Statsministerkandidaten

Ännu en sommar har passerat och Fatemeh Khavari är fortfarande 17 år. För oss andra så ökar vår ålder med plus ett år varje år men den fantastiska Fatemeh är fortfarande 17 år även i år, denna blommande ungdom. Den där härliga ungdomstiden när man kan uttala sig om saker man inte riktigt kan eller vet något om på ett sätt som om man vet och kan allt.

Ibland får man nästan för sig att någon lägger ord i munnen på denna unga statsministerkandidat när hon talar för folket. Som när hon talar på Vänsterpartiets kongress i år (https://www.youtube.com/watch?v=S2zLRwDVLKE). Jag menar, född och uppväxt i Iran och inte ens har sett Afghanistan på vykort men kan tvärsäkert uttala sig om att UD gör felaktiga bedömningar om säkerhetsläget i Afghanistan. Ett land hon själv aldrig varit i, men kan uttala sig så säkert om.

Denna minoritetsgrupp som hon hänvisar till som hon själv och huvuddelen av de afghaner som kommer hit tillhör kallas för hazarer och är den tredje största befolkningsgruppen i Afghanistan. Ungefär en tiondel av befolkningen i Afghanistan är hazarer. Det finns få som är så duktiga på att sprida halvsanningar och lögner om sitt eget folk som just hazarer. Detta gör att det blir i stort sett omöjligt att skapa sig en uppfattning om något som har med hazarer att göra. Lägg till detta till att de flesta afghaner man kan fråga om Afghanistan och afghanska spörsmål här i Sverige är just hazarer men att de oftast kommer från Iran. De är ofta vad vi skulle kalla för andra generationens invandrare i Iran eller så har de kommit dit när de var små.

Ett exempel på hur svårt det kan vara att veta vad som är korrekt information om hazarer eller inte är detta med deras språk. Vi kan titta på vad Svenska Afghanistankommittén (https://sak.se/) säger i sin information om hazarer: ”Hazarernas språk är hazaragi, en persisk dialekt, men de flesta talar även dari.”
Här får man ju direkt intrycket att hazaragi och dari skulle vara två olika språk eftersom man skriver ”de flesta talar även dari” men det här är inte riktigt sant, de har inget eget språk. Hazaragi är snarare en dialekt av dari. Dari är en variant av persiska och den variant av persiskan som talas i Iran kallas för farsi. Jag har träffat väldigt många hazarer som uppger dari som modersmål när de kommer hit men som egentligen bara pratar farsi eftersom de är födda eller uppväxta i Iran och har arbetat och gått i skolan där.

Hazarer älskar att utmåla sig själva som offer och förföljda. Inte bara i Afghanistan. Deras historier om hur de har det i Iran skiljer sig kraftigt från vad andra afghaner kan berätta om Iran. Exempelvis uppger hazarer ofta att som afghan är man förföljd i Iran. Man kan inte få ett jobb, man kan inte få medborgarskap, man har inga rättigheter, man får ingen sjukvård etc etc.

Det mesta av detta är inte sant.
Afghaner har det bra i Iran.
De får skolgång, jobb och sjukvård.
De får inte medborgarskap hur som helst i Iran, men det får å andra sidan inte jag heller.

Hur illa det är för afghaner i Iran kan illustreras av det som en afghansk kollega till mig berättade under 2016 (ja, han är hazar). Min kollegas historia var att han och hans syskon föddes och växte upp i Iran. De studerade där. Han och hans bror studerade till ingenjörer (hur är det ens möjligt om man är förföljd och inte har rätt att gå i skola?) och när de var klara med sina studier så fick de båda två arbete som ingenjörer. Dock ansåg de att de kunde tjäna mer pengar på att arbeta som ingenjörer i Sverige. Antagligen en rimlig bedömning då det är ett yrkesområde där det råder brist på kompetent folk i Sverige. Min kollega hade svårt att få jobb som ingenjör. Inte så mycket för att han skulle ha haft undermåliga kunskaper, utan mest för att han inte klarade av att lära sig tala en begriplig svenska.
Hans språkliga förmågor var så dåliga att han efter fem år i Sverige knappt kunde göra sig förstådd i vardagliga situationer. Hans bror hade samma problem. Så hans bror beslutade sig för att flytta tillbaka till Iran.
Vänta nu?
Flytta tillbaka till Iran?
Där de inte har några rättigheter, inte har skola, inte jobb ingen sjukvård, är mer eller mindre förföljda för sin etnicitet?

