Det goda exemplet

Under åren från 2015 och framåt så var en av anledningarna till att Sverige skulle ta emot enorma mängder flyktingar kriget i Syrien. Det här var när man i media kunde höra och läsa om det kompetensregn över Sverige som nu var på väg i form av, så vitt man lät berätta, en massa raketforskare. Det skulle komma så mycket kompetens och högutbildade människor till Sverige att man behövde nästan vara raketforskare för att kunna ta in hur mycket raketforskare vi skulle få in på den svenska arbetsmarknaden. Först skulle man bara placera människor i den mångåriga asylkön eftersom systemen i Sverige inte var dimensionerade för den här mängden människor.

Det hade vi behövt en av alla de där raketforskarna för att räkna ut.

Det dröjde fram till 2017 tills jag mötte någon från Syrien. Innan dess så träffade jag fortsatt bara ungdomar från Afghanistan, Somalia och Eritrea med undantag för någon enstaka marockan, tunisier och kurd. Mohammad från Syrien tyckte Sverige var ett skämt. Det han hade fått höra var att det i stort sett bara var att åka hit, få ett jobb och en bostad sig tilldelad och starta sitt nya liv. Han hade ingen lust att gå i någon svensk skola och bo på ett HVB-hem och vänta mer än två år på att få sitt ärende prövat. Han försvann och det sista livstecknet från honom kom från Turkiet.

Så vitt man nu kan bedöma så fick vi inte hit en enda raketforskare.

De som hade hört om det humanistiska Sverige var nog om vi skall vara helt ärliga inte så imponerade av vad vi hade att erbjuda, om vi inte just hade för avsikt att visa upp en trögrörlig byråkrati som inte håller så mycket som den lovar. För är det så så lyckades vi väldigt framgångsrikt.

För de med något som ens påminner om modern utbildning och framtidstro skakar på huvudet åt en flyktingmottagning som behandlar människor som boskap och väljer andra alternativ. De riktigt utbildade kommer aldrig att vänta sig igenom de socialistiska kösystemen i det svenska samhället.

Alla går inte ner sig från förhoppningsfulla lycksökare till desillusionerade deprimerade vrak i våra långsamma system. De flesta utvecklas så naturligtvis men några använder tiden produktivt.

Under det där året 2015 som vi i framtiden kommer att prata mycket om kom det fortsatt en hel del människor från Eritrea till Sverige. En av dessa, Nahom kom till det HVB-hem där jag för tillfället arbetade och ganska snart så kunde man se ett helt annat beteende än vad vi var vana vid. Nahom och en landsman till honom tjatade om att få börja skolan så snart som möjligt och eftersom det här fortfarande var första halvan av 2015 så hade inte skolornas kösystem brakat samman ännu utan man fick som ensamkommande börja skolan redan nästa termin. Nahom och hans landsman lärde sig Svenska med imponerande snabbhet, det här verkade vara något helt annat än med de afghanska ungdomarna som bara krävde saker och när de inte fick det hotade eller slog sönder något.

Nahom pluggade varje kväll efter skolan, började träna och när tiden var inne hade han tagit reda på vad som gällde och frågade mig i egenskap av hans kontaktperson om hur han skulle komma igång med att övningsköra för körkort.

Mitt jobb var ju att bromsa dessa drömmar, man kommer inte hit och visar framåtanda ostraffat för det är det närmaste myteri en offentlig organisation kan råka ut för. I en organisation där man premierar oförmåga och handligsförlamning är det hotfullt med människor som vill och som kämpar. Vissa har dock så mycket inre motor att de fortsätter att kämpa av bara farten. Nahom var och är en sådan person. När jag försökte bromsa honom genom att peka på vilken tid och hur mycket pengar det skulle kosta så rundade han mig. I kyrkan raggade han upp en tjej som kunde hjälpa honom att övningsköra. De fyllde i alla papper, gick alla kurser och kom igång. Läxor, gym och körskola var inga problem. All tid som du har på ett HVB-hem kan du antingen välja att fyllla med något produktivt eller så kan du göra vad systemet förväntar sig av dig och ligga på ditt rum och försöka hitta din inre posttraumatiska stress.

När han fyllde 18 år var han för gammal för att bo kvar på HVB-hem och flyttade ut. Ett par månader senare hade han ett svenskt körkort i plånboken. Nu går han på gymnasiet men har sommarjobbat inom hemtjänsten hela sommaren. När jag träffade hans arbetsgivare så hade de bara goda omdömen om Nahom och jobbet ordnade han på helt egen hand.

