Farsartad konflikthantering, våldsamma bråk och hot mot personal

Inom det företag jag är anställd av just nu har jag jobbat på åtminstone sju olika HVB-hem i stockholmstrakten. I maj 2017 bytte jag senast HVB-hem och hamnade där jag är nu. Det var i det närmaste en chock att komma in på det här boendet. En vecka eller två innan jag anlände till boendet hade en kollega fått stryk av en boende och som inte detta räckte så var det en öppen konflikt i personalgruppen huruvida det var rätt eller inte att ungdomen som gett sig på kollegan nu var portförbjuden på boendet. Jag trodde inte mina öron.

Det är i min värld helt självklart att man skriver ut personen i fråga och att socialtjänsten akut får placera om denne. Nummer två, en polisanmälan skall upprättas. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom händelsen eller om du som personal känner dig rädd eller inte.

Det handlar om att vara tydlig med var gränserna går, för gränserna utmanas oavbrutet inom en sån här verksamhet. Du måste vara representant för verksamheten och för hela samhället när det ingår i verksamhetens uppgift att hjälpa till med integrationen. Dessutom så är det för mig helt självklart att man under inga omständigheter får riskera att göra HVB-hemmet till en fristad där lagarna inte gäller. Det går över styr snabbare än vad du hinner säga “permanent uppehållstillstånd” och du kommer aldrig klara av att ta tillbaka initiativet.

Här befann jag mig plötsligt på ett boende där man inför öppen ridå hade en konflikt inom personalgruppen gällande om en person som blivit förflyttad för att den slagit en personal skulle vara portförbjuden eller inte. När vissa i personalgruppen var på plats fick den här personen vara i huset och annars inte. Kan ni tänka er hur förrådd den utsatte kollegan kände sig?

Det här är tyvärr ganska vanliga problem på HBV-hem. Man har ofta en uttalad arbetsmetodik som man förhåller sig till. På det här företaget arbetar man efter något som kallas miljöterapi och man kan tycka och tro vad man vill om olika mer eller mindre väl underbyggda psykologiska metoder MEN nyttan med dem är att man har på pränt hur personalen skall arbeta och förhålla sig till sitt arbete och till klienterna. Grundläggande är att man gör lika, säger lika och håller ihop. Man står för en struktur och för ett regelverk som speglar det liv vi lever i den här kulturen och det här samhället.

Här hade jag hamnat på ett boende där personalgruppen var så oense om varför man gjorde saker och hur man gjorde saker att man hade tappat all respekt och allt initiativ hos klienterna. Klienter som kunde kasta en köksstol i väggen och vråla med sina lungors fulla kapacitet rakt ut, till synes endast för att någon gjorde ett mål i en fotbollsmatch på TV…dessutom “rätt” lag. I en miljö där du inte kan lita på att dina kollegor backar dig om det händer något så vågar du inte ingripa. Det var kaos på boendet.

Det tog mig bokstavligen flera veckor att sortera ut vilka människor som bodde i boendet och vilka som var “gäster”. Det tog tre månader av att sätta ner foten, att ALLTID säga ifrån när någon bryter mot regler, att alltid följa rutiner, att aldrig backa från att slänga ut besökare klockan 22, att varje kväll ringa och fråga var klienten höll hus om denne inte var hemma vid rätt tid, räkna köksknivarna varje kväll och inte ge sig innan varje jäkla kniv är inlåst till natten… dag ut och dag in i tre månader innan ordningen var normaliserad.

Man kan tycka vad man vill om Sveriges flyktingmottagandes vara eller inte vara. Det är EN ENDA fråga som inte bara får handla om ja eller nej. Det som saknas i debatterna är vad som krävs när vi NU HAR ett flyktingmottagande.

– Under vilka omständigheter skall det hanteras?
– Har vi rätt yrkesgrupper på rätt uppgifter?
– Vilka andra grupper i samhället skall få mindre resurser för att vi skall ta hand om flyktingar?
– Hur definierar vi begreppet flykting et cetera?

Är vårt system för omhändertagandet av flyktingar ett större hot mot vårt samhälle och vår kultur än vad själva flyktingmottagandet är? Tyvärr så tror jag att det är så illa.

 

Läsarfråga: “Danspojkvideor” — om afghaners kompatibilitet med europeiska värderingar

Artikeln ovan finns att läsa på Samtiden

Läsarfråga: Skrämmande läsning, men du ska ha stort tack för att du berättar. Nog för att jag hade en föraning om att det var illa, men inte så här illa. Jag blir helt ställd.