Därför är jag inte förvånad när Fatemeh Khavari läser innantill och påstår att ”säkerhetsläget i Afghanistan försämrades och det kom ut rapporter som speglade inte alls verkligheten!”
Verkligheten är nämligen att hon inte har en aning.

Afghanska ungdomar valde att ta sina liv för att de lider av psykisk tortyr här påstår hon under sitt tal, utan att darra på rösten. Precis som på samma sätt som när hon flera gånger påstått att afghaner dödas när de återvänder till Afghanistan ända fram tills hon blev ifrågasatt på den punkten och då genast ändrade sig till att de dör mentalt!
Fakta ligger inte för Fatemeh Khavari.
Spel på känslor, inte bara andras utan sin egen känsla av att vara konstant kränkt är hennes drivkraft.

Den grupp som känner sig förfördelade och förföljda visar dessutom ingen vidare vilja till att närma sig de andra folkgrupperna i Afghanistan. När det afghanska parlamentet lade fram ett förslag om nationella ID-kort så motsatte sig de hazariska ledamöterna att alla medborgare i Afghanistan skulle noteras som Nationalitet: Afghan på ID-kortet.
De anser sig nämligen inte vara afghaner.
De är bättre än afghaner.
De är hazarer.

De är kränkta och vill inte blandas ihop med andra folkslag i Afghanistan eftersom de ser ner på dessa.
Fatemeh Khavari står där på Vänsterpartiets kongress och låter berätta om alla dessa afghanska ”tonåringar” som tagit livet av sig i Sverige på grund av de tortyrliknande förhållanden som råder här.
De har tagit sina liv genom hängning, genom att dränka sig och genom att skära upp pulsådern berättar hon. Ingen har sett några rapporter om detta. Skulle man jämföra gruppen ensamkommande hazarer med vanliga svenska ungdomar är det med största sannolikhet den senare gruppen som har högst procentuella självmordstal.

Ingen på Vänsterpartiets kongress, och ingen annan heller mig veterligen, ifrågasätter dessa parallella upplevelser av Iran och Sverige som länder där afghaner i allmänhet och naturligtvis hazarer i synnerhet lever under så hemska förhållanden. Gradskillnaden är om jag förstår det hela att i Iran har de inte samma rättigheter som iranier men i Sverige är det värre än så. De lever de under ”psykisk tortyr här” som Fatemeh Khavari påstår.

Så vad gör de här? Vad gör Fatemeh Khavari här?
Är det inte bäst för både Fatemeh Khavari och för oss svenskar som torterar afghaner att vi går skilda vägar nu?
Hon, eller någon annan hazar behöver inte känna sig kränkta av våra tortyrlika förhållanden i Sverige.
Hon kan åka hem!

Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Den politiska lögnen

Faksimilen ovan är från en SvD-artikel publicerad nyårsafton 2014.

De politiska argumenten för det enorma flyktingmottagande Sverige utsätter sig för är en argumentationskarusell full av motsägelser. Våra politiker pratar om multikulturalism som något som berikar oss. Vi ska bejaka multikulturalism samtidigt som vi förleds att tro att detta ska gå hand i hand med någon slags assimilering.