Vissa förstår det själva, att ingen finns där för att ge dig en skolgång, ge dig ett körkort, ge dig ett jobb utan du skapar din egen framgång. Jag är glad att jag har fått se ett sådant exempel. Det som bekymrar mig är att de är så förtvivlat få.

Statsministerkandidaten

Ännu en sommar har passerat och Fatemeh Khavari är fortfarande 17 år. För oss andra så ökar vår ålder med plus ett år varje år men den fantastiska Fatemeh är fortfarande 17 år även i år, denna blommande ungdom. Den där härliga ungdomstiden när man kan uttala sig om saker man inte riktigt kan eller vet något om på ett sätt som om man vet och kan allt.

Ibland får man nästan för sig att någon lägger ord i munnen på denna unga statsministerkandidat när hon talar för folket. Som när hon talar på Vänsterpartiets kongress i år (https://www.youtube.com/watch?v=S2zLRwDVLKE). Jag menar, född och uppväxt i Iran och inte ens har sett Afghanistan på vykort men kan tvärsäkert uttala sig om att UD gör felaktiga bedömningar om säkerhetsläget i Afghanistan. Ett land hon själv aldrig varit i, men kan uttala sig så säkert om.

Denna minoritetsgrupp som hon hänvisar till som hon själv och huvuddelen av de afghaner som kommer hit tillhör kallas för hazarer och är den tredje största befolkningsgruppen i Afghanistan. Ungefär en tiondel av befolkningen i Afghanistan är hazarer. Det finns få som är så duktiga på att sprida halvsanningar och lögner om sitt eget folk som just hazarer. Detta gör att det blir i stort sett omöjligt att skapa sig en uppfattning om något som har med hazarer att göra. Lägg till detta till att de flesta afghaner man kan fråga om Afghanistan och afghanska spörsmål här i Sverige är just hazarer men att de oftast kommer från Iran. De är ofta vad vi skulle kalla för andra generationens invandrare i Iran eller så har de kommit dit när de var små.

Ett exempel på hur svårt det kan vara att veta vad som är korrekt information om hazarer eller inte är detta med deras språk. Vi kan titta på vad Svenska Afghanistankommittén (https://sak.se/) säger i sin information om hazarer: ”Hazarernas språk är hazaragi, en persisk dialekt, men de flesta talar även dari.”
Här får man ju direkt intrycket att hazaragi och dari skulle vara två olika språk eftersom man skriver ”de flesta talar även dari” men det här är inte riktigt sant, de har inget eget språk. Hazaragi är snarare en dialekt av dari. Dari är en variant av persiska och den variant av persiskan som talas i Iran kallas för farsi. Jag har träffat väldigt många hazarer som uppger dari som modersmål när de kommer hit men som egentligen bara pratar farsi eftersom de är födda eller uppväxta i Iran och har arbetat och gått i skolan där.

Hazarer älskar att utmåla sig själva som offer och förföljda. Inte bara i Afghanistan. Deras historier om hur de har det i Iran skiljer sig kraftigt från vad andra afghaner kan berätta om Iran. Exempelvis uppger hazarer ofta att som afghan är man förföljd i Iran. Man kan inte få ett jobb, man kan inte få medborgarskap, man har inga rättigheter, man får ingen sjukvård etc etc.

Det mesta av detta är inte sant.
Afghaner har det bra i Iran.
De får skolgång, jobb och sjukvård.
De får inte medborgarskap hur som helst i Iran, men det får å andra sidan inte jag heller.

Hur illa det är för afghaner i Iran kan illustreras av det som en afghansk kollega till mig berättade under 2016 (ja, han är hazar). Min kollegas historia var att han och hans syskon föddes och växte upp i Iran. De studerade där. Han och hans bror studerade till ingenjörer (hur är det ens möjligt om man är förföljd och inte har rätt att gå i skola?) och när de var klara med sina studier så fick de båda två arbete som ingenjörer. Dock ansåg de att de kunde tjäna mer pengar på att arbeta som ingenjörer i Sverige. Antagligen en rimlig bedömning då det är ett yrkesområde där det råder brist på kompetent folk i Sverige. Min kollega hade svårt att få jobb som ingenjör. Inte så mycket för att han skulle ha haft undermåliga kunskaper, utan mest för att han inte klarade av att lära sig tala en begriplig svenska.
Hans språkliga förmågor var så dåliga att han efter fem år i Sverige knappt kunde göra sig förstådd i vardagliga situationer. Hans bror hade samma problem. Så hans bror beslutade sig för att flytta tillbaka till Iran.
Vänta nu?
Flytta tillbaka till Iran?
Där de inte har några rättigheter, inte har skola, inte jobb ingen sjukvård, är mer eller mindre förföljda för sin etnicitet?

