Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Läsarfråga: kulturers kompatibilitet med den svenska

Läsarfråga: Du har skrivit en del om att olika kulturer har olika kompatibilitet med den svenska kulturen. Om vi tittar på volymerna samt sammansättningen från de olika kulturerna, vad är sannolikheten att integrationen lyckas? Jag tror vi alla vet svaret här… men det vore intressant att höra din syn. Omvänt: hur många måste kastas ut för att Sverige ska ha någon rimlig chans att resa sig ur den här gyttjan?

Svar: För att vi ska lyckas med integration på bredaste möjliga sätt så MÅSTE vi riva ner fackets betydelse till noll.

Det finns bara en ekonomisk väg att integrera dessa volymer och det är med helt fria marknader. Det kommer aldrig att lyckas med vårt välfärdssamhälle. Det är här de som är mest för en stor invandring/flyktingmottagande går helt fel. De vill ju gärna tro att just vårt välfärdssystem är garanten för integrationen.

Personligen är jag övertygad om att det är precis tvärtom. Vi skulle kunna få plats med en stor del av de människor vi har tagit emot rent ekonomiskt men bara under premisserna att de också skapar sitt eget värde. Miljöpartiet kan damma av sina visioner om fler cykelreparatörer igen, om de släpper på skattetrycket som omöjliggör en sådan verksamhet i realiteten så att säga.

Man kan ju se detta ur olika perspektiv och jag tror att rent integrationstekniskt är det inga större problem. Fria marknader löser det. Nu är vi ju inte riktigt där och vi har en del kulturella och religiösa aspekter att förhålla oss till också.

Nu måste jag spekulera och flumma ut lite för jag tror inte att det är så enkelt att bara peka ut islam rätt upp och ner. Jag tycker mig se stora skillnader mellan muslimer från och i olika delar av världen. Jag ser skillnader mellan de eritreanska och de somaliska muslimerna men tror att det kan att ha att göra med den omkringliggande kulturen och samhällsstrukturen. I Eritrea är skolgång viktigt. Utbildning har en betydelse. Eritrea är en kristen kultur i huvudsak. Somalia… inte riktigt samma kulturella förutsättning.

Vi måste nog ner ytterligare ett steg för att se var de stora problemen för integration ligger. Islam tillsammans med lågutvecklat samhälle och lågkultur är ett absolut nej för integration. Skulle man tänka sig någon form av den flyktingpolitik vi har idag så skulle man behöva tänka sig att man uttalat skiljer på olika folkgrupper. Att man kan stå för att somalier har sämre förutsättningar att fungera i en västerländsk kultur än exempelvis eritreaner.

Jag lämnar våra mellanasiatiska vänner från Afghanistan utanför resonemanget för att det inte skall bli för spretigt men de är i Somalia-kategorin baserat på lågkultur. På egna resor i Gambia och Kenya bland annat så har jag sett människor som inte nödvändigtvis behöver vara terroristmaterial för att de är muslimer men jag kan också se att oavsett var på jorden så är islam en bromskloss för kultur och därmed också en bromskloss för kompatibilitet med vår kultur.

Så, gyttjan är för djup. Det här kommer att kosta oss enorma summor pengar och är en katastrof i nuvarande ekonomiska system.

  • De folkslag som inte passar in här skall hjälpas på plats om de absolut skall hjälpas.
  • De som tas emot här måste erkännas ha svårigheter att passa in här om vi skall kunna integrera dem.

Jag ser inte hur detta skulle kunna problematiseras på ett konstruktivt sätt om vi inte tillåter en vuxen debatt eller analys av ämnet.

Kravlöshetens konsekvenser

Vad händer när man inte kan ställa krav på människor som inte vill anpassa sig – ett axplock

Aziz har smugit in nattgäster otaliga gånger och nu har han blivit påkommen med att plasta och tejpa över brandvarnaren på rummet för tredje gången. De första två gångerna har han blivit varnad för konsekvenserna av att handla på ett sätt som kan sätta andra i fara. Aziz har varje gång personalen har konfronterat honom med att bryta mot reglerna uppträtt som om han blivit irriterad över att någon har ifrågasatt hans handlande. Inte någon regel gäller Aziz, om Aziz får bestämma.