Människor som kommer hit ska i politikernas föreställningsvärld överge sina egna politiska och religiösa övertygelser samt omfamna det svenska systemet, samtidigt som de låter oss glädjas åt deras exotiska danser och mat. Det här är en av de mest rasistiska föreställningar som vi har utsatts för i svensk politik. Den är baserad på orientalism, exoticism och en megaloman självbild där vi och vårt sätt att organisera samhället är så eftertraktat att alla som tar sig hit kommer att bli alldeles till sig över att få inlemmas i det svenska.

Det orimliga i den utgångspunkten är naturligtvis att någon som kommer från ett samhälle som är upprättat på helt andra grunder naturligtvis är mer benägen att bibehålla sin syn på hur saker och ting ska vara än att med öppet sinne slänga sig över ett helt nytt samhällssystem. Det finns en chans till assimilering när det kommer enstaka individer som redan vid ankomsten utsätts för de krav som samhället ställer. När man tar in stora mängder människor från andra kulturer så kommer dessa att sluta sig samman och finna styrka i att bibehålla sin egen övertygelse i sin egen grupp. Addera sedan att dessa individer placeras i områden där majoritetsbefolkningen redan är dåligt assimilerad och ekvationen blir helt omöjlig.

I ivern att bejaka multikulturalism motarbetas varje form av rimlig assimilering till det svenska samhället och kulturen. Ett exempel är en nylig dom i Arbetsdomstolen där man tilldömde en kvinna 40 000 kronor i skadestånd. Hon hade stämt en arbetsgivare som inte ville gå vidare i sin rekryteringsprocess på grund av att kvinnan vägrade att ta män i hand. Det här är en typisk händelse där de som utfärdat domen och de som anser att detta är en tramsig symbolfråga för människor med rasistiska motiv skjuter så långt vid sidan av målet som det är möjligt. Religion, som var en privatsak, har nu plötsligt blivit en aktivistfråga. Domen visar tydligt att assimilering inte alls eftersträvas. Man överger de värden som vi håller för givna mellan etniska svenskar för att inte ge avkall på den goda multikulturalismen.

Sammanblandningen av multikultur och multietnicitet ställer på detta sätt till det för det svenska samhället gång på gång. Det finns ingenting givet att vårt land ska bli en välsmakande gryta av multikulturalism även om vi skulle vara ett multietniskt land. Inte ens de som tror att vi smärtfritt skulle kunna bli ett multietniskt land eller att det skulle finnas något värde i att eftersträva multietnicitet propagerar för att vi ska ha ett land med olika kulturer. Olika kulturer betyder också olika samhällssystem, lagar och regler för olika människor. Det är ett vansinnigt politiskt experiment att försöka skapa ett samhälle med olika kulturer.

Politiker ljög för att få svensken att tro att det fanns något gott med att bejaka en massiv invandring. Man försökte få oss att tro att de människor som kom hit var ungefär som oss och att de utan större problem skulle assimileras och göra oss bättre. I stället så har de steg för steg flyttat landet längre ut på det sluttande planet, med nya positioner allt längre ifrån någon förankring i verkligheten.

Vid de få tillfällen en styrande politiker ställs inför ansvaret för det som inte har fungerat så söker man varenda kryphål som man kan söka upp. Våldtäkter och bilbränder existerar knappt alls om man räknar med de socioekonomiska faktorerna, säger de styrande och deras tjänstemannasvans. Men de socioekonomiska faktorerna är ju effekter av en havererad politik. Att man har sålt ut svensken. Samhällskontraktet, som politikerna fortfarande räknar med att vi ska hålla, har lett oss in på en väg där svenskar ska arbeta och betala skatt för att människor med sina rötter på helt andra platser ska kunna ha råd att leva med bibehållen kultur och religion men utan kravet på assimilering och att ta del i ansvaret för Sverige.

Så hur är det nu egentligen?
Multikultur, var vi verkligen överens om det?

