Läsarfråga om olämpliga relationer mellan personal och ensamkommande

Artikeln ovan finns att läsa på Ledarsidorna.se.

Läsarfråga: Har du också varit med om det här med att kvinnlig personal i vissa fall rapporterats ha haft sexuella relationer med HVB-boende män / pojkar?

Svar: Kanske. Jag slutade på ett HVB-hem i en mellansvensk stad på grund av att en ung kvinnlig medarbetare blev en risk för sina medarbetare och verksamheten på grund av sitt beteende. Hon började där som ganska nyutbildad socionom och var väldigt benägen till “hjälpa de stackars barnen”.

På boendet hade vi en eritreansk man som pendlade hårt i humöret som hon tog sig an extra mycket. Hon kunde “försvinna” upp till två-tre timmar på hans rum. Först visste jag inte att hon var på hans rum utan hon var bara borta. Så jag förklarade för henne att det inte var OK att försvinna utan att kommunicera med sin kollega. Inte bara för att jag skulle veta var hon var men för att jag skulle kunna ge henne det stöd och den säkerhet som kunde behövas.

När jag förstod att hon var på hans rum hela tiden hon var borta förklarade jag det olämpliga i detta samt problemet med att jag inte kunde vara henne behjälplig om något skulle hända.

Det blev ingen skillnad, efter ungefär ett halvår av detta beteende så jobbade vi ihop en helg när det hela urartade.

Den unge eritreanen i fråga hade flicksällskap på rummet. Reglerna på boendet sa att om de hade tjejer på rummet så skulle dörren till rummet stå på glänt både för att skydda tjejerna och dem själva. Den här dörren var stängd. Jag påpekade detta för kollegan då jag ville göra exempel av saken eftersom hon så tydligt behandlade honom på ett annat sätt än övriga boende.

Hon tyckte inte att det spelade någon roll. Jag gav mig inte och sa att eftersom en annan kille i samma korridor hade besök och hade dörren öppen så hade hon bara att ta itu med det. Jag sa att jag erbjuder mig att stå bredvid men att det var dags att hon konfronterade honom.

Det slutade med att han slog upp dörren så att handtaget slog hål i väggen. Han stormade ut.

Senare på eftermiddagen så satt denne och en annan ungdom i boendet och pluggade när jag och kollegan kom in i TV-rummet. Medan min kollega svarade på ett par frågor från den andra ungdomen så reser sig bråkstaken upp och måttar ett knytnävsslag mot min bröstkorg. När han slagit så puttar jag ner honom tillbaka i soffan och förklarar att han aldrig skall försöka göra om det.

Vi lämnar rummet och jag säger till min kollega att det hade varit till hjälp om hon hade markerat det olämpliga agerandet genom att fördöma det direkt.

Hon svarade att hon inte hade sett något. Vi stod bredvid henne, på ett avstånd på mindre än en meter, och ändå så hade hon inte sett något.

Det började bli uppenbart att hon hade problem att hålla reda bland sina motstridiga sympatier och två minuter senare kommer ungdomen i fråga och vill ha ett plåster då han skurit sig på min klocka när jag puttade honom tillbaka ner i soffan. Nu förstod hon att hon inte kunde undvika att erkänna att något hade hänt.

Dagen efter på lördagen så möter jag ungdomen i korridoren och nu vill han göra något slags kraftmätning. Min tolkning är att jag nu har börjat obstruera för honom så mycket att han inte har fri tillgång till min kollega längre.

Han måttar ett slag men jag parerar det och håller fast honom mot väggen och berättar att nästa gång trycker jag på larmet och han får tillbringa kvällen på polisstationen.

Vid det här laget tycker även min kollega att jag obstruerar för mycket uppenbarligen, eftersom jag skriver incidentrapporter om alla enskilda händelser under helgen, och när jag kommer tillbaka nästa gång så finns de inte kvar. Jag frågar om de inte har hanterat incidentrapporterna och får veta att min kollega framfört att jag har någon personlig vendetta mot denna ungdom och har hittat på det som jag har skrivit i rapporten.

Då lade jag nycklarna på bordet och sa att jag kan tyvärr inte riskera att arbeta med dig längre så jag slutar nu. Hon frågade vem som skulle komma in istället för mig. Jag förklarade att det var hennes problem då jag inte längre jobbade där. Det tog vår chef 6 veckor att våga reagera på min plötsliga sorti. Antagligen mest för att hon förstod att hon lyssnat på fel källa.

Eritreanen i fråga flyttade sedermera in hos den här kollegan. Hon slutade för att kunna ta bättre hand om honom. Så nu bor hon med sin man och denne jämnåriga eritrian.

 

Läsarfråga: ”Barnlajvare” — är man öppen med åldersbluffen inne på flyktingboendena?

Bilden ovan: Hanif Bali rör upp känslor när han myntar begreppet “barnlajvare”. Faksimil från artikel på Nyheter Idag.

Läsarfråga: Jag vill fråga om charaden. Den uppenbara charaden där vuxna män lajvar barn. Fortsätter den inne på boendena eller är man mer öppen med bluffen från de boendes sida? Talar personalen mellan varandra om den uppenbara bluffen? Jag antar att ledningen absolut inte vill att man tar upp saken. Det måste kännas som en ganska stor elefant i rummet.

Svar: Det här är fortfarande ett mysterium. Det enkla svaret är att man jobbar hårt med att förneka inför sig själv att det är vuxna män. Ibland blir det verkligen en charad.

2014 var jag med om en episod där man ringde mig från ett HVB-hem (man hade ringt runt inom företaget och frågat om man hade någon som kunde ta sig an ett “jobbigt ärende”) och ville ha hjälp. I samtalet var det svårt att förstå vad det egentligen var som behövdes göras eftersom den som ringde mig uppenbarligen var i någon slags chock. Väl på plats fick jag det hela förklarat som följer:

En boende på HVB-hemmet hade blivit uppskriven i ålder, från 17 till 27 år. Nu var personalen i chock över att någon kunde bli uppskriven så mycket. Hur var det möjligt?

Det måste vara något fel!

Nu stod man inför problemet att “barnet” måste flyttas akut. Kommunen hade hittat ett rum på ett vandrarhem, och naturligtvis fick inte en 27-åring bo med riktiga barn i en enda minut. “Barnet” i fråga var inte hemma. Personalen hade med sin chef haft ett krismöte där personalgruppen (kom ihåg att en högskoleexamen inte betyder kompetens) var rädd för “barnets” reaktion på att denne skulle flyttas, och att detta låg utanför vad man klarade att hantera.

Hur många skulle man avsätta till transporten? Ingen ville vara med om denna hemska transport. Jag väntade tills killen kom hem, förklarade läget och visade att jag packat hans grejer så att vi kunde åka. Han ryckte på axlarna. Han visste att det var en charad, en chansning från hans sida.

Han var från Marocko eller Tunisien (minns inte exakt) och hade väl andra planer än att häcka bland en massa snorvalpar på ett HVB-hem. Han följde med och vi åkte till vandrarhemmet och checkade in honom, inga problem.

Jag har fått uppfattningen att många inte vet hur de skulle kunna förklara för omvärlden hur de kan låtsas att vuxna män är barn. Frågan är vad som driver dem till charaden?

Svaret jag alltid får när jag har ställt frågan rakt ut är:

“Det är ju ändå synd om dem så det gör inget!”