Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Läsarfråga: kulturers kompatibilitet med den svenska

Läsarfråga: Du har skrivit en del om att olika kulturer har olika kompatibilitet med den svenska kulturen. Om vi tittar på volymerna samt sammansättningen från de olika kulturerna, vad är sannolikheten att integrationen lyckas? Jag tror vi alla vet svaret här… men det vore intressant att höra din syn. Omvänt: hur många måste kastas ut för att Sverige ska ha någon rimlig chans att resa sig ur den här gyttjan?

Svar: För att vi ska lyckas med integration på bredaste möjliga sätt så MÅSTE vi riva ner fackets betydelse till noll.

Det finns bara en ekonomisk väg att integrera dessa volymer och det är med helt fria marknader. Det kommer aldrig att lyckas med vårt välfärdssamhälle. Det är här de som är mest för en stor invandring/flyktingmottagande går helt fel. De vill ju gärna tro att just vårt välfärdssystem är garanten för integrationen.

Personligen är jag övertygad om att det är precis tvärtom. Vi skulle kunna få plats med en stor del av de människor vi har tagit emot rent ekonomiskt men bara under premisserna att de också skapar sitt eget värde. Miljöpartiet kan damma av sina visioner om fler cykelreparatörer igen, om de släpper på skattetrycket som omöjliggör en sådan verksamhet i realiteten så att säga.

Man kan ju se detta ur olika perspektiv och jag tror att rent integrationstekniskt är det inga större problem. Fria marknader löser det. Nu är vi ju inte riktigt där och vi har en del kulturella och religiösa aspekter att förhålla oss till också.

Nu måste jag spekulera och flumma ut lite för jag tror inte att det är så enkelt att bara peka ut islam rätt upp och ner. Jag tycker mig se stora skillnader mellan muslimer från och i olika delar av världen. Jag ser skillnader mellan de eritreanska och de somaliska muslimerna men tror att det kan att ha att göra med den omkringliggande kulturen och samhällsstrukturen. I Eritrea är skolgång viktigt. Utbildning har en betydelse. Eritrea är en kristen kultur i huvudsak. Somalia… inte riktigt samma kulturella förutsättning.

Vi måste nog ner ytterligare ett steg för att se var de stora problemen för integration ligger. Islam tillsammans med lågutvecklat samhälle och lågkultur är ett absolut nej för integration. Skulle man tänka sig någon form av den flyktingpolitik vi har idag så skulle man behöva tänka sig att man uttalat skiljer på olika folkgrupper. Att man kan stå för att somalier har sämre förutsättningar att fungera i en västerländsk kultur än exempelvis eritreaner.

Jag lämnar våra mellanasiatiska vänner från Afghanistan utanför resonemanget för att det inte skall bli för spretigt men de är i Somalia-kategorin baserat på lågkultur. På egna resor i Gambia och Kenya bland annat så har jag sett människor som inte nödvändigtvis behöver vara terroristmaterial för att de är muslimer men jag kan också se att oavsett var på jorden så är islam en bromskloss för kultur och därmed också en bromskloss för kompatibilitet med vår kultur.

Så, gyttjan är för djup. Det här kommer att kosta oss enorma summor pengar och är en katastrof i nuvarande ekonomiska system.

  • De folkslag som inte passar in här skall hjälpas på plats om de absolut skall hjälpas.
  • De som tas emot här måste erkännas ha svårigheter att passa in här om vi skall kunna integrera dem.

Jag ser inte hur detta skulle kunna problematiseras på ett konstruktivt sätt om vi inte tillåter en vuxen debatt eller analys av ämnet.

Familjeåterförening

Till sist kunde jag inte låta bli att ställa frågan, trots att det säkerligen kunde räknas som oprofessionellt så ville jag pröva den.

“-Hur många av dina syskon är egentligen dina egna barn?”

Det var inte så att jag insinuerade att han skulle ha skaffat barn med sin egen mor men om hans pappa nu hade varit död så länge, hur kunde han ha så många småsyskon?

Vi hade ett avspänt förhållande Ali och jag. Det var länge sedan jag hade slutat låtsas att jag trodde att han var under 18 år. När Ali pratade om sin flickvän i Pakistan så frågade jag alltid varför han kallade henne flickvän? Om de nu hade varit tillsammans så länge som han påstod så var det helt omöjligt att de kunde ha varit det utan att vara gifta. En pashtun i ett samboförhållande?

Med en kvinna?