Därför är jag inte förvånad när Fatemeh Khavari läser innantill och påstår att ”säkerhetsläget i Afghanistan försämrades och det kom ut rapporter som speglade inte alls verkligheten!”
Verkligheten är nämligen att hon inte har en aning.

Afghanska ungdomar valde att ta sina liv för att de lider av psykisk tortyr här påstår hon under sitt tal, utan att darra på rösten. Precis som på samma sätt som när hon flera gånger påstått att afghaner dödas när de återvänder till Afghanistan ända fram tills hon blev ifrågasatt på den punkten och då genast ändrade sig till att de dör mentalt!
Fakta ligger inte för Fatemeh Khavari.
Spel på känslor, inte bara andras utan sin egen känsla av att vara konstant kränkt är hennes drivkraft.

Den grupp som känner sig förfördelade och förföljda visar dessutom ingen vidare vilja till att närma sig de andra folkgrupperna i Afghanistan. När det afghanska parlamentet lade fram ett förslag om nationella ID-kort så motsatte sig de hazariska ledamöterna att alla medborgare i Afghanistan skulle noteras som Nationalitet: Afghan på ID-kortet.
De anser sig nämligen inte vara afghaner.
De är bättre än afghaner.
De är hazarer.

De är kränkta och vill inte blandas ihop med andra folkslag i Afghanistan eftersom de ser ner på dessa.
Fatemeh Khavari står där på Vänsterpartiets kongress och låter berätta om alla dessa afghanska ”tonåringar” som tagit livet av sig i Sverige på grund av de tortyrliknande förhållanden som råder här.
De har tagit sina liv genom hängning, genom att dränka sig och genom att skära upp pulsådern berättar hon. Ingen har sett några rapporter om detta. Skulle man jämföra gruppen ensamkommande hazarer med vanliga svenska ungdomar är det med största sannolikhet den senare gruppen som har högst procentuella självmordstal.

Ingen på Vänsterpartiets kongress, och ingen annan heller mig veterligen, ifrågasätter dessa parallella upplevelser av Iran och Sverige som länder där afghaner i allmänhet och naturligtvis hazarer i synnerhet lever under så hemska förhållanden. Gradskillnaden är om jag förstår det hela att i Iran har de inte samma rättigheter som iranier men i Sverige är det värre än så. De lever de under ”psykisk tortyr här” som Fatemeh Khavari påstår.

Så vad gör de här? Vad gör Fatemeh Khavari här?
Är det inte bäst för både Fatemeh Khavari och för oss svenskar som torterar afghaner att vi går skilda vägar nu?
Hon, eller någon annan hazar behöver inte känna sig kränkta av våra tortyrlika förhållanden i Sverige.
Hon kan åka hem!

Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Kravlöshetens konsekvenser

Vad händer när man inte kan ställa krav på människor som inte vill anpassa sig – ett axplock

Aziz har smugit in nattgäster otaliga gånger och nu har han blivit påkommen med att plasta och tejpa över brandvarnaren på rummet för tredje gången. De första två gångerna har han blivit varnad för konsekvenserna av att handla på ett sätt som kan sätta andra i fara. Aziz har varje gång personalen har konfronterat honom med att bryta mot reglerna uppträtt som om han blivit irriterad över att någon har ifrågasatt hans handlande. Inte någon regel gäller Aziz, om Aziz får bestämma.

Nu är det uppenbart att Aziz inte kommer att anpassa sig till några regler på boendet. Inte nog med att han har tejpat över brandvarnaren igen, personalen hittar cigarettfimpar i plastpåsen i hans papperskorg.

Två gånger tidigare har han suttit i samtal med boendechefen och fått förklarat för sig att det under inga omständigheter är acceptabelt att riskera andra boendes säkerhet genom att tejpa över brandvarnare och röka på rummet. Varje gång har han fått veta att utskrivning är oundvikligt om han fortsätter. Nu får han beskedet att han inte längre kan bo kvar och att socialtjänsten kommer att hitta en ny placering.