Nu är det uppenbart att Aziz inte kommer att anpassa sig till några regler på boendet. Inte nog med att han har tejpat över brandvarnaren igen, personalen hittar cigarettfimpar i plastpåsen i hans papperskorg.

Två gånger tidigare har han suttit i samtal med boendechefen och fått förklarat för sig att det under inga omständigheter är acceptabelt att riskera andra boendes säkerhet genom att tejpa över brandvarnare och röka på rummet. Varje gång har han fått veta att utskrivning är oundvikligt om han fortsätter. Nu får han beskedet att han inte längre kan bo kvar och att socialtjänsten kommer att hitta en ny placering.

Aziz reser sig upp går ut i köket och får tag i en knivslip. Han kastar den genom ett fönster.

Moradi är missnöjd med maten. Personal lagar maten till killarna på boendet men de äter nästan inget av maten som serveras. De tycker inte om maten som serveras, de vill ha afghansk mat, inte svensk mat.

Ett sätt att visa sitt missnöje över den serverade maten är att göra som Moradi och spruta ut yoghurt och ketchup på golv och väggar. När Moradi sprutar ut ketchup på väggarna så väljer personalen på plats att vända sig om med ryggen emot, så att de kan säga att de inte har sett vad som har hänt eller vem som var inblandad. Sedan när Moradi är klar med sitt värv städar personalen upp, i tysthet.

När Moradi tappar bort nyckeln till sitt rum så råkar personalen ge honom en huvudnyckel till boendet. Under tiden Moradi har en huvudnyckel till byggnaden vågar jag inte lägga ifrån mig något i personalrummet, jag bär så mycket som möjligt på mig. Frågan tas upp på ett flertal personalmöten. Efter några månader fattas beslut om att eftersom Moradis kontaktperson inte vågar konfrontera Moradi med problemet, skall boendechefen be att få se Moradis nyckel och sedan byta ut den.

Hamid tycker att boendets wifi har för dålig täckning på hans rum, så han plockar ner den trådlösa routern som sitter fastskruvad på väggen och placerar den på sitt rum. Saken diskuteras på flera personalmöten och det visar sig att personalgruppen har tolkat regelverket som så att man är helt förbjuden att gå in på de boendes rum annat än om man är direkt inbjuden av den boende.

En person i personalgruppen frågar Hamid om han får komma in på Hamids rum och se om Hamid har den försvunna routern på sitt rum och Hamid säger nej. Dagen efter kommer Hamid tillbaka till personalen och säger att han känner sig orättvist behandlad och kränkt och om personalen inte litar på honom så kan de gå och kontrollera om det finns någon router på hans rum. Det finns ingen router på Hamids rum eftersom han nu har haft tid att slänga den någonstans, så nu har ingen på boendet någon wifi.

Boendet bestämmer sig för att köpa en ny router. Hamid tar även denna router och problemet upphör först när en person i personalgruppen tar på sig att gå in på Hamids rum och hämta routern när Hamid är i skolan. Hamid uppger att han känner sig kränkt och utpekad.

Ett HVB-hem som har varit i drift i nästan tre år har problem med stora kostnader för busskort. Problemet dryftas på ett personalmöte och man diskuterar hur man skall komma tillrätta med att killarna på boendet tappar bort sina busskort så ofta. En lösning som dryftas är att man kanske kan borra ett litet hål i kortet så att man kan fäst ett band i kortet som killarna kanske kan bära runt halsen. Detta anses vara en den bästa idén som kommit fram i frågan och man delegerar till en medarbetare att ringa SL och fråga om man kan borra hål i busskortet utan att påverka funktionen av kortet.

Då föreslår en annan medarbetare att problemet kanske kan bero på att killarna inte tappar sina busskort utan säljer dem och berättar att man kan registrera busskorten på SLs hemsida så man kan spärra ”borttappade” busskort. Detta gör att busskorten blir svårare att sälja om de blir obrukbara.

Efter tre års problem med borttappade busskort så upphör problemet nästan helt och hållet, av sig självt.