Som amerikanska armén upptäckte i Afghanistan så är det svårt för en västerlänning att bara acceptera den kultur av att ta sig småpojkar till sexsällskap som är kutym bland främst pashtunerna då man segregerar kvinnorna helt och hållet. Det är inget vi pratar om därför att det skulle innebära att vi skulle erkänna ett problem som vi inte kan förhålla oss till. Istället så sopar vi det effektivt under mattan så slipper vi ta itu med någonting obehagligt. De som har blivit utnyttjade eller har utnyttjat kommer naturligtvis efter några års overksamhet på svenska institutioner bara ha kvar det som ett exotiskt minne från hemlandet.

För den som vill få en mer realistisk syn på vad det handlar om han läsa den här rapporten, https://info.publicintelligence.net/HTT-PashtunSexuality.pdf 

Eller bara läsa igenom den här (https://www.theamericanconservative.com/dreher/pashtun-pedophiles-cultural-imperialism/) artikeln för att förstå vad vi har att göra med.

Ali skrattade bara tillbaka och frågade hur jag kunde tro att några av dessa skulle kunna vara hans barn? Vi tittade igenom pappersarbetet igen. En ensamkommande afghansk kille, uppenbarligen en bra bit äldre än 17 år, enligt hans egna uppgifter på Facebook så är han 26 år, inte helt klart om han kommer från Afghanistan eller Pakistan.

Det enda som känns riktigt säkert är att Migrationsverkets rutiner missar många som far med osanning om sin ålder och sitt ursprung. En annan sak som är klar är att afghanska identitetshandlingar är en beställningsvara. Det finns aldrig någon chans att få fram dem för sig själv när man söker asyl men när man söker familjeåterförening så går det att beställa. Frågan blir ju då hur trovärdiga dessa handlingar är? Det är inga inplastade handlingar utan lösa blad med häftade, i bästa fall, limmade fotografier. Det finns inga vattenstämplar utan gummistämplar är det närmaste en säkerhetsdetalj man kan komma i dokumenten.

Till sist misstror man allt.
– Varför finns datumet angivet med både islamisk- och gregoriansk kalender?
– Det finns väl ingen i Afghanistan som använder en gregoriansk kalender?
– Är de här dokumenten enbart skapade för att hjälpa afghaner att komma in i Europa?
Det går inte att skaka av sig känslan av att de här dokumenten egentligen inte är värda någonting i fråga om legitimitet.

En ensamkommande 17-åring som vill återförenas med sin familj. En mamma två systrar och fyra bröder. Man försöker ta in omfattningen av de i stort sett obefintliga gränserna under de senaste åren. Man försöker skapa sig en bild av hur de överfulla flyktinglägren i exempelvis Sudan med ständig matbrist kan vara en sämre godhetssymbol än de här halvvuxna männen från ett land som inte ligger i krig?

Hur tänker de goda människorna?

Jag inser att jag måste vara en av de onda. En av de där hatarna som inte har plats i hjärtat för de stackars ensamkommande barnen!

Multiplicera antalet ensamkommande med X, där X är antalet barn i en genomsnittlig afghansk familj + en förälder. Sätt dig sedan på din kammare och försök räkna ut vad våra politiker menar med att de inte vill ställa grupper mot varandra. För det är fullständigt obegripligt. Man har ställt flyktinggrupper mot varandra och när de kommer hit så sätter man alla grupper som närs av välfärdssystemet emot varandra.

Alis familj får beslut om huruvida de får komma till Sverige eller inte om några månader. Det är humanism och därför inte ett ämne som går att problematisera. Inte ens när det innebär ett svek mot dem som kommer hit. Det här har blivit det största politiska experimentet i Europas historia och konsekvenserna är fullständig oöverblickbara.

Och vi får fortfarande inte ifrågasätta ens om kulturella skillnader kan vara ett problem för migration. Hur långt har vi då inte kvar tills vi kan diskutera den grundläggande frågan överhuvudtaget?

Jag kommer ihåg Abdelraman, en ung somalier som kämpade med sin vilsenhet i det underliga nya landet. Han tog sig en lång väg från att vara en analfabet med ansiktet och kroppen full med ärrtatueringar från en kultur långt ifrån vår i Europa. Han fick hit sin familj.

Abdelraman hade varit här i två år och lärt sig språket dugligt och han fick hit sin familj snabbt. Mamma, pappa och sex syskon. Kommunen placerade familjen i en etta som man utrustat med nio madrasser och en kastrull. Ingenting mer, ingenting annat. Hans kompisar som bodde kvar i HVB-hemmet startade en insamling för att få in lite köksutrustning till familjen så att de åtminstone kunde laga mat.