Om jag får ställa en fråga så är jag nyfiken på om du har fått någon förklaring till vad som får många av dem att bete sig så otroligt illa. Det är lite så att jag får känslan av att Afghanistan använder Sverige som avstjälpningsplats för de värstingar som de själva misslyckats med. Att bete sig omoget och bortskämt, sura och tjura när man inte får som man vill – det hade varit mer förståeligt om de flesta verkligen var de 16-17 år de utger sig för att vara. Men nu är de flesta vuxna män som haft arbete och, förmodar jag, kunnat ta hand om sig själva. Och framför allt aggressiviteten, inte bara mot dig och andra på boendet. Du skriver också om en boende som skallar en tavla tills han själv blöder när glaset gått sönder. Det låter väldigt självdestruktivt och osunt. Även om det finns en annan syn på styrka och utagerande ilska i många muslimska kulturer så har jag svårt att se att det bara handlar om det. Jag har liksom svårt att se att det här skulle vara en representativ bild av hur afghanska unga män beter sig.

Är det sysslolösheten eller ovissheten som tar fram det värsta i dem? Eller är de bara så tuktade hemma att de går bananas när de får lite lösare tyglar?

Svar: Afghaner är överlag inga bra människor med de värderingar som vi har i Europa. Det spelar ingen roll vilka beteenden du försöker mäta eller ens förhålla dig till. Deras kultur är självdestruktiv och förhindrar utveckling.

De säger aldrig nej till varandra, samtidigt som de alltid ska roffa åt sig. De gör en stor sak av att de alltid är gästfria mot gäster i sina hus. Detta är en omskrivning för att de vill att alla skattefinansierade fördelar de har också ska omfatta deras vänner, närhelst de vill. Man kan på boenden ha regler för hur många gäster man får bjuda på mat, etc. Detta kan vara anledning nog att slå sönder ett rum eller motsvarande reaktion för att man inte fått bjuda mer än tre gäster på mat. Någon annans mat. Gästerna beter sig också som svin. Eftersom afghanen aldrig kan säga nej till sin gäst utan att tappa ansiktet, och gästen alltid får göra som denne vill, så finns inga civiliserade bromsar.

Självdestruktiviteten kan vara omfattande.

En inte oblyg del av de som kommer har ju varit tvungna att ha sex med äldre män. En del har varit danspojkar, bacha bāzī, och är relationsmässigt skadade. Det är inte helt okänt i psykologins värld att människor som genomlevt trauman senare i livet återgestaltar dessa för att bearbeta dem, eller kanske till och med mer för att kunna leva med att ha varit med om dem. Se till exempel på den absolut hårdaste delen av BDSM-världen, där jag skulle påstå att nästan alla är övergreppsoffer. Jag har varit med om ett födelsedagsfirande på ett boende där nio killar satt och tittade på TV tillsammans mitt under firandet. De tittade på “danspojkvideor”. Alltså videoupptagningar av tonårspojkar sminkade som flickor som dansar för män som sitter runt om i rummet på golvet längs väggarna. Ritualen går ut på att man visar upp sin bacha bāzī, och den som har sötast pojke har högst status. Efter dansen så går man undan och har sex med honom, eller visar sin gästfrihet… för sina gäster…

Amerikanska armén har skrivit några rapporter om afghanskt sexliv, framför allt om folkgruppen pashtuners sexliv. De kan när som helst ta en liten pojke, och detta har varit amerikanska arméns största kulturkrock med lokalbefolkningen. Enskilda soldater som inte klarar att blunda för övergreppen men måste. I pashtuners kultur är homosexualitet förbjudet, men homosexualitet är definierat som en man som är förälskad i en annan man. Om det bara är sex är det inte homosexualitet, och därmed inte bara tillåtet utan oftast påbjudet, då kvinnor inte är möjliga som “offer” för deras våldtäktskultur. En sund familj (nåja) låser nämligen in döttrarna så att ingen kommer åt dem.

Om etniska konflikter mellan invandrare

Jag jobbade under en period deltid på ett HVB-hem i Västerås. Varannan helg från fredag klockan 17 till söndag klockan 22 i ett svep. En fredag när jag kommer till jobbet så får jag veta att en av mina kollegor upprepade gånger under den gånga veckan blivit hotad av en marockan på boendet. Hoten bestod i att personen i fråga skulle döda alternativt skada min kollega utanför boendet vid tillfälle. Anledningen? Min kollega är kurd.