Hamdullah är arg. Personalen har ännu en gång påpekat för Hamdullah att boendets regler gäller även för honom och att han nu återigen har klippt av ledningarna till brandvarnaren på rummet för att kunna röka där och att han absolut inte får göra det. Man tar också upp att det ingår i boendets regler att om man skall vara borta från boendet över natten för att sova på någon annan plats måste ha fått detta godkänt av sin gode man då denna har beslutsansvaret så länge man är omyndig.

Hamdullah tänker inte acceptera detta och han tänker visa sitt missnöje, så han går upp till sitt rum och slänger en tekopp genom fönstret inifrån. Sedan går han ut utanför huset och slänger in en sten genom fönstret utifrån.

Läsarfråga: Hur många incidenter rapporteras och skiljer det sig mellan kommunalt driven verksamhet gentemot privat?

Läsarfråga: Hur ser incitamentet ut för svågerkapitalisten att vägra kontakta polisen? Och för VD, ledning etc? Handlar det om uteblivet kontrakt med Migrationsverket?

Svar: Om en mellanchef, ansvarig för några boenden, har fler “incidenter” än andra chefer så riskerar denna att hamna efter i karriärstegen. Därför är det också en katastrofal underrapportering av incidenter.

Skillnaden mellan kommunala boenden och privata boenden: Jag har jobbat på två företag som handledare/behandlingsassistent på HVB-hem. Det ena, Vårljus, är ett kommunägt bolag. Det ägs av Stockholms samtliga kranskommuner: “Som icke vinstdrivande kommunalt bolag behöver kranskommunerna inte upphandla verksamhet från oss. Tillsammans är vi starkare!” (Från hemsidan). Det andra företaget var en helt privat aktör.

En skillnad som märks inom det stora kommunalägda bolaget* jämfört med det mindre privata är kunskapen om vad som sker i verksamheten. Som en liten markör kan vi ta exemplet på hur man på den kommunägda aktören väljer att rekrytera folk. Där heter länken på hemsidan “Karriär i Vårljus” medan den privata aktören döper samma länk till “Lediga tjänster”. Det här är ingen slump. För att göra karriär i en sådan här verksamhet så är du från början socionom, helt enkelt för att det krävs viss högskoleutbildad personal på dessa boenden enligt myndighetsbeslut. Sedan går du från handledare till samordnare/boendechef till verksamhetschef/områdeschef… titlarna skiljer mellan olika organisationer. Kontentan är att du skall få en tjänst och sedan fylla ut den med din närvaro så länge det går tills du lyckas klättra uppåt.

En skillnad som jag upplever är viktig är att i en semioffentlig verksamhet, det har säkerligen att göra med storlek också, så rapporterar du till nästa chefsnivå. Nästa chefsnivå besöker inte verksamheten, vilket gör att orapporterade fel förblir oupptäckta i decennier i värsta fall. Högsta ledningen slipper därför att få kunskap om dessa, och tro mig, de vill vara okunniga om detta och tycker att detta måste chefsnivåerna under reda ut själva. Så en underrapportering av problem blir alltså ett incitament för karriär och på högre nivå är det lättare att förhålla sig vänskaplig med sina politiska kompisar i diverse kommunhus, för styrelserna är naturligtvis politiskt tillsatta.

I de privata verksamheterna är man oftare mån om att hitta rätt mellanchefer som faktiskt tar itu med problem eftersom man är mer rädd för att mista sina tillstånd.

Den rädda personalen – farsartad konflikthantering del 2

Avtal med Djävulen

Våren 2017 kommer jag från ett HVB-hem till ett annat, som jag tidigare berättat om i http://www.idiotanstalten.se/2018/08/23/farsartad-konflikthantering-valdsamma-brak-och-hot-mot-personal/Det var kaos på boendet. 

Varför är det så här?

På ett personalmöte så nämner någon ”branden”. Jag frågar vad ”branden” är och får veta att ungdomar på boendet har satt eld på en papperskorg mitt i natten. Vidare får jag veta att det har varit tre ungdomar som samlats på ett rum och där av någon orsak, oklart varför, beslutat sig för att tända eld på en papperskorg.