Abdelraman befann sig nu i en situation som hamnade i konflikt med familjens patriark och överhuvud, hans pappa. Hans far som var van att bli åtlydd utan ifrågasättande hade här i Sverige hamnat i en beroendeställning till sin son. Nu var han tvungen att be sin son att tolka, att förklara hur saker fungerade. I frustration över att ha tappat sin tidigare odiskutabla makt började han slå sin son för att visa att han fortfarande bestämde. Abdelraman fick hit sin familj från Somalia. Hans uppdrag var slutfört men för honom innebar det också att ett alldeles nytt slags helvete hade börjat.

 

Så kan du ju inte räkna!

En kommun betalar normalt mellan 1500 och 3000 kronor för en plats på ett HVB-hem. Då kommuner är offentliga förvaltningar finns inga naturliga kunskaper om hur man skall agera på en marknad. Om jag inte minns fel så var det Milton Friedman som sa att det enda sättet för en chef inom offentlig verksamhet att visa sin duglighet, då de ekonomiska incitamenten saknas, är att växa. Utöka antalet anställda omkring dig och du kan hävda behovet av din existens och kan äska ännu mer av skattepengarna till nästa budgetår och då anställa ytterligare personal för att ytterligare förstärka ditt värde och så vidare.

Förr gav sådana här teorier Nobelpris, idag verkar de bortglömda.

Eftersom kommunerna har svårt att beräkna behovet av platser då flödet av antalet flyktingar som skall placeras på HVB-hem och andra ställen är stokastiskt, så sluter kommunerna ofta sådana avtal med de som kan tillhandahålla HVB-hemsplatser som innebär att man betalar även för tomma platser. Ju sämre förhandlingsläge kommunen sitter i för tillfället desto högre pris är man beredda att betala för icke belagda platser. Så inte nog med att skattepengarna skall betala för flyktingen, de skall betala för att det inte finns tillräckligt många flyktingar också.

Så om om vi tar en summa mitt emellan i spannet 1500-3000 kronor per dygn så hamnar vi på en genomsnittlig månadskostnad per ensamkommande flyktingbarn på cirka 68 500 kronor per månad. Sedan tillkommer naturligtvis andra skattefinansierade verksamheter som exempelvis skolgång .

Det tillkommer på sikt lite fler kostnader också. Jag må vara gammal och gaggig men när jag en gång i tiden gjorde militärtjänst kunde vi bo drygt ett dussin gossar i ett logemente  och kostnaderna för slitage på interiören var inte ens promillen av vad slitaget på ett HVB-hem är. Inte nog med det, det räknas som normalt.

Skadegörelse är också normaliserat. Barn och ungdomar blir ju arga ibland och måste få uttrycka sin frustration.

Den goda viljan

Vintern 2015/2016, efter Fredrik Reinfeldt hade hållit sitt “Öppna era hjärtan”-tal och efter att Stefan Löfven hade stått och talat med tårar i ögonen på Medborgarplatsen i Stockholm om hur hans “Europa bygger inga murar”, så hade många vanliga svenskar känt att här fanns det en fråga som tedde sig ganska självklar och enkel att engagera sig i. Det kändes nog som en väldigt okomplicerad fråga för många på den här tiden.

Det här var innan vi hade sett resultatet av att ta emot så enormt många främmande människor så att våra myndigheter bokstavligen gick på knäna och inte kunde utföra relevanta utredningar inom normal tid, vilket i sin tur pressade politiker att i år besluta om att ge 9000 människor helt utan flyktingskäl amnesti som “plåster på såren” för den långa tid de redan har varit här.

Det här var innan vi hade sett resultaten i form av 40% ökade skolbränder de senaste två åren (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLjJn4/antalet-anlagda-skolbrander-okar-kraftigt). Det var innan det hade blivit tillåtet att prata om vilka det är som står för 80% av överfallsvåldtäkterna och de som orkade varna för vansinnet blev fortfarande kallade för nazister.

Svensken i gemen såg det som en enkel och icke-komplex fråga. Klart man skulle hjälpa till, och helst ville man ju hjälpa de stackars barnen. Det fanns inga kvinnor att hjälpa så allt fokus hamnade på de stackars barnen. De ensamkommande barnen. Hjälporganisationerna hann inte ta emot alla kläder som svenskarna vill skänka till de stackars barnen, så fler och fler människor började att direkt kontakta HVB-hemmen. De frågade om vad barnen behövde för kläder. Det var vinter när den svenska godheten kulminerade och många ville skänka varma jackor och skor och kängor till barnen.

