitter vid köksbordet och hånler och börjar igen att kräva pengar.

Jag gör klart att han kan säga vad han vill, han kommer inte få några pengar av mig eller någon annan på boendet. Min plan är att inte lämna köket, jag tolkar Husseins blick som att det kommer att hända någonting snart.

En kollega kallar på min uppmärksamhet så att jag måste lämna köket och mycket riktigt, mindre än tio sekunder efter att jag har lämnat köket så kommer den, dunsen, smällen. Så snabbt jag kan rusar jag tillbaka till köket.

Det är den nya varmluftsugnen. Luckan har slitits loss och ligger på golvet. Jag lyfter bort luckan eftersom jag inte vill ha något löst glas i närheten, och talar om för Hussein att chansen att få pengar minskar om han förstör saker och därför blir skyldig boendet pengar. Hånflinet igen. Det gamla vanliga:

“Du kan inte bevisa att det var jag!”

När jag ser in i hans ögon igen fattar jag där och då beslutet att om han reser sig och går in i TV-rummet som ligger i direkt anslutning till köket så kommer jag att vara som ett flugpapper på honom. Därinne sitter det sex stycken andra ungdomar och mitt ansvar är just nu att se till att ingen av dem skadar sig på grund av Hussein.

Om Hussein tar upp en stol eller TV:n eller liknande för att kasta runt där inne så kommer jag att behöva hålla fast honom tills polisen kommer. Hussein reser sig snabbt upp och med ett par snabba steg är han inne i TV-rummet.

När jag kommer ikapp honom har han redan lyft upp TV:n. När han slänger den mot golvet åker han samtidigt också ner på golvet. Åtta månader senare kommer jag att sitta på en rättegång och höra hur Hussein och hans advokat berättar om hur rädd Hussein var. Hur hotad han kände sig av personalen. Smärtan han upplevde när personalen höll fast honom i väntan på polis.

Man får hoppas att uppehållstillståndet tröstar en aning.