Att jag säger att det är oklart varför är för att personalen har inte tagit reda på det. Man har inte varit en ”pain in the ass” för ungdomarna och sett till att reda ut det. Man måste vara i ansiktet på ungdomarna. Om något händer så sätter man ord på det. Man sammankallar till ett husmöte där man problematiserar frågan. Låter alla säga vad de anser om det inträffade. Låter gärningsmännen förstå att de sprider otrygghet och rädsla. Låter det bli tydligt att det inte är accepterat. Det är så du hanterar när det blir flera gärningsmän som pekar på varandra.

Inte här. Här pustar personalen ut, just för att det inte går att säga vem som är skyldig. Tre ungdomar står tillsammans och beslutar sig för att tända eld på boendet. Börja med papperskorgen och se vad som händer. Visst, de kanske inte hade tänkt att bränna ner hela boendet men de har inte den intellektuella kapaciteten att förstå sina handlingars eventuella konsekvenser, uppenbarligen, så ansvaret faller helt på handlingen likväl. Personalen ser det som en väg ut.

Ungdomarna har lärt sig det svenska systemet, eller rättare sagt, de har lärt sig de så kallade rättigheterna, så de vet att om de pekar på varandra så händer inget. The Swedish model. Personalen reagerar på samma sätt. Så skönt att hitta utvägen! Ingen konflikt behövs.

”Branden” går under radarn fullständigt och resultatet blir bara en femsiffrig räkning till skattebetalarna för brandkårens utryckning samt totalt 17 förvirrade flyktingungdomar som försökte få ett svar på var gränsen går. Få svar på vad som krävs för att någon skall sätta stopp. När fan får man en örfil och en toffel i huvudet i det här landet? Personalen sviker ungdomarna fullständigt i och med att de undviker konfliktytorna fullständigt.

Om man inom dessa verksamheter sällan eller aldrig ifrågasätter sin egen roll i samhället eller ens skeenden på den lokala enheten utan bara utgår från att man gör saker för att man är god, gör man i sitt eget tycke alltid rätt. Att man är ett mellanled i en kedja av skattefinansierade verksamheter gör att man inte bara befinner sig i en ekonomisk död vinkel utan också i en värld av organisatoriska dimvärldar som inte går att ifrågasätta vare sig från insidan eller utsidan. Eftersom man gör gott och arbetar med de “svaga” i samhället kan man äska skattemedel in absurdum.

Än värre blir det uppenbarligen med verksamheter där godheten är så stor att man även är beredd att blunda för uppenbara interna problem.

Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

 

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.

Den goda viljan

Vintern 2015/2016, efter Fredrik Reinfeldt hade hållit sitt “Öppna era hjärtan”-tal och efter att Stefan Löfven hade stått och talat med tårar i ögonen på Medborgarplatsen i Stockholm om hur hans “Europa bygger inga murar”, så hade många vanliga svenskar känt att här fanns det en fråga som tedde sig ganska självklar och enkel att engagera sig i. Det kändes nog som en väldigt okomplicerad fråga för många på den här tiden.

Det här var innan vi hade sett resultatet av att ta emot så enormt många främmande människor så att våra myndigheter bokstavligen gick på knäna och inte kunde utföra relevanta utredningar inom normal tid, vilket i sin tur pressade politiker att i år besluta om att ge 9000 människor helt utan flyktingskäl amnesti som “plåster på såren” för den långa tid de redan har varit här.

Det här var innan vi hade sett resultaten i form av 40% ökade skolbränder de senaste två åren (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLjJn4/antalet-anlagda-skolbrander-okar-kraftigt). Det var innan det hade blivit tillåtet att prata om vilka det är som står för 80% av överfallsvåldtäkterna och de som orkade varna för vansinnet blev fortfarande kallade för nazister.

Svensken i gemen såg det som en enkel och icke-komplex fråga. Klart man skulle hjälpa till, och helst ville man ju hjälpa de stackars barnen. Det fanns inga kvinnor att hjälpa så allt fokus hamnade på de stackars barnen. De ensamkommande barnen. Hjälporganisationerna hann inte ta emot alla kläder som svenskarna vill skänka till de stackars barnen, så fler och fler människor började att direkt kontakta HVB-hemmen. De frågade om vad barnen behövde för kläder. Det var vinter när den svenska godheten kulminerade och många ville skänka varma jackor och skor och kängor till barnen.

