Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Läsarfråga: Hur många incidenter rapporteras och skiljer det sig mellan kommunalt driven verksamhet gentemot privat?

Läsarfråga: Hur ser incitamentet ut för svågerkapitalisten att vägra kontakta polisen? Och för VD, ledning etc? Handlar det om uteblivet kontrakt med Migrationsverket?

Svar: Om en mellanchef, ansvarig för några boenden, har fler “incidenter” än andra chefer så riskerar denna att hamna efter i karriärstegen. Därför är det också en katastrofal underrapportering av incidenter.

Skillnaden mellan kommunala boenden och privata boenden: Jag har jobbat på två företag som handledare/behandlingsassistent på HVB-hem. Det ena, Vårljus, är ett kommunägt bolag. Det ägs av Stockholms samtliga kranskommuner: “Som icke vinstdrivande kommunalt bolag behöver kranskommunerna inte upphandla verksamhet från oss. Tillsammans är vi starkare!” (Från hemsidan). Det andra företaget var en helt privat aktör.

En skillnad som märks inom det stora kommunalägda bolaget* jämfört med det mindre privata är kunskapen om vad som sker i verksamheten. Som en liten markör kan vi ta exemplet på hur man på den kommunägda aktören väljer att rekrytera folk. Där heter länken på hemsidan “Karriär i Vårljus” medan den privata aktören döper samma länk till “Lediga tjänster”. Det här är ingen slump. För att göra karriär i en sådan här verksamhet så är du från början socionom, helt enkelt för att det krävs viss högskoleutbildad personal på dessa boenden enligt myndighetsbeslut. Sedan går du från handledare till samordnare/boendechef till verksamhetschef/områdeschef… titlarna skiljer mellan olika organisationer. Kontentan är att du skall få en tjänst och sedan fylla ut den med din närvaro så länge det går tills du lyckas klättra uppåt.

En skillnad som jag upplever är viktig är att i en semioffentlig verksamhet, det har säkerligen att göra med storlek också, så rapporterar du till nästa chefsnivå. Nästa chefsnivå besöker inte verksamheten, vilket gör att orapporterade fel förblir oupptäckta i decennier i värsta fall. Högsta ledningen slipper därför att få kunskap om dessa, och tro mig, de vill vara okunniga om detta och tycker att detta måste chefsnivåerna under reda ut själva. Så en underrapportering av problem blir alltså ett incitament för karriär och på högre nivå är det lättare att förhålla sig vänskaplig med sina politiska kompisar i diverse kommunhus, för styrelserna är naturligtvis politiskt tillsatta.

I de privata verksamheterna är man oftare mån om att hitta rätt mellanchefer som faktiskt tar itu med problem eftersom man är mer rädd för att mista sina tillstånd.

Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

 

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.

Vi får inte prata om det. Aldrig!

Bilden ovan är från festivalen We are Sthlm, som blev känt som Sveriges eget Köln. Läs om det här på Tino Sanandajis blogg om polisens internrapport om massövergreppen. 

Säg att du vill att Sverige ska ha ett omfattande flyktingmottagande och att vi skall kunna ta emot så många som möjligt på bästa sätt. Det bästa borde då rimligen vara att placera vuxna och barn i separata boenden för att ge barnen den bästa möjliga, och framför allt den tryggaste omsorgen. Man gör individuella bedömningar av barnens behov och man placerar dem i familjehem om de är väldigt unga barn, eller på HVB-hem med andra ungdomar med liknande omsorgsbehov om de anses mogna nog att kunna samleva med jämnåriga.

Barn har också större behov av vuxnas omsorg. För att garantera barns trygghet skall de garanteras närvaro av stabila trygga vuxna 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan. Vuxna som förväntas klara sig utan att någon klappar dem på huvudet.

Ibland får barn dela rum med andra vuxna—men inte så många som vi var när jag gjorde militärtjänsten en gång i tiden. Då kunde tretton artonåringar dela logemente med vuxna i nästan ett år utan att det ansågs problematiskt. Nu kan inte vuxna bo så tätt längre så därför placerar man ytterst sällan så många vuxna i samma rum ens om de är flyktingar.

Nåväl, åter till barnen (jag tänker i den här texten inte ta upp problemen med att placera vuxna som utger sig för att vara barn med barn). Eftersom man i Sverige anses vara barn tills dess man fyllt arton år, gör man på HVB-hem så att man kan placera såväl en fjorton, femtonårig flicka ihop med flera sjutton, artonåriga killar på samma hem.

Vissa tycker att man inte skall placera flickor och pojkar tillsammans och när det har handlat om svenska barn har jag flera gånger hört och sett debatter om detta rörande ungdomsvård, ibland till och med inom vuxen missbruksvård, där en stark feministisk lobby (åtminstone när jag var yrkesmässigt aktiv under mitten av nittiotalet) drev kravet om separata avdelningar för kvinnor och män. Jag har faktiskt även jobbat på en klinik som hade en separat kvinnoavdelning med endast kvinnlig personal med motiveringen att det skulle garantera kvinnorna som var inskrivna på avdelningen en tryggare vård. Tryggheten med att bara vara omgiven av kvinnor skulle göra vårdupplevelsen inte bara tryggare utan också få kvinnorna att stanna kvar på avdelningen tills man ansåg dem färdigbehandlade, vilket var ett ständigt dilemma.