Jag kom hit för att plugga gratis

Morteza kom hem från intervjun på Migrationsverket och låste in sig på sitt rum. Han ville inte prata med någon. Personalen på HVB-hemmet har ingen kontakt med Migrationsverket, det är olika världar med vattentäta skott emellan. I bästa fall har man en dialog med den ansvariga kommunen men ibland inte ens det. Sekretess hindrar många frågor från att få svar och personalen visste inte riktigt hur de skulle göra nu.

Morteza var arg eller upprörd eller ledsen. Uppenbarligen var han uppfylld av starka känslor men ingen visste vilka eller hur man skulle förhålla sig. Personalen visste att den gode man som var med Morteza på Migrationsverket inte skulle kunna berätta vad som hade hänt, och konflikträdsla hindrade de flesta från att fråga Morteza själv. De visste inte vad som skulle hända om han var arg, så de lät bli att fråga hur han mådde.

Till sist gick boendechefen och knackade på hos Morteza. Hon är en sådan som vill väl, som vill hjälpa. Hon är högskoleutbildad och vet att Sverige har plats för alla som vill hit och just alla som har kommit hit är det synd om. Alla, för de är flyktingar och det är alltid synd om flyktingar. Det är nästan som att man inte behöver pröva en asylansökan. Så fort någon kallar sig flykting så skall man bara ta emot med öppna armar.

Morteza ville först inte berätta varför han var ledsen men när han insåg att han hade ett lyssnande öra berättade han att han hade dåligt samvete. Han hade precis ljugit sig igenom hela intervjun på Migrationsverket och nu ångrade han sig. Till boendets chef sa han att han ångrade sig för att han mådde dåligt över att han ljugit. Till mig sa han senare att han var ledsen för att han förstod att Migrationsverket inte trodde ett ord av vad han sa. Det kan ha varit vilket som.

Morteza fick ett råd av den godhjärtade boendechefen. Hon sa åt Morteza att sanningen alltid segrar. Att han kunde ringa sin advokat och genom denna framföra till Migrationsverket att han hade ljugit om allt men att han var är beredd att berätta sanningen. Morteza tog det goda rådet. I Sverige segrar alltid sanningen. Morteza fick ingen ny intervju, hans asylansökan avslogs och han är inte längre välkommen i Sverige.

Sanningen vann även den här gången men det slutade kanske inte riktigt som Morteza hade tänkt sig. Han var arg och kände sig lurad men berättade att han hade förstått att han hade sig själv att skylla. Han skulle ha lärt sig en bättre historia, han hade lyssnat för mycket på smugglarna. Han hade ju inga asylskäl att vara i Europa. Mortezas syster hade tagit sig till Kanada men han tyckte att det var för långt att åka dit.

Till sist beslutade Morteza att det var bättre att återvända till Afghanistan. Han hade kommit till Sverige för att få plugga gratis sa han. Han hade hoppats på att kunna få en gratis utbildning i Sverige. Nu såg det ut som att det skulle bli som för hans bröder, att han skulle behöva gå in i någon av brödernas företag och bli affärsman istället.

Det var bortkastade pengar att komma till Sverige och den långa asylprocessen här hade kostat honom två år samtidigt som den kostade Sverige två år i uppehälle, skola och omsorg.

Morteza är tillbaka i Kabul nu. Han jobbar i familjeföretaget och snart har han glömt den svenska han lärde sig. För när man tänker på det; hur mycket svenska behöver en affärsman i Kabul kunna?

“Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Flyktingmottagandet var en minuspost i budgeten tills kriget i Syrien som i ett trollslag slog vanliga ekonomiska teorier i spillror. Plötsligt uppstod något slags kvantfysisk ekonomi som gjorde att alla Sveriges ekonomiska funderingar kunde läggas till handlingarna. Nu var plötsligt flyktingmottagandet en kassako, ett miljardregn över Sverige.