På HVB-hemmen rådde en känsla av panik. Nu kunde man hamna i en situation där svenskarna fick veta hur det verkligen låg till med de stackars barnen. Det fanns anställda på HVB-hemmen som svarade så ärligt de kunde på frågorna från de som ringde och vill skänka vad som saknades de små barnen. Jag minns en kollega som med ett lätt desperat uttryck tittade på mig och försökte försvara sina handlingar efter ett upprört telefonsamtal:
“-Jamen vad ska jag säga då, ingen här har mindre skostorlek än 43. Men människan envisades med att hänvisa till att hon menade barnen!”

På det HVB-hem där jag tillbringade mest tid under den här perioden så hade vi tack och lov ett voluminöst källarförråd. Vår chef försökte lugna ner nervositeten hos medarbetarna, genom att ge order om att tacksamt ta emot alla kläder och tacka ordentligt för alla fina saker som “kommer att komma till god användning.”

Hade vi inte haft det stora källarförrådet hade vi varit tvungna att som många mindre HVB-hem att åka iväg redan nästa dag med säckarna med kläder till Återvinningscentralerna. Dessutom med risken att springa på någon som skänkt fina kläder som man nu utan att blinka bara kastade på återvinningsberget.

För hur förklarar man sanningen?
Hur förklarar man för vanligt folk att de som kommer hit vill inte ha deras skit?
Hur förklarar man att de som kommer hit tar bara emot pengar eller nya grejer. En begagnad Lyle Scott-tröja är fortfarande en begagnad tröja. Ungdomarna på boendena tittade på oss med förolämpad min. Varför skulle de ta emot gamla kläder?
Som några fattiga svenskar?

“-Vilka tror ni att vi är? Ni måste behandla oss med respekt!”, som en av våra klienter sa.

Under 2013 och 2014 pågick en debatt där man förberedde för att vi skulle vänja oss vid och acceptera denna inställning.
“-Människor som flyr vill inte lämna sina hem och familjer. Därför kan vi aldrig begära att de skall vara tacksamma för att komma hit!” Det var grundtanken. Vi kan inte begära att de skall känna tacksamhet. De som sa de här galenskaperna är samma människor som nu påstår att JAG skall känna tacksamhet för att jag har fötts i det här landet och därför skall ge bort det till dem som inte har fötts här!

Det är som om de på fullt allvar inte kan koppla ihop varför Sverige är bättre än Afghanistan? Att klankrig, medeltidskultur och den mest kulturkonservativa religionen, som dessutom är en politisk religion skulle kunna ge någon utveckling som den som västerlandet har? Det är omöjligt. Jag har inte haft tur som har fötts i Sverige. Jag har haft tur som har haft förfäder som har ansett det värt mödan att kliva upp på morgonen och förtjäna sitt bröd genom arbete. Det visar jag tacksamhet och ödmjukhet inför varje dag.

Om den som är här som gäst inte kan förstå att den skall visa tacksamhet och ödmjukhet så skall den gästen gå hem.
Festen är slut!

Farsartad konflikthantering, våldsamma bråk och hot mot personal

Inom det företag jag är anställd av just nu har jag jobbat på åtminstone sju olika HVB-hem i stockholmstrakten. I maj 2017 bytte jag senast HVB-hem och hamnade där jag är nu. Det var i det närmaste en chock att komma in på det här boendet. En vecka eller två innan jag anlände till boendet hade en kollega fått stryk av en boende och som inte detta räckte så var det en öppen konflikt i personalgruppen huruvida det var rätt eller inte att ungdomen som gett sig på kollegan nu var portförbjuden på boendet. Jag trodde inte mina öron.

Det är i min värld helt självklart att man skriver ut personen i fråga och att socialtjänsten akut får placera om denne. Nummer två, en polisanmälan skall upprättas. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom händelsen eller om du som personal känner dig rädd eller inte.

