Farsartad konflikthantering, våldsamma bråk och hot mot personal

Inom det företag jag är anställd av just nu har jag jobbat på åtminstone sju olika HVB-hem i stockholmstrakten. I maj 2017 bytte jag senast HVB-hem och hamnade där jag är nu. Det var i det närmaste en chock att komma in på det här boendet. En vecka eller två innan jag anlände till boendet hade en kollega fått stryk av en boende och som inte detta räckte så var det en öppen konflikt i personalgruppen huruvida det var rätt eller inte att ungdomen som gett sig på kollegan nu var portförbjuden på boendet. Jag trodde inte mina öron.

Det är i min värld helt självklart att man skriver ut personen i fråga och att socialtjänsten akut får placera om denne. Nummer två, en polisanmälan skall upprättas. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom händelsen eller om du som personal känner dig rädd eller inte.

Det handlar om att vara tydlig med var gränserna går, för gränserna utmanas oavbrutet inom en sån här verksamhet. Du måste vara representant för verksamheten och för hela samhället när det ingår i verksamhetens uppgift att hjälpa till med integrationen. Dessutom så är det för mig helt självklart att man under inga omständigheter får riskera att göra HVB-hemmet till en fristad där lagarna inte gäller. Det går över styr snabbare än vad du hinner säga “permanent uppehållstillstånd” och du kommer aldrig klara av att ta tillbaka initiativet.

Här befann jag mig plötsligt på ett boende där man inför öppen ridå hade en konflikt inom personalgruppen gällande om en person som blivit förflyttad för att den slagit en personal skulle vara portförbjuden eller inte. När vissa i personalgruppen var på plats fick den här personen vara i huset och annars inte. Kan ni tänka er hur förrådd den utsatte kollegan kände sig?

Det här är tyvärr ganska vanliga problem på HBV-hem. Man har ofta en uttalad arbetsmetodik som man förhåller sig till. På det här företaget arbetar man efter något som kallas miljöterapi och man kan tycka och tro vad man vill om olika mer eller mindre väl underbyggda psykologiska metoder MEN nyttan med dem är att man har på pränt hur personalen skall arbeta och förhålla sig till sitt arbete och till klienterna. Grundläggande är att man gör lika, säger lika och håller ihop. Man står för en struktur och för ett regelverk som speglar det liv vi lever i den här kulturen och det här samhället.

Här hade jag hamnat på ett boende där personalgruppen var så oense om varför man gjorde saker och hur man gjorde saker att man hade tappat all respekt och allt initiativ hos klienterna. Klienter som kunde kasta en köksstol i väggen och vråla med sina lungors fulla kapacitet rakt ut, till synes endast för att någon gjorde ett mål i en fotbollsmatch på TV…dessutom “rätt” lag. I en miljö där du inte kan lita på att dina kollegor backar dig om det händer något så vågar du inte ingripa. Det var kaos på boendet.

Det tog mig bokstavligen flera veckor att sortera ut vilka människor som bodde i boendet och vilka som var “gäster”. Det tog tre månader av att sätta ner foten, att ALLTID säga ifrån när någon bryter mot regler, att alltid följa rutiner, att aldrig backa från att slänga ut besökare klockan 22, att varje kväll ringa och fråga var klienten höll hus om denne inte var hemma vid rätt tid, räkna köksknivarna varje kväll och inte ge sig innan varje jäkla kniv är inlåst till natten… dag ut och dag in i tre månader innan ordningen var normaliserad.

Man kan tycka vad man vill om Sveriges flyktingmottagandes vara eller inte vara. Det är EN ENDA fråga som inte bara får handla om ja eller nej. Det som saknas i debatterna är vad som krävs när vi NU HAR ett flyktingmottagande.

– Under vilka omständigheter skall det hanteras?
– Har vi rätt yrkesgrupper på rätt uppgifter?
– Vilka andra grupper i samhället skall få mindre resurser för att vi skall ta hand om flyktingar?
– Hur definierar vi begreppet flykting et cetera?

Är vårt system för omhändertagandet av flyktingar ett större hot mot vårt samhälle och vår kultur än vad själva flyktingmottagandet är? Tyvärr så tror jag att det är så illa.

 

Läsarfråga om olämpliga relationer mellan personal och ensamkommande

Artikeln ovan finns att läsa på Ledarsidorna.se.

Läsarfråga: Har du också varit med om det här med att kvinnlig personal i vissa fall rapporterats ha haft sexuella relationer med HVB-boende män / pojkar?