Marockanen i fråga hade också varit hotfull mot en annan kollega för att denna försökte upprätthålla reglerna på boendet. Regler var inget som vår marockanske vän hade för avsikt att följa. Vi som skulle jobba den resterande tiden av fredagen kom överens om ett förhållningssätt och att detta skulle hållas till punkt och pricka.

Planen var att vi skulle ignorera killen tills han själv agerade olämpligt. Vi skulle inte riskera något som skulle kunna uppfattas som provokationer. Om han hotade någon så skulle vi larma och informera om att vi har tryckt på larmet, och om han blev hotfull skulle jag lägga honom på golvet tills polis var på plats. Det hann gå 15 minuter.

En kollega knackar på dörren till killens rum för att informera om något. Dörren slits upp och han skriker åt kollegan att han inte ska störa honom. Jag kliver emellan och talar om för honom att han ska lugna ner sig och att hans beteende inte accepteras och att han inte får fler chanser. Samtidigt kommer min kurdiska kollega genom korridoren och bemöts genast med hot på grund av sitt ursprung.

Min kollega larmar. Jag informerar om larmet och är beredd på en fysisk konflikt. Killen väljer dock att stå still och invänta polisen. När polisen är på plats och ska förhöra oss öppnar han med: “Ja, det här är som jag ser det ett olaga hot.” Jag avbryter polisen och påpekar att det är orimligt att det bara är olaga hot. Hade jag hotat min kollega baserat på hans ursprung så hade det varit ett hatbrott. Det kan omöjligtvis vara så att det är ett hatbrott endast när en svensk säger något nedsättande om någons etnicitet. Polismannen ser ut som att han aldrig har tänkt tanken men säger sedan att jag har en poäng och att han ska ta upp det med åklagaren.

Det blir så småningom rättegång. Åklagaren yrkar inte ens på ett straff utan yrkar på att marockanen ska dömas till att skriva ett “kontrakt” med kommunen där han lovar att komma till det HVB-hem dit han nu omplacerats efter utskrivningen hos oss.

Rättegången har naturligtvis rubriceringen olaga hot, inte hatbrott. En marockan kan ju inte vara rasist. Advokaten säger bland annat att han anser att personal som jobbar på HVB-hem ska vara beredda på hot i högre grad än andra. Man är uppenbarligen beredd att gå långt för att försvara ett system där vissa anses kunna agera efter att alternativt värdesystem och en alternativ rättspraxis. Vad är syftet med det?

Jag vet inte vad utfallet blev. Jag stannade inte längre än mitt eget vittnesmål. Efter att killen hämtades av polisen så gick jag, mot rådande regelverk, igenom hans rum på boendet. Jag hittade en rakkniv som han tejpat fast ett vanligt rakblad på, och förvarade UNDER handfatet. Jag låter det tala för sig själv. Jag hade flera diskussioner med min chef om killen ifråga. Jag upplevde honom som direkt farlig och ingen man vände ryggen till. Min chef tyckte att jag var fördomsfull och att han antagligen bara var “missförstådd”.

Ett halvår efter rättegången ringer en av mina forna kollegor och ber mig kolla en av “de alternativa tidningarna på nätet”. Där är vår marockan. Nu har han och två av hans kumpaner gjort inbrott i en villa i stockholmsområdet. De har klivit rakt in hos en gammal kvinna och när hon vaknar och blir rädd försöker de strypa den 89-åriga kvinnan.

Han får ett hårdare straff den här gången.
De inblandade har sökt asyl i en mängd länder.
Uppgivna åldrar: 15-32. Vår marockan var enligt uppgift 17 år gammal.

Den persiska paradoxen

På många HVB-hem jag jobbat på har man gjort det till en målsättning att anställa så många invandrare och tidigare flyktingar som möjligt. Vissa företag och verksamheter som driver boenden ser det som sitt uppdrag att på detta sätt integrera och introducera de nyanlända i det svenska språket, och andra tycker att det ger trygghet för flyktingarna att ha personal som talar deras språk.