På HVB-hemmen rådde en känsla av panik. Nu kunde man hamna i en situation där svenskarna fick veta hur det verkligen låg till med de stackars barnen. Det fanns anställda på HVB-hemmen som svarade så ärligt de kunde på frågorna från de som ringde och vill skänka vad som saknades de små barnen. Jag minns en kollega som med ett lätt desperat uttryck tittade på mig och försökte försvara sina handlingar efter ett upprört telefonsamtal:
“-Jamen vad ska jag säga då, ingen här har mindre skostorlek än 43. Men människan envisades med att hänvisa till att hon menade barnen!”

På det HVB-hem där jag tillbringade mest tid under den här perioden så hade vi tack och lov ett voluminöst källarförråd. Vår chef försökte lugna ner nervositeten hos medarbetarna, genom att ge order om att tacksamt ta emot alla kläder och tacka ordentligt för alla fina saker som “kommer att komma till god användning.”

Hade vi inte haft det stora källarförrådet hade vi varit tvungna att som många mindre HVB-hem att åka iväg redan nästa dag med säckarna med kläder till Återvinningscentralerna. Dessutom med risken att springa på någon som skänkt fina kläder som man nu utan att blinka bara kastade på återvinningsberget.

För hur förklarar man sanningen?
Hur förklarar man för vanligt folk att de som kommer hit vill inte ha deras skit?
Hur förklarar man att de som kommer hit tar bara emot pengar eller nya grejer. En begagnad Lyle Scott-tröja är fortfarande en begagnad tröja. Ungdomarna på boendena tittade på oss med förolämpad min. Varför skulle de ta emot gamla kläder?
Som några fattiga svenskar?

“-Vilka tror ni att vi är? Ni måste behandla oss med respekt!”, som en av våra klienter sa.

Under 2013 och 2014 pågick en debatt där man förberedde för att vi skulle vänja oss vid och acceptera denna inställning.
“-Människor som flyr vill inte lämna sina hem och familjer. Därför kan vi aldrig begära att de skall vara tacksamma för att komma hit!” Det var grundtanken. Vi kan inte begära att de skall känna tacksamhet. De som sa de här galenskaperna är samma människor som nu påstår att JAG skall känna tacksamhet för att jag har fötts i det här landet och därför skall ge bort det till dem som inte har fötts här!

Det är som om de på fullt allvar inte kan koppla ihop varför Sverige är bättre än Afghanistan? Att klankrig, medeltidskultur och den mest kulturkonservativa religionen, som dessutom är en politisk religion skulle kunna ge någon utveckling som den som västerlandet har? Det är omöjligt. Jag har inte haft tur som har fötts i Sverige. Jag har haft tur som har haft förfäder som har ansett det värt mödan att kliva upp på morgonen och förtjäna sitt bröd genom arbete. Det visar jag tacksamhet och ödmjukhet inför varje dag.

Om den som är här som gäst inte kan förstå att den skall visa tacksamhet och ödmjukhet så skall den gästen gå hem.
Festen är slut!

“Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

”Vårt Sverige bygger inga gränser” står en tårögd politiker och säger med spelade tårar i ögonen.

Det kan vara ett av de politiskt mest förljugna ögonblicken i mitt liv, och då växte jag ändå upp i Palmes Sverige. För att kunna maximera ditt godhetssignalerande måste du helt enkelt låtsas som att vissa givna fakta inte existerar. Det blir ett socialliberalt matematikexperiment som i det närmaste kan beskrivas som godhetskvantfysik.

Schrödingers socialism—när du öppnar käften så finns resurserna där, när du stänger käften ser ingen röken av stålarna.

De som faller för godhetsretoriken är okunniga och obegåvade och de samlas för att hjälpa till.

Ett tankeexperiment som jag har försökt pröva kollegor med emellanåt:

Om de ensamkommande har lyckats ta sig till Sverige från Afghanistan på värsta möjliga vis så måste man väl någonstans stanna upp och fråga sig varför de reste så långt? Om resan är livshotande och diabolisk, varför åkte de ända hit? Om de flydde krig så hade det ju varit nog att ta sig till Turkmenistan, Kazakstan, Ryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Iran?

Om inget av de länderna tar emot dem, så kunde de ha stannat när de kom till Europa. Varför ända upp hit? Om det är ett EU-krav att vi tar emot dem så kunde de ju ha stannat i Rumänien? Är det löften om något annat som drar dem hit till det kalla nord?