Aziz reser sig upp går ut i köket och får tag i en knivslip. Han kastar den genom ett fönster.

Moradi är missnöjd med maten. Personal lagar maten till killarna på boendet men de äter nästan inget av maten som serveras. De tycker inte om maten som serveras, de vill ha afghansk mat, inte svensk mat.

Ett sätt att visa sitt missnöje över den serverade maten är att göra som Moradi och spruta ut yoghurt och ketchup på golv och väggar. När Moradi sprutar ut ketchup på väggarna så väljer personalen på plats att vända sig om med ryggen emot, så att de kan säga att de inte har sett vad som har hänt eller vem som var inblandad. Sedan när Moradi är klar med sitt värv städar personalen upp, i tysthet.

När Moradi tappar bort nyckeln till sitt rum så råkar personalen ge honom en huvudnyckel till boendet. Under tiden Moradi har en huvudnyckel till byggnaden vågar jag inte lägga ifrån mig något i personalrummet, jag bär så mycket som möjligt på mig. Frågan tas upp på ett flertal personalmöten. Efter några månader fattas beslut om att eftersom Moradis kontaktperson inte vågar konfrontera Moradi med problemet, skall boendechefen be att få se Moradis nyckel och sedan byta ut den.

Hamid tycker att boendets wifi har för dålig täckning på hans rum, så han plockar ner den trådlösa routern som sitter fastskruvad på väggen och placerar den på sitt rum. Saken diskuteras på flera personalmöten och det visar sig att personalgruppen har tolkat regelverket som så att man är helt förbjuden att gå in på de boendes rum annat än om man är direkt inbjuden av den boende.

En person i personalgruppen frågar Hamid om han får komma in på Hamids rum och se om Hamid har den försvunna routern på sitt rum och Hamid säger nej. Dagen efter kommer Hamid tillbaka till personalen och säger att han känner sig orättvist behandlad och kränkt och om personalen inte litar på honom så kan de gå och kontrollera om det finns någon router på hans rum. Det finns ingen router på Hamids rum eftersom han nu har haft tid att slänga den någonstans, så nu har ingen på boendet någon wifi.

Boendet bestämmer sig för att köpa en ny router. Hamid tar även denna router och problemet upphör först när en person i personalgruppen tar på sig att gå in på Hamids rum och hämta routern när Hamid är i skolan. Hamid uppger att han känner sig kränkt och utpekad.

Ett HVB-hem som har varit i drift i nästan tre år har problem med stora kostnader för busskort. Problemet dryftas på ett personalmöte och man diskuterar hur man skall komma tillrätta med att killarna på boendet tappar bort sina busskort så ofta. En lösning som dryftas är att man kanske kan borra ett litet hål i kortet så att man kan fäst ett band i kortet som killarna kanske kan bära runt halsen. Detta anses vara en den bästa idén som kommit fram i frågan och man delegerar till en medarbetare att ringa SL och fråga om man kan borra hål i busskortet utan att påverka funktionen av kortet.

Då föreslår en annan medarbetare att problemet kanske kan bero på att killarna inte tappar sina busskort utan säljer dem och berättar att man kan registrera busskorten på SLs hemsida så man kan spärra ”borttappade” busskort. Detta gör att busskorten blir svårare att sälja om de blir obrukbara.

Efter tre års problem med borttappade busskort så upphör problemet nästan helt och hållet, av sig självt.

Hamdullah är arg. Personalen har ännu en gång påpekat för Hamdullah att boendets regler gäller även för honom och att han nu återigen har klippt av ledningarna till brandvarnaren på rummet för att kunna röka där och att han absolut inte får göra det. Man tar också upp att det ingår i boendets regler att om man skall vara borta från boendet över natten för att sova på någon annan plats måste ha fått detta godkänt av sin gode man då denna har beslutsansvaret så länge man är omyndig.

Hamdullah tänker inte acceptera detta och han tänker visa sitt missnöje, så han går upp till sitt rum och slänger en tekopp genom fönstret inifrån. Sedan går han ut utanför huset och slänger in en sten genom fönstret utifrån.