Det handlar om att vara tydlig med var gränserna går, för gränserna utmanas oavbrutet inom en sån här verksamhet. Du måste vara representant för verksamheten och för hela samhället när det ingår i verksamhetens uppgift att hjälpa till med integrationen. Dessutom så är det för mig helt självklart att man under inga omständigheter får riskera att göra HVB-hemmet till en fristad där lagarna inte gäller. Det går över styr snabbare än vad du hinner säga “permanent uppehållstillstånd” och du kommer aldrig klara av att ta tillbaka initiativet.

Här befann jag mig plötsligt på ett boende där man inför öppen ridå hade en konflikt inom personalgruppen gällande om en person som blivit förflyttad för att den slagit en personal skulle vara portförbjuden eller inte. När vissa i personalgruppen var på plats fick den här personen vara i huset och annars inte. Kan ni tänka er hur förrådd den utsatte kollegan kände sig?

Det här är tyvärr ganska vanliga problem på HBV-hem. Man har ofta en uttalad arbetsmetodik som man förhåller sig till. På det här företaget arbetar man efter något som kallas miljöterapi och man kan tycka och tro vad man vill om olika mer eller mindre väl underbyggda psykologiska metoder MEN nyttan med dem är att man har på pränt hur personalen skall arbeta och förhålla sig till sitt arbete och till klienterna. Grundläggande är att man gör lika, säger lika och håller ihop. Man står för en struktur och för ett regelverk som speglar det liv vi lever i den här kulturen och det här samhället.

Här hade jag hamnat på ett boende där personalgruppen var så oense om varför man gjorde saker och hur man gjorde saker att man hade tappat all respekt och allt initiativ hos klienterna. Klienter som kunde kasta en köksstol i väggen och vråla med sina lungors fulla kapacitet rakt ut, till synes endast för att någon gjorde ett mål i en fotbollsmatch på TV…dessutom “rätt” lag. I en miljö där du inte kan lita på att dina kollegor backar dig om det händer något så vågar du inte ingripa. Det var kaos på boendet.

Det tog mig bokstavligen flera veckor att sortera ut vilka människor som bodde i boendet och vilka som var “gäster”. Det tog tre månader av att sätta ner foten, att ALLTID säga ifrån när någon bryter mot regler, att alltid följa rutiner, att aldrig backa från att slänga ut besökare klockan 22, att varje kväll ringa och fråga var klienten höll hus om denne inte var hemma vid rätt tid, räkna köksknivarna varje kväll och inte ge sig innan varje jäkla kniv är inlåst till natten… dag ut och dag in i tre månader innan ordningen var normaliserad.

Man kan tycka vad man vill om Sveriges flyktingmottagandes vara eller inte vara. Det är EN ENDA fråga som inte bara får handla om ja eller nej. Det som saknas i debatterna är vad som krävs när vi NU HAR ett flyktingmottagande.

– Under vilka omständigheter skall det hanteras?
– Har vi rätt yrkesgrupper på rätt uppgifter?
– Vilka andra grupper i samhället skall få mindre resurser för att vi skall ta hand om flyktingar?
– Hur definierar vi begreppet flykting et cetera?

Är vårt system för omhändertagandet av flyktingar ett större hot mot vårt samhälle och vår kultur än vad själva flyktingmottagandet är? Tyvärr så tror jag att det är så illa.

 

Läsarfråga: “Danspojkvideor” — om afghaners kompatibilitet med europeiska värderingar

Artikeln ovan finns att läsa på Samtiden

Läsarfråga: Skrämmande läsning, men du ska ha stort tack för att du berättar. Nog för att jag hade en föraning om att det var illa, men inte så här illa. Jag blir helt ställd.

Om jag får ställa en fråga så är jag nyfiken på om du har fått någon förklaring till vad som får många av dem att bete sig så otroligt illa. Det är lite så att jag får känslan av att Afghanistan använder Sverige som avstjälpningsplats för de värstingar som de själva misslyckats med. Att bete sig omoget och bortskämt, sura och tjura när man inte får som man vill – det hade varit mer förståeligt om de flesta verkligen var de 16-17 år de utger sig för att vara. Men nu är de flesta vuxna män som haft arbete och, förmodar jag, kunnat ta hand om sig själva. Och framför allt aggressiviteten, inte bara mot dig och andra på boendet. Du skriver också om en boende som skallar en tavla tills han själv blöder när glaset gått sönder. Det låter väldigt självdestruktivt och osunt. Även om det finns en annan syn på styrka och utagerande ilska i många muslimska kulturer så har jag svårt att se att det bara handlar om det. Jag har liksom svårt att se att det här skulle vara en representativ bild av hur afghanska unga män beter sig.