Godhetssignalerandet får dock några oönskade bieffekter. Att ha persisktalande personal (farsi/dari) gör ju att dessa tar del av all information som är jobbig att känna till om de vill kunna åberopa att “vi lydde bara order” i ett senare skede.

För att ta ett färskt exempel från härom veckan när boendets “minsting” på 16 år är ytterst upprörd i ett telefonsamtal med sin familj. Min persisktalande kollega tittar på mig och viskar:

– De afghanska myndigheterna erbjuder bara att ta fram ID-handlingar med hans registrerade ålder. I Afghanistan är han 23!

Många gånger så får de persisktalande kollegorna frågor från sina svenska diton om vad ungdomarna pratar om, och får ibland höra saker de faktiskt inte vill veta. Mer än en persisktalande kollega har mellan fyra ögon vittnat om vilken börda det har varit att kunna samma språk som ungdomarna när de ofta får höra saker som inte är menade för personalens öron. Information som gör det svårt att fortsätta att hävda att man “ingenting visste”.

Den personal som vet om att en person ljuger systematiskt för att kunna utnyttja systemet hamnar i ett känslomässigt svårhanterligt förhållande till lögnaren. Då personalen ska behandla alla ungdomar på boendet lika kan det bli svårt att moraliskt stå för det system man representerar när man har vetskapen om lögnen. Personal som på ett eller annat sätt har fått kunskap om en lögn om exempelvis ålder uttrycker ofta att de har svårt att bemöta personen i fråga professionellt. Det skapar helt enkelt en bitterhet och en känsla av svek hos personalen. Särskilt hos den personal som gick in i yrket med en känsla av att göra något gott, att “göra nytta”.

Vad många kanske inte vet om är att de som driver HVB-hemmen inte har någon som helst kontakt eller koppling till Migrationsverket. Tanken är att ingenting som händer på HVB-hemmet eller i skolan ska påverka den asylsökandes asylprocess. Visserligen kan brottslighet under tiden asylprocessen pågår påverka Migrationsverkets beslut, men för att vara helt ärlig vet jag inte vilken typ av brott som skulle kunna påverka en asylansökan negativt. Jag har sett asylsökande som har begått och dömts för sexualbrott och ett år senare har fått avslag för att de inte kunnat göra sin geografiska hemvist trovärdig. Detta blir också till en lättare chock för personal som kommer in i yrket. Vanliga svenskars rättsuppfattning och det faktiska systemets otakt med detta skapar en frustration, och när personalen får bära de “förbjudna sanningarna” blir bitterheten svår att hantera.  

Den personal som man kan höra uttrycka öppen kritik mot systemet är nästan uteslutande personal med invandrarbakgrund. Detta har nog mycket att göra med att det är de som är mest utsatta för sanningen.

Läsarfråga: Kvinnor på HVB-hem

Artikeln ovan finns att läsa på Nyheter Idag.

Läsarfråga: Jag har en undran över hur det är med kvinnor som är anställda på HVB-hem. Vilka strategier har man för att undvika fysiskt våld och närmanden?

Svar: Det här är naturligtvis lite olika från boende till boende. Jag har varit på ett par boenden där man har den enda rimliga hållningen – man accepterar inte några som helst fysiska närmanden eller ens verbala olämpligheter, utan man svarar med att tala om att detta var olämpligt. Det brukar stävja olämpligt beteende direkt. Det blir liksom inte lönt att hålla på.

På de flesta ställen så är det dock annorlunda. Man blundar helt enkelt för problemet. Det har varit legio och det har inte spelat någon roll om det har varit chefer av mans- eller kvinnokön (ursäkta formuleringen men jag ville undvika ordet manlig i sammanhanget).

På boendet där jag är nu så hade vi när jag började en pashtun som inte varit mer än några månader i Sverige innan han begick ett sexualbrott. Han erbjöd en 15-årig flicka i en park femhundra kronor för sex. Hon hade sinnesnärvaro nog att ringa polisen ganska omgående. Han dömdes, och när jag kom till boendet upptäckte jag att man inte bara låtsades som ingenting – man pratade inte om brottet med personen i fråga överhuvudtaget. Jag ifrågasatte detta och undrade hur vårt integrationsarbete skulle vara möjligt utan att konfrontera honom med hur olämpligt detta är?

Sagt och gjort, min chef såg öppningen och utnämnde mig till killens nya kontaktperson. Mitt första fokus var att begränsa hans närmanden mot personal. Vi hade haft flera kvinnor på boendet som inte vågat jobba hos oss då de beskrivit känslan som att han äter upp dem med blicken, och att han alltid står inom armlängds avstånd.