Jag kom hit för att plugga gratis

Morteza kom hem från intervjun på Migrationsverket och låste in sig på sitt rum. Han ville inte prata med någon. Personalen på HVB-hemmet har ingen kontakt med Migrationsverket, det är olika världar med vattentäta skott emellan. I bästa fall har man en dialog med den ansvariga kommunen men ibland inte ens det. Sekretess hindrar många frågor från att få svar och personalen visste inte riktigt hur de skulle göra nu.

Morteza var arg eller upprörd eller ledsen. Uppenbarligen var han uppfylld av starka känslor men ingen visste vilka eller hur man skulle förhålla sig. Personalen visste att den gode man som var med Morteza på Migrationsverket inte skulle kunna berätta vad som hade hänt, och konflikträdsla hindrade de flesta från att fråga Morteza själv. De visste inte vad som skulle hända om han var arg, så de lät bli att fråga hur han mådde.

Till sist gick boendechefen och knackade på hos Morteza. Hon är en sådan som vill väl, som vill hjälpa. Hon är högskoleutbildad och vet att Sverige har plats för alla som vill hit och just alla som har kommit hit är det synd om. Alla, för de är flyktingar och det är alltid synd om flyktingar. Det är nästan som att man inte behöver pröva en asylansökan. Så fort någon kallar sig flykting så skall man bara ta emot med öppna armar.

Morteza ville först inte berätta varför han var ledsen men när han insåg att han hade ett lyssnande öra berättade han att han hade dåligt samvete. Han hade precis ljugit sig igenom hela intervjun på Migrationsverket och nu ångrade han sig. Till boendets chef sa han att han ångrade sig för att han mådde dåligt över att han ljugit. Till mig sa han senare att han var ledsen för att han förstod att Migrationsverket inte trodde ett ord av vad han sa. Det kan ha varit vilket som.

Morteza fick ett råd av den godhjärtade boendechefen. Hon sa åt Morteza att sanningen alltid segrar. Att han kunde ringa sin advokat och genom denna framföra till Migrationsverket att han hade ljugit om allt men att han var är beredd att berätta sanningen. Morteza tog det goda rådet. I Sverige segrar alltid sanningen. Morteza fick ingen ny intervju, hans asylansökan avslogs och han är inte längre välkommen i Sverige.

Sanningen vann även den här gången men det slutade kanske inte riktigt som Morteza hade tänkt sig. Han var arg och kände sig lurad men berättade att han hade förstått att han hade sig själv att skylla. Han skulle ha lärt sig en bättre historia, han hade lyssnat för mycket på smugglarna. Han hade ju inga asylskäl att vara i Europa. Mortezas syster hade tagit sig till Kanada men han tyckte att det var för långt att åka dit.

Till sist beslutade Morteza att det var bättre att återvända till Afghanistan. Han hade kommit till Sverige för att få plugga gratis sa han. Han hade hoppats på att kunna få en gratis utbildning i Sverige. Nu såg det ut som att det skulle bli som för hans bröder, att han skulle behöva gå in i någon av brödernas företag och bli affärsman istället.

Det var bortkastade pengar att komma till Sverige och den långa asylprocessen här hade kostat honom två år samtidigt som den kostade Sverige två år i uppehälle, skola och omsorg.

Morteza är tillbaka i Kabul nu. Han jobbar i familjeföretaget och snart har han glömt den svenska han lärde sig. För när man tänker på det; hur mycket svenska behöver en affärsman i Kabul kunna?

Familjeåterförening

Till sist kunde jag inte låta bli att ställa frågan, trots att det säkerligen kunde räknas som oprofessionellt så ville jag pröva den.

“-Hur många av dina syskon är egentligen dina egna barn?”

Det var inte så att jag insinuerade att han skulle ha skaffat barn med sin egen mor men om hans pappa nu hade varit död så länge, hur kunde han ha så många småsyskon?

Vi hade ett avspänt förhållande Ali och jag. Det var länge sedan jag hade slutat låtsas att jag trodde att han var under 18 år. När Ali pratade om sin flickvän i Pakistan så frågade jag alltid varför han kallade henne flickvän? Om de nu hade varit tillsammans så länge som han påstod så var det helt omöjligt att de kunde ha varit det utan att vara gifta. En pashtun i ett samboförhållande?

Med en kvinna?