Mot den bakgrunden ifrågasatte jag på det HVB-hem där jag jobbade hur vi skulle kunna erbjuda trygghet till de två tjejer som man nu skulle placera på boendet. Den frågan möttes med fullständig oförståelse.

Den första motfrågan jag fick var: På vilket sätt tjejernas trygghet skulle vara i fara? Jag svarade på detta med en händelse där jag själv sett en kvinna ur personalgruppen bli utsatt för sexuella närmanden av en av pojkarna på ett boende. Jag hade kommit in i köket där en ung pojke hade båda sina händer under min kollegas tröja och såvitt jag kunde bedöma tog han ett väldigt hårt och fast grepp om min kollegas bröst. Kollegan ifråga var ytterst vältränad och erfaren, men om hon nu inte klarade av att freda sig, hur skulle vi då kunna erbjuda trygghet till två små unga flickor, frågade jag.

Svaret blev att vi bara behövde hålla ögonen öppna och flickorna hade ju lås på sina dörrar.

Hur flickorna skulle hantera att vara i den allmänna men avskilda tvättstugan eller det allmänna köket, där min kollega inte förmådde skydda sig, fick jag inget svar på.

Om man är för ett omfattande flyktingmottagande, vill man då inte att det skall vara lika säkert för de fåtalet flyktingar som är flickor, som för svenska flickor? Om man vill ta emot flyktingar så borde man väl också rimligen vara mån om att man hjälper dem som behöver det bäst? Att man hjälper de flyktingar som är mest utsatta, har minst skydd och kanske knappt mat? Men den diskussionen är död.

Om vi tar det här med vilka man skall hjälpa först och mest så har frågan fullständigt kidnappats av nyttiga idioter i Sverige. För det är väldigt svårt att se det på något annat sätt.

Ett antal godhetssignalerande människor kidnappar ämnen och åsikter så effektivt att inte ens FN lyckas få sin åsikt i frågan att bryta fram ordentligt i svenska media. I Sverige har de goda bestämt att eftersom Sverigedemokraterna har sagt att vi skall hjälpa folk på plats och inte ta dem till Sverige så är det rasism. Nu vet jag inte om Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid den åsikten eftersom det är flera år sedan jag hörde dem uttala denna ståndpunkt.

Problemet med detta är inte bara det faktum att inte går att diskutera vad som är den bästa lösningen för flyktingarna i fråga. När FN påpekar hur många fler flyktingar som skulle få hjälp för samma summa pengar om de fick hjälp på plats samt hur mycket snabbare de drabbade områdena kan normaliseras ju snabbare flyktingarna kan återvända, då får detta budskap inte publicitet i svensk media. För att de goda, de nyttiga idioterna har bestämt att detta är ett rasistiskt budskap.

Om man faktiskt handlar utifrån tanken att man vill göra gott och därför är för ett omfattande flyktingmottagande, vill man eller vill man inte att människor särbehandlas utifrån religiös trosuppfattning? På samtliga HVB-hem där jag arbetat har man gynnat och främjat firandet av Ramadan genom att visa de boende sitt intresse för att de skall få fira sina muslimska högtider. Man har köpt in meloner, dadlar och nötter och annat åt de boende, men inte en enda gång har jag upplevt att man uppmärksammat den kristna fastan trots att det bott utövande ortodoxa kristna på samma boende. Än mindre att de skulle få någonting extra under fastan. Jag har tagit upp frågan på tre olika HVB-hem, men detta är, liksom FN:s uppmaningar om att hjälpa flyktingar på plats, en fråga som inte får ställas.

Frågor som rör flickors trygghet och säkerhet, var det är bäst att hjälpa flyktingar såväl kulturellt och ekonomiskt, eller om vi skall behandla religiösa uppfattningar olika, har stämplats som förbjudna områden av de goda. Detta kan inte bara vara resultatet av intellektuella tillkortakommanden eller intellektuell oärlighet. Med tanke på att det är de nyttiga idioterna som får politikernas öra och uppmärksamhet så är det hart när omöjligt att tro annat än att det finns en agenda bakom det här.

Om man är för en omfattande flyktingpolitik med ett omfattande flyktingmottagande som tar emot så många som möjligt på bästa möjliga sätt, då är det dags att man förklarar hur detta skall göras. Framför allt så är det dags att berätta varför man i praktiken inte gör detta. Det är dags att berätta varför man behandlar män bättre än flickor, varför man tar större hänsyn till islam än andra religioner och varför vi skall försvåra normalisering av krigs- och katastrofdrabbade områden genom att uppmuntra till enorma flyktingströmmar över kontinenter.

Det är dags att de som är de goda ger svar på dessa frågor.