Är det sysslolösheten eller ovissheten som tar fram det värsta i dem? Eller är de bara så tuktade hemma att de går bananas när de får lite lösare tyglar?

Svar: Afghaner är överlag inga bra människor med de värderingar som vi har i Europa. Det spelar ingen roll vilka beteenden du försöker mäta eller ens förhålla dig till. Deras kultur är självdestruktiv och förhindrar utveckling.

De säger aldrig nej till varandra, samtidigt som de alltid ska roffa åt sig. De gör en stor sak av att de alltid är gästfria mot gäster i sina hus. Detta är en omskrivning för att de vill att alla skattefinansierade fördelar de har också ska omfatta deras vänner, närhelst de vill. Man kan på boenden ha regler för hur många gäster man får bjuda på mat, etc. Detta kan vara anledning nog att slå sönder ett rum eller motsvarande reaktion för att man inte fått bjuda mer än tre gäster på mat. Någon annans mat. Gästerna beter sig också som svin. Eftersom afghanen aldrig kan säga nej till sin gäst utan att tappa ansiktet, och gästen alltid får göra som denne vill, så finns inga civiliserade bromsar.

Självdestruktiviteten kan vara omfattande.

En inte oblyg del av de som kommer har ju varit tvungna att ha sex med äldre män. En del har varit danspojkar, bacha bāzī, och är relationsmässigt skadade. Det är inte helt okänt i psykologins värld att människor som genomlevt trauman senare i livet återgestaltar dessa för att bearbeta dem, eller kanske till och med mer för att kunna leva med att ha varit med om dem. Se till exempel på den absolut hårdaste delen av BDSM-världen, där jag skulle påstå att nästan alla är övergreppsoffer. Jag har varit med om ett födelsedagsfirande på ett boende där nio killar satt och tittade på TV tillsammans mitt under firandet. De tittade på “danspojkvideor”. Alltså videoupptagningar av tonårspojkar sminkade som flickor som dansar för män som sitter runt om i rummet på golvet längs väggarna. Ritualen går ut på att man visar upp sin bacha bāzī, och den som har sötast pojke har högst status. Efter dansen så går man undan och har sex med honom, eller visar sin gästfrihet… för sina gäster…

Amerikanska armén har skrivit några rapporter om afghanskt sexliv, framför allt om folkgruppen pashtuners sexliv. De kan när som helst ta en liten pojke, och detta har varit amerikanska arméns största kulturkrock med lokalbefolkningen. Enskilda soldater som inte klarar att blunda för övergreppen men måste. I pashtuners kultur är homosexualitet förbjudet, men homosexualitet är definierat som en man som är förälskad i en annan man. Om det bara är sex är det inte homosexualitet, och därmed inte bara tillåtet utan oftast påbjudet, då kvinnor inte är möjliga som “offer” för deras våldtäktskultur. En sund familj (nåja) låser nämligen in döttrarna så att ingen kommer åt dem.

En fotbollskväll spårar ur

Bilden ovan är från en artikel i Aftonbladet om integrationssatsningen i Sorsele IF som ledde till att svenskarna lämnade klubben. En spelare kommenterar att de inte vill träna med klubben eftersom de bara är “invandrare som inte kan svenska, de slåss på varje träning och lyssnar ej”

Det är lördag eftermiddag och telefonen på HVB-hemmet ringer. En upprörd, närmast kolerisk fotbollstränare kokande av ilska ringer och först får han bara fram:

“Ni måste komma och hämta honom!”

Ingen presentation, inte ett ord om vem det gällde. Bara en kokande ilska och upprepande av samma mening.

“Ni måste komma och hämta honom!”

En av ungdomarna på boendet var på fotbollsturnering i Lindesberg över helgen. Hans senaste långa avstängning var över och hans tränare hade återigen ställt upp med att hämta och skjutsa honom. Tränaren hade gjort allt för att Hussein skulle kunna vara med i laget—betalat träningskläder ur egen ficka, hämtat med sin egen bil till matcher. Allt för att ge Hussein en chans att vara med och spela fotboll.