Som amerikanska armén upptäckte i Afghanistan så är det svårt för en västerlänning att bara acceptera den kultur av att ta sig småpojkar till sexsällskap som är kutym bland främst pashtunerna då man segregerar kvinnorna helt och hållet. Det är inget vi pratar om därför att det skulle innebära att vi skulle erkänna ett problem som vi inte kan förhålla oss till. Istället så sopar vi det effektivt under mattan så slipper vi ta itu med någonting obehagligt. De som har blivit utnyttjade eller har utnyttjat kommer naturligtvis efter några års overksamhet på svenska institutioner bara ha kvar det som ett exotiskt minne från hemlandet.

För den som vill få en mer realistisk syn på vad det handlar om han läsa den här rapporten, https://info.publicintelligence.net/HTT-PashtunSexuality.pdf 

Eller bara läsa igenom den här (https://www.theamericanconservative.com/dreher/pashtun-pedophiles-cultural-imperialism/) artikeln för att förstå vad vi har att göra med.

Ali skrattade bara tillbaka och frågade hur jag kunde tro att några av dessa skulle kunna vara hans barn? Vi tittade igenom pappersarbetet igen. En ensamkommande afghansk kille, uppenbarligen en bra bit äldre än 17 år, enligt hans egna uppgifter på Facebook så är han 26 år, inte helt klart om han kommer från Afghanistan eller Pakistan.

Det enda som känns riktigt säkert är att Migrationsverkets rutiner missar många som far med osanning om sin ålder och sitt ursprung. En annan sak som är klar är att afghanska identitetshandlingar är en beställningsvara. Det finns aldrig någon chans att få fram dem för sig själv när man söker asyl men när man söker familjeåterförening så går det att beställa. Frågan blir ju då hur trovärdiga dessa handlingar är? Det är inga inplastade handlingar utan lösa blad med häftade, i bästa fall, limmade fotografier. Det finns inga vattenstämplar utan gummistämplar är det närmaste en säkerhetsdetalj man kan komma i dokumenten.

Till sist misstror man allt.
– Varför finns datumet angivet med både islamisk- och gregoriansk kalender?
– Det finns väl ingen i Afghanistan som använder en gregoriansk kalender?
– Är de här dokumenten enbart skapade för att hjälpa afghaner att komma in i Europa?
Det går inte att skaka av sig känslan av att de här dokumenten egentligen inte är värda någonting i fråga om legitimitet.

En ensamkommande 17-åring som vill återförenas med sin familj. En mamma två systrar och fyra bröder. Man försöker ta in omfattningen av de i stort sett obefintliga gränserna under de senaste åren. Man försöker skapa sig en bild av hur de överfulla flyktinglägren i exempelvis Sudan med ständig matbrist kan vara en sämre godhetssymbol än de här halvvuxna männen från ett land som inte ligger i krig?

Hur tänker de goda människorna?

Jag inser att jag måste vara en av de onda. En av de där hatarna som inte har plats i hjärtat för de stackars ensamkommande barnen!

Multiplicera antalet ensamkommande med X, där X är antalet barn i en genomsnittlig afghansk familj + en förälder. Sätt dig sedan på din kammare och försök räkna ut vad våra politiker menar med att de inte vill ställa grupper mot varandra. För det är fullständigt obegripligt. Man har ställt flyktinggrupper mot varandra och när de kommer hit så sätter man alla grupper som närs av välfärdssystemet emot varandra.

Alis familj får beslut om huruvida de får komma till Sverige eller inte om några månader. Det är humanism och därför inte ett ämne som går att problematisera. Inte ens när det innebär ett svek mot dem som kommer hit. Det här har blivit det största politiska experimentet i Europas historia och konsekvenserna är fullständig oöverblickbara.

Och vi får fortfarande inte ifrågasätta ens om kulturella skillnader kan vara ett problem för migration. Hur långt har vi då inte kvar tills vi kan diskutera den grundläggande frågan överhuvudtaget?

Jag kommer ihåg Abdelraman, en ung somalier som kämpade med sin vilsenhet i det underliga nya landet. Han tog sig en lång väg från att vara en analfabet med ansiktet och kroppen full med ärrtatueringar från en kultur långt ifrån vår i Europa. Han fick hit sin familj.

Abdelraman hade varit här i två år och lärt sig språket dugligt och han fick hit sin familj snabbt. Mamma, pappa och sex syskon. Kommunen placerade familjen i en etta som man utrustat med nio madrasser och en kastrull. Ingenting mer, ingenting annat. Hans kompisar som bodde kvar i HVB-hemmet startade en insamling för att få in lite köksutrustning till familjen så att de åtminstone kunde laga mat.