Svar: Kanske. Jag slutade på ett HVB-hem i en mellansvensk stad på grund av att en ung kvinnlig medarbetare blev en risk för sina medarbetare och verksamheten på grund av sitt beteende. Hon började där som ganska nyutbildad socionom och var väldigt benägen till “hjälpa de stackars barnen”.

På boendet hade vi en eritreansk man som pendlade hårt i humöret som hon tog sig an extra mycket. Hon kunde “försvinna” upp till två-tre timmar på hans rum. Först visste jag inte att hon var på hans rum utan hon var bara borta. Så jag förklarade för henne att det inte var OK att försvinna utan att kommunicera med sin kollega. Inte bara för att jag skulle veta var hon var men för att jag skulle kunna ge henne det stöd och den säkerhet som kunde behövas.

När jag förstod att hon var på hans rum hela tiden hon var borta förklarade jag det olämpliga i detta samt problemet med att jag inte kunde vara henne behjälplig om något skulle hända.

Det blev ingen skillnad, efter ungefär ett halvår av detta beteende så jobbade vi ihop en helg när det hela urartade.

Den unge eritreanen i fråga hade flicksällskap på rummet. Reglerna på boendet sa att om de hade tjejer på rummet så skulle dörren till rummet stå på glänt både för att skydda tjejerna och dem själva. Den här dörren var stängd. Jag påpekade detta för kollegan då jag ville göra exempel av saken eftersom hon så tydligt behandlade honom på ett annat sätt än övriga boende.

Hon tyckte inte att det spelade någon roll. Jag gav mig inte och sa att eftersom en annan kille i samma korridor hade besök och hade dörren öppen så hade hon bara att ta itu med det. Jag sa att jag erbjuder mig att stå bredvid men att det var dags att hon konfronterade honom.

Det slutade med att han slog upp dörren så att handtaget slog hål i väggen. Han stormade ut.

Senare på eftermiddagen så satt denne och en annan ungdom i boendet och pluggade när jag och kollegan kom in i TV-rummet. Medan min kollega svarade på ett par frågor från den andra ungdomen så reser sig bråkstaken upp och måttar ett knytnävsslag mot min bröstkorg. När han slagit så puttar jag ner honom tillbaka i soffan och förklarar att han aldrig skall försöka göra om det.

Vi lämnar rummet och jag säger till min kollega att det hade varit till hjälp om hon hade markerat det olämpliga agerandet genom att fördöma det direkt.

Hon svarade att hon inte hade sett något. Vi stod bredvid henne, på ett avstånd på mindre än en meter, och ändå så hade hon inte sett något.

Det började bli uppenbart att hon hade problem att hålla reda bland sina motstridiga sympatier och två minuter senare kommer ungdomen i fråga och vill ha ett plåster då han skurit sig på min klocka när jag puttade honom tillbaka ner i soffan. Nu förstod hon att hon inte kunde undvika att erkänna att något hade hänt.

Dagen efter på lördagen så möter jag ungdomen i korridoren och nu vill han göra något slags kraftmätning. Min tolkning är att jag nu har börjat obstruera för honom så mycket att han inte har fri tillgång till min kollega längre.

Han måttar ett slag men jag parerar det och håller fast honom mot väggen och berättar att nästa gång trycker jag på larmet och han får tillbringa kvällen på polisstationen.

Vid det här laget tycker även min kollega att jag obstruerar för mycket uppenbarligen, eftersom jag skriver incidentrapporter om alla enskilda händelser under helgen, och när jag kommer tillbaka nästa gång så finns de inte kvar. Jag frågar om de inte har hanterat incidentrapporterna och får veta att min kollega framfört att jag har någon personlig vendetta mot denna ungdom och har hittat på det som jag har skrivit i rapporten.

Då lade jag nycklarna på bordet och sa att jag kan tyvärr inte riskera att arbeta med dig längre så jag slutar nu. Hon frågade vem som skulle komma in istället för mig. Jag förklarade att det var hennes problem då jag inte längre jobbade där. Det tog vår chef 6 veckor att våga reagera på min plötsliga sorti. Antagligen mest för att hon förstod att hon lyssnat på fel källa.

Eritreanen i fråga flyttade sedermera in hos den här kollegan. Hon slutade för att kunna ta bättre hand om honom. Så nu bor hon med sin man och denne jämnåriga eritrian.