Det kompetensregn över Sverige som kriget i Syrien skapade har nu mer eller mindre gjort oss oberoende av export och vi behöver inte längre mäta arbetslöshet i procentenheter. Det som har skapat den här fantastiska situationen är den plakat-politiska ekonomiska teorin bakom “Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Om man tror att man kan säga “Vi ställer inga grupper mot varandra!” och mena något med det måste man enligt alla logiska resonemang utgå från några grundläggande förutsättningar:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Om man inte går med på de här förutsättningarna så får man faktiskt förklara sig. Jag sticker ut hakan och påstår att så fort du ger skattepengar till en grupp för att betala för något upplevt behov, så har du gjort precis det du sa att du inte skulle göra. Du har ställt den gruppen mot alla andra.

I nästa skede så kommer någon annan grupp att uppleva ett behov därför att du precis skapade behovet. Plötsligt har skattepengarna lockat intressegrupper att äska finansiering utan arbetsinsats. Det är att döda den fungerande marknaden.

Jag sticker ut hakan en bit till och påstår att om det finns skattepengar att dela ut till några grupper alls så är skattetrycket för högt. På tok för högt. Det är väl den här funktionen som är det absoluta gränsvärdet för när staten börjar köpa sympatier hos olika grupper för sitt politiska egenintresse.

Nu har vi kommit så långt att statsapparaten har börjat dela ut pengar till grupper som vi anser vara odugliga att klara sig på egen hand (annars skulle vi väl inte ge dem pengarna?). Då statsapparaten styrs av politiker behöver politikerna smörja så många intressegrupper som behövs för att säkra rösterna i nästa val. Eftersom de inte kan ge alla grupper de pengar de vill ha så måste de ställa grupper mot varandra.

För att värdera vilka grupper som ska ha pengar så räknar man helt enkelt på hur man får så många röster per krona som möjligt. Har man räknat riktigt bra kan man kasta en säck pengar på någon grupp som även genererar symbolvärde.

För att Sverige ska kunna ta emot fler flyktingar och skapa ett i stort sett permanent miljardregn över vårt land så måste man låta dessa ekonomiska samhällsbärare gå före ett tag. Svenskarna som har bott här i generation efter generation har ju egentligen inte lyckats göra Sverige riktigt så bra som det borde vara. Eller hur? Svenskar har ju inte skapat miljardregnet, det har ju flyktingarna gjort.

Så varför börjar nu folk gnissla helt plötsligt? Statens eget informationsorgan börjar rapportera om att det finns otacksamma grupper av människor som inte accepterar att de som bjuder på miljardregnet går först.
“Andra utsatta trängs undan när nyanlända får bostad” låter SVT meddela, som om de verkligen har trott att:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Hur trodde ni att det skulle bli?
Vi har haft bostadsbrist en längre tid och att då addera till befolkningen med sexsiffriga antal per år måste ju rimligtvis leda till något slags konsekvens? Nu börjar det problem som politikerna upplever inför valet 2018. Otacksamma svenskar som inte har förstånd att uppskatta det kommande miljardregnet. Som börjar gnälla om uteblivna tjänster som tidigare utgjorde en del av det som man fick tillbaka för att en stor del av ens inkomst tvångsinlösts i form av skatt.

Det finns fortfarande människor som tror att deras surt förvärvade skattepengar fortfarande kan ge dem vad de gav tidigare. Detta trots att vi nu har en gigantisk intressegrupp som lyckats få ett enormt intresse från de styrande politiska partierna.

Det är nu man så sakta börjar förstå vad som kommer att hända när pendeln vänder. För det gör den, det gör den alltid. När miljardregnet fortsätter att dröja och utgiftsposterna ligger på den där investeringen som skulle ge oss miljardregnet.

Trots att massor av svenskar protesterade så drog ingen politiker i nödbromsen. Politikerna har hoppat av det skenande tåget och tror att bara de tittar bort så behöver de inte ta ansvar för att tåget är på väg att krascha in i en bergvägg. Inte nog med det, de förväntar sig att du ska betala deras kostsamma livsstil och konsekvenserna av den, ytterligare en mandatperiod. Du ska betala och hålla tyst!