Jag bad samtliga kvinnor i personalgruppen att genast komma till mig om något närmande skedde, och jag fick ta honom i enskilda samtal om detta flera gånger. Jag krävde av honom att han skulle behandla alla kvinnor i personalgruppen som att de var mina systrar (han hade viss respekt för mig och kallade mig Sultan) och att jag tänkte behandla honom som om de var mina systrar om han gjorde något.

Trots detta så gick det inte att få vissa kvinnor, speciellt vikarier, att komma tillbaka. En natt tog jag honom på bar gärning klockan 03:20 (jourtid då personal finns på plats men normalt sover) när han hängde ut genom sitt rumsfönster och gjorde märkligt olämpliga läten när två kvinnor passerade utanför en lördagsnatt. Jag skrek åt honom att han skulle sluta och gå och lägga sig. Han skämdes som en hund. Kom nedspringande och bad om ursäkt. Märk väl, han skämdes inte för sitt uppförande, utan för att han blev påkommen.

På grund av en dåligt påhittad historia så fick han avslag på sin asylansökan och lever nu gömd någonstans i Sverige.

På ett annat boende så kommer jag in i köket och får se en marockan med händerna uppkörda under tröjan på min kollega, och kollegan försöker freda sig. Jag drar bort honom. Ber kollegan anmäla till boende/verksamhetschef men hon vill inte, med motiveringen att han “menade inget illa”.

“De menar ju inget illa.” En vanlig överlevnadsinställning från kvinnlig personal.

Senare berättade nämnda kollega att killen lyckats få in hela handen innanför hennes trosor, men han menade ju inget illa!

Vi hade på ett boende för 18 ungdomar under 18 månader två (2) tjejer i ungdomsgruppen. De led nog mer än vad någon vet! Deras säkerhet, vår kapacitet att ge dem den säkerhet och trygghet som de förtjänade och vi var skyldiga att leverera. Vår verksamhetschef hade inte ens tänkt tanken: “Det är nog ingen fara, det är ju ungdomar!”

En natt efter att tjejerna bott hos oss i drygt ett år, så knackar det på jourrummet en natt. I mörkret stapplar jag upp och sliter på mig jeans och t-shirt innan jag öppnar. Där står F, cirka 42 kilo eritreanska, och gråter. Fortfarande sömndrucken är jag på väg att vara oprofessionell nog att krama om henne, men hinner hindra mig och sätter mig på huk och frågar henne vad som hänt. Hon pratar nästan ingen svenska och nu, rädd och upprörd, så får hon inte fram ett ord och min tigrinska bestod mest av hälsningsfraser. Hon sjunker ihop på golvet och sitter och lutar sig mot väggen och bara gråter. Jag sätter mig mitt emot. Inte för nära men med henne för att visa att jag finns där.

Efter tjugo minuter börjar hennes tårar och hulkande ebba ut. Jag frågar henne om hon inte hellre vill ligga i sängen. Jag får henne att gå in i sitt rum och jag stoppar om henne och sätter mig på golvet bredvid sängen. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt. Jag vet att om hon skulle säga att jag har gjort henne något så är jag rökt! Så jag sitter där för hennes skull men går i huvudet igenom hur jag måste få detta dokumenterat tidigt på morgonen för att ha ryggen så fri som möjligt. Jag vill fokusera på henne men på grund av situationen så måste jag kalkylera med att det kan slå fel.

Efter att tjejerna flyttar ut från boendet så diskuterar jag med en kollega hur illa skött det hela har varit och att det var så många saker som gått fel. Kollegan har varit på samma boende i drygt tio års tid. Han har slutat bry sig för länge sen och de fem år jag sett honom i arbete har han mest fikat, men han berättar att när de startade boendet var det blandat killar och tjejer. “Tjejerna fick 20 kronor för en avsugning av killarna. Om de var med på det eller inte spelade ingen roll.”

Splitting – Socionomer – Sexövergrepp

Ett moment som man inom vår professionella verksamhet ska klara av att hantera kallas “splitting”. Det är något ungdomar gör för att få en känsla av kontroll, eller skapa en situation där de som ska ha kontroll tappar den, genom att ungdomarna spelar ut parter mot varandra. Det här ska man kunna på ett HVB-hem, det här ska man kunna som socionom … tycker jag … men så är det inte.