Abdelraman befann sig nu i en situation som hamnade i konflikt med familjens patriark och överhuvud, hans pappa. Hans far som var van att bli åtlydd utan ifrågasättande hade här i Sverige hamnat i en beroendeställning till sin son. Nu var han tvungen att be sin son att tolka, att förklara hur saker fungerade. I frustration över att ha tappat sin tidigare odiskutabla makt började han slå sin son för att visa att han fortfarande bestämde. Abdelraman fick hit sin familj från Somalia. Hans uppdrag var slutfört men för honom innebar det också att ett alldeles nytt slags helvete hade börjat.

 

Läsarfråga: Hur många incidenter rapporteras och skiljer det sig mellan kommunalt driven verksamhet gentemot privat?

Läsarfråga: Hur ser incitamentet ut för svågerkapitalisten att vägra kontakta polisen? Och för VD, ledning etc? Handlar det om uteblivet kontrakt med Migrationsverket?

Svar: Om en mellanchef, ansvarig för några boenden, har fler “incidenter” än andra chefer så riskerar denna att hamna efter i karriärstegen. Därför är det också en katastrofal underrapportering av incidenter.

Skillnaden mellan kommunala boenden och privata boenden: Jag har jobbat på två företag som handledare/behandlingsassistent på HVB-hem. Det ena, Vårljus, är ett kommunägt bolag. Det ägs av Stockholms samtliga kranskommuner: “Som icke vinstdrivande kommunalt bolag behöver kranskommunerna inte upphandla verksamhet från oss. Tillsammans är vi starkare!” (Från hemsidan). Det andra företaget var en helt privat aktör.

En skillnad som märks inom det stora kommunalägda bolaget* jämfört med det mindre privata är kunskapen om vad som sker i verksamheten. Som en liten markör kan vi ta exemplet på hur man på den kommunägda aktören väljer att rekrytera folk. Där heter länken på hemsidan “Karriär i Vårljus” medan den privata aktören döper samma länk till “Lediga tjänster”. Det här är ingen slump. För att göra karriär i en sådan här verksamhet så är du från början socionom, helt enkelt för att det krävs viss högskoleutbildad personal på dessa boenden enligt myndighetsbeslut. Sedan går du från handledare till samordnare/boendechef till verksamhetschef/områdeschef… titlarna skiljer mellan olika organisationer. Kontentan är att du skall få en tjänst och sedan fylla ut den med din närvaro så länge det går tills du lyckas klättra uppåt.

En skillnad som jag upplever är viktig är att i en semioffentlig verksamhet, det har säkerligen att göra med storlek också, så rapporterar du till nästa chefsnivå. Nästa chefsnivå besöker inte verksamheten, vilket gör att orapporterade fel förblir oupptäckta i decennier i värsta fall. Högsta ledningen slipper därför att få kunskap om dessa, och tro mig, de vill vara okunniga om detta och tycker att detta måste chefsnivåerna under reda ut själva. Så en underrapportering av problem blir alltså ett incitament för karriär och på högre nivå är det lättare att förhålla sig vänskaplig med sina politiska kompisar i diverse kommunhus, för styrelserna är naturligtvis politiskt tillsatta.

I de privata verksamheterna är man oftare mån om att hitta rätt mellanchefer som faktiskt tar itu med problem eftersom man är mer rädd för att mista sina tillstånd.

Så kan du ju inte räkna!

En kommun betalar normalt mellan 1500 och 3000 kronor för en plats på ett HVB-hem. Då kommuner är offentliga förvaltningar finns inga naturliga kunskaper om hur man skall agera på en marknad. Om jag inte minns fel så var det Milton Friedman som sa att det enda sättet för en chef inom offentlig verksamhet att visa sin duglighet, då de ekonomiska incitamenten saknas, är att växa. Utöka antalet anställda omkring dig och du kan hävda behovet av din existens och kan äska ännu mer av skattepengarna till nästa budgetår och då anställa ytterligare personal för att ytterligare förstärka ditt värde och så vidare.

Förr gav sådana här teorier Nobelpris, idag verkar de bortglömda.