När jag kom in i den här världen så var det ett par fakta som samtliga verkade överens om. Sådant som både för och emotsidan kunde enas kring men ändå ha olika åsikter om.

Ja, de ensamkommande är mer resurskrävande. De behöver mer vård. De är traumatiserade. De behöver extra stöd för att klara skolan.

Var fanns detta stöd? Det var bara snack. Ingen politiker kunde avsätta de pengar som krävdes. Då hade bluffen genomskådats snabbt. Vilken politiker hade kunnat gå ut och säga vad det skulle kosta?

Reinfeldt kom närmast:

Öppna era hjärtan!”

Han bekände att vi kommer inte ha råd med så mycket annat”. De andra fegade ur. De tar hellre konsekvenserna. Och vad blir då konsekvenserna av att ha gatorna fulla av människor som mår psykiskt dåligt? Instabila människor med vanföreställningar påeldade av religiösa påbud? Jag ger ett exempel:

Det är våren 2018. De ensamkommande har suttit på HVB-hem i dryga två år och väntat på att Migrationsverket ska hinna fatta ett beslut innan det blir alltför uppenbart att de inte är några barn längre. De biter nervöst på naglarna. De är rastlösa och irriterade. De kom ju hit med löften om guldklädda gator och obegränsade resurser. Deras familjer tror dem inte längre när de ringer och frågar om mer pengar, eller varför deras son inte kan ordna så att de får komma efter till paradiset där de aldrig mer behöver slita och arbeta för brödfödan.

Ali är ett nervvrak nu. Han får ingen hjälp.

Han mår psykiskt dåligt men hans ansökan om hjälp av BUP som skickades för snart två år sedan besvarades aldrig. Han är hänvisad till skolkuratorn som har fullt upp och som remitterar vidare till instanser som inte svarar.

Ali är i Sverige 17 år, och ska fylla 18 snart. Han ångrar att han inte tog bort ett år till när han kom till Sverige eftersom han har väntat så länge. Visserligen gör det psykiska lidandet att han ser äldre ut, men att det skulle förklara alla de 27 år han utstrålar är önsketänkande.

Under det sista året har Ali börjat trösta sig med alkohol. Det är en tillgänglig tröst i det här landet.

Till sist orkar han inte längre. En morgon klockan 03:26 så sväljer han alla tabletter han har på rummet och sedan sätter han sig på framför en spegel och tar fram nål och tråd. 

Han syr igen munnen från mungiporna och en centimeter ut på varje sida av munnen. Han skriver ett avskedsbrev och lägger sig sedan i sängen för att somna in. Ovanför sängen har han redan 2017 skrivit:

Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

Ingen personal har frågat hur han mår. För då måste man ta ansvar, man måste göra något. Herregud vad begär ni, vi jobbar ju med ensamkommande, hur mycket godare kan man bli!?

På morgonen kommer två kollegor in till kontoret och ser båda lika chockade ut. De snubblar på orden och pratar i munnen på varandra.

Ali är knappt kontaktbar, tomma medicinförpackningar, blod i munnen … sytt igen munnen … Varför har de lämnat honom ensam? Jag kontrollerar puls samtidigt som jag ringer 112. Han har stabil puls.

Allergimedicinerna är inte livshotande … då hade han redan somnat in. Men behöver han magpumpas i risk för oönskade biverkningar i övrigt? Jag vill ha dit ambulansen snabbt.

Väl framme på psykakuten så gör läkaren bedömningen att Ali inte behöver någon psykiatrisk vård. De kommunicerar via tolk. Ali skriver på persiska på ett papper. Han har fortfarande munnen igensydd. Tolken läser upp vad Ali skriver för läkaren.

Och tillbaka. Ali behöver ingen psykiatrisk vård. För det finns inga resurser. Man skickar hem Ali till boendet med munnen ihopsydd.

Politikerna lovade öppna gränser och det var vad vi fick. De höll sina löften och nu ska vi betala notan.

Jag kan inte förstå varför politikerna i Sverige vill byta ut befolkningen och krossa det kultursamhälle som har vuxit fram här. Det är obegripligt. Men det finns inget annat svar på det man ställer till med. Man vill lämna Sverige i ruiner och ungefär samtidigt som jag går i pension om 17 år så kommer svenskar att vara i minoritet. En folkgrupp utsatta för enormt mycket våld och brott och levandes i inhägnade områden.

De murar som våra politiker inte ville bygga i det stora. De kommer vi vara tvungna att bygga i det lilla.