En av ungdomarna på boendet har medelst hundögon och vaggande gång lyckats få boendechefen att tycka så synd om honom att hon glömmer bort betydelsen och nödvändigheten av att behandla alla ungdomar på boendet lika.

Han får en dator på rummet — bara han får det, ingen annan. Han får det ena, han får det andra. Plötsligt ska boendechefen byta arbetsplats till ett annat boende. Ungdomen känner besvikelse, han känner sig övergiven. Precis som mamma i Iran så förlorar han än en gång en modersgestalt som har behandlat honom som en hjälplös kattunge — inga krav, bara gåvor och uppmuntran.

Han får mig som ny kontaktperson. Jag ger honom struktur, bokar in möten som jag kräver att han håller tiden till. Snart börjar han känna att det inte är han som bestämmer längre och obstruerar genom att inte komma på möten. Lyssnar inte.

När han får nej till den särbehandling han har vant sig vid så börjar han gå till kommunhuset på orten och boka in möten med sin socialhandläggare. Jag brukar lite skämtsamt säga att den största olyckan för någon som kommer som flykting till Sverige är att den första de möter är en socionom och sedan tror de att det är så i Sverige.

Vi andra får börja jobba i uppförsbacke. Vi som vet att de flesta afghaner inte har färdats under lastbilar hela vägen genom Europa. Det är smugglarna och reseledarna som instruerat dem att dra den historien. Kollegor som har hänvisat till att “det är synd om X, han var tvungen att hänga under en lastbil genom Europa” har för evigt en plats på min personliga svarta lista. De är per definition okunniga. Ställ två motfrågor och historien ändras … så enkelt är det.

Hur som helst … Han får sina möten med sin socialhandläggare. Han berättar hur svårt det är för honom, att ingen på boendet lyssnar på honom, att han är mobbad. Inte bara av andra ungdomar, men personalen verkar inte ta honom på allvar heller. Han tycker att han har en väldigt svår situation och vill att kommunen jobbar för att hitta ett familjehem åt honom.

Handläggaren tycker synd om honom men läser inte på. Läser inte om ungdomens tidigare placeringar där han plötsligt känt sig eländigt behandlad då han inte fått en ny TV, en keyboard, en dator eller vad den nu varit som var aktuellt för stunden. Läser inte heller boendets regelbundna månadsrapporter, där detta beteende påpekats och belysts.

Han blir mer och mer odräglig, känner sig mobbad men är den minst trevlige på boendet. Han ser sig själv som bättre än de andra — de förstår inte hur bra han är, att han är lite känsligare och mer begåvad än dem. Han förklarar att han egentligen ser ner på afghaner, och säger att han är mer som svenskar och att han vill bli behandlad bättre än de andra på boendet.

En dag håller han på och småjävlas och retas fram och tillbaka med en landsman på boendet.

Det haglar böganklagelser och de leker den afghanska “leken” där man smyger upp bakom någon och trycker upp två fingrar i röven på den andre. Detta pågår hela dagen. Jag säger ifrån, igen och igen … men inget händer.

På kvällen ligger han på mage i soffan och tittar på TV när den andre killen smyger sig på bakifrån och drar ner hans byxor. Jag tröttnar, nu passerades gränsen för mitt tålamod så jag säger åt killen som är på väg med fingrarna att:

“Det där är min pojkvän. Du får skaffa en egen pojkvän att trakassera!”

Det får slut på tramset för den dagen. Dagen efter är han nere på kommunhuset igen och berättar att personalen på boendet utsätter honom för sexuella övergrepp.

Socialtjänsten kontaktar boendechefen. Man skall flytta honom eftersom han är utsatt på boendet. Socialtjänsten tar anklagelserna på allvar, hans ord är sanningen. Jag blir inkallad till chefen och hon berättar att jag är utpekad för sexuella övergrepp av socialtjänsten i kommunen.

Hon frågar vad som hänt, och jag berättar om min kanske inte helt professionella kommentar häromkvällen men även att den tjänade sitt syfte just då eftersom de slutade bråka. Jag ber henne kontakta kommunen och göra en polisanmälan så att det blir utrett. Hon gör så men Socialtjänsten vägrar. Socialtjänsten låter hälsa via sin högsta chef i kommunen att de inte har skyldighet att anmäla