Som tack hade han fått en spelare som visserligen var en talangfull fotbollsspelare, starkare än de andra i laget. Kanske berodde det på fotbollstalang och träning, kanske på att Hussein inte varit helt ärlig om sin ålder? Det kanske man inte får veta.

Under en av lagets första matcher i turneringen har Hussein hunnit med att först spotta på och sedan sparka domaren. Tränaren har nu tappat tålamodet, och som han har tappat det!

Jag försöker förklara att boendet inte har några möjligheter att plocka upp ungdomar och att vårt ansvar sträcker sig till vad ungdomarna gör innanför boendets väggar. Tar man med sig en kille på en fotbollsturnering så tar man ansvaret för honom eller så ringer man till ungdomens gode man.

Det här samtalet blir långt. Jag ringer upp boendets verksamhetschef. Vi är inte överens. Boendet skall ringa en taxi åt ungdomen.

Jag vägrar, jag säger att jag är beredd att ta en uppsägning på stående fot men jag kommer inte att beställa taxi åt någon som precis har sparkat och hotat en fotbollsdomare, och sedan betala för taxin med skattebetalarnas pengar.

Min chef vill att jag skall fundera på vad jag hade gjort om det var min son. Min son hade fått gå hem. Då kommer en kompromiss. Vi skall beställa en tågbiljett. Jag säger att vi gör det om vi får tag på ungdomen.

Ungdomen svarar inte på telefon och jag bestämmer mig att lagom tidsintervall att försöka igen är … mycket senare.

Senare på kvällen kommer ungdomen hem. Han går in på sitt rum. Han vägrar prata med personalen. Under ett år har tre långa avstängningar utdelats (utfärdats?) av Svenska Fotbollförbundet.

Nästa pass jag arbetar får jag veta att Hussein har krävt boendet på pengar. Det är inga pengar som han har rätt till utan det verkar handla om en påhittad summa som han anser att han skall få av boendet för att han har slut på pengar.

Enligt informationen jag får så har det utdelats någon form av verbala hot i samband med detta. Hussein kommer hem till boendet vid middagstid. Han sitter vid köksbordet och hånler och börjar igen att kräva pengar.

Jag gör klart att han kan säga vad han vill, han kommer inte få några pengar av mig eller någon annan på boendet. Min plan är att inte lämna köket, jag tolkar Husseins blick som att det kommer att hända någonting snart.

En kollega kallar på min uppmärksamhet så att jag måste lämna köket och mycket riktigt, mindre än tio sekunder efter att jag har lämnat köket så kommer den, dunsen, smällen. Så snabbt jag kan rusar jag tillbaka till köket.

Det är den nya varmluftsugnen. Luckan har slitits loss och ligger på golvet. Jag lyfter bort luckan eftersom jag inte vill ha något löst glas i närheten, och talar om för Hussein att chansen att få pengar minskar om han förstör saker och därför blir skyldig boendet pengar. Hånflinet igen. Det gamla vanliga:

“Du kan inte bevisa att det var jag!”

När jag ser in i hans ögon igen fattar jag där och då beslutet att om han reser sig och går in i TV-rummet som ligger i direkt anslutning till köket så kommer jag att vara som ett flugpapper på honom. Därinne sitter det sex stycken andra ungdomar och mitt ansvar är just nu att se till att ingen av dem skadar sig på grund av Hussein.

Om Hussein tar upp en stol eller TV:n eller liknande för att kasta runt där inne så kommer jag att behöva hålla fast honom tills polisen kommer. Hussein reser sig snabbt upp och med ett par snabba steg är han inne i TV-rummet.

När jag kommer ikapp honom har han redan lyft upp TV:n. När han slänger den mot golvet åker han samtidigt också ner på golvet. Åtta månader senare kommer jag att sitta på en rättegång och höra hur Hussein och hans advokat berättar om hur rädd Hussein var. Hur hotad han kände sig av personalen. Smärtan han upplevde när personalen höll fast honom i väntan på polis.

Man får hoppas att uppehållstillståndet tröstar en aning.