Eftersom kommunerna har svårt att beräkna behovet av platser då flödet av antalet flyktingar som skall placeras på HVB-hem och andra ställen är stokastiskt, så sluter kommunerna ofta sådana avtal med de som kan tillhandahålla HVB-hemsplatser som innebär att man betalar även för tomma platser. Ju sämre förhandlingsläge kommunen sitter i för tillfället desto högre pris är man beredda att betala för icke belagda platser. Så inte nog med att skattepengarna skall betala för flyktingen, de skall betala för att det inte finns tillräckligt många flyktingar också.

Så om om vi tar en summa mitt emellan i spannet 1500-3000 kronor per dygn så hamnar vi på en genomsnittlig månadskostnad per ensamkommande flyktingbarn på cirka 68 500 kronor per månad. Sedan tillkommer naturligtvis andra skattefinansierade verksamheter som exempelvis skolgång .

Det tillkommer på sikt lite fler kostnader också. Jag må vara gammal och gaggig men när jag en gång i tiden gjorde militärtjänst kunde vi bo drygt ett dussin gossar i ett logemente  och kostnaderna för slitage på interiören var inte ens promillen av vad slitaget på ett HVB-hem är. Inte nog med det, det räknas som normalt.

Skadegörelse är också normaliserat. Barn och ungdomar blir ju arga ibland och måste få uttrycka sin frustration.

Den rädda personalen – farsartad konflikthantering del 2

Avtal med Djävulen

Våren 2017 kommer jag från ett HVB-hem till ett annat, som jag tidigare berättat om i http://www.idiotanstalten.se/2018/08/23/farsartad-konflikthantering-valdsamma-brak-och-hot-mot-personal/Det var kaos på boendet. 

Varför är det så här?

På ett personalmöte så nämner någon ”branden”. Jag frågar vad ”branden” är och får veta att ungdomar på boendet har satt eld på en papperskorg mitt i natten. Vidare får jag veta att det har varit tre ungdomar som samlats på ett rum och där av någon orsak, oklart varför, beslutat sig för att tända eld på en papperskorg.

Att jag säger att det är oklart varför är för att personalen har inte tagit reda på det. Man har inte varit en ”pain in the ass” för ungdomarna och sett till att reda ut det. Man måste vara i ansiktet på ungdomarna. Om något händer så sätter man ord på det. Man sammankallar till ett husmöte där man problematiserar frågan. Låter alla säga vad de anser om det inträffade. Låter gärningsmännen förstå att de sprider otrygghet och rädsla. Låter det bli tydligt att det inte är accepterat. Det är så du hanterar när det blir flera gärningsmän som pekar på varandra.

Inte här. Här pustar personalen ut, just för att det inte går att säga vem som är skyldig. Tre ungdomar står tillsammans och beslutar sig för att tända eld på boendet. Börja med papperskorgen och se vad som händer. Visst, de kanske inte hade tänkt att bränna ner hela boendet men de har inte den intellektuella kapaciteten att förstå sina handlingars eventuella konsekvenser, uppenbarligen, så ansvaret faller helt på handlingen likväl. Personalen ser det som en väg ut.

Ungdomarna har lärt sig det svenska systemet, eller rättare sagt, de har lärt sig de så kallade rättigheterna, så de vet att om de pekar på varandra så händer inget. The Swedish model. Personalen reagerar på samma sätt. Så skönt att hitta utvägen! Ingen konflikt behövs.

”Branden” går under radarn fullständigt och resultatet blir bara en femsiffrig räkning till skattebetalarna för brandkårens utryckning samt totalt 17 förvirrade flyktingungdomar som försökte få ett svar på var gränsen går. Få svar på vad som krävs för att någon skall sätta stopp. När fan får man en örfil och en toffel i huvudet i det här landet? Personalen sviker ungdomarna fullständigt i och med att de undviker konfliktytorna fullständigt.

Om man inom dessa verksamheter sällan eller aldrig ifrågasätter sin egen roll i samhället eller ens skeenden på den lokala enheten utan bara utgår från att man gör saker för att man är god, gör man i sitt eget tycke alltid rätt. Att man är ett mellanled i en kedja av skattefinansierade verksamheter gör att man inte bara befinner sig i en ekonomisk död vinkel utan också i en värld av organisatoriska dimvärldar som inte går att ifrågasätta vare sig från insidan eller utsidan. Eftersom man gör gott och arbetar med de “svaga” i samhället kan man äska skattemedel in absurdum.

Än värre blir det uppenbarligen med verksamheter där godheten är så stor att man även är beredd att blunda för uppenbara interna problem.

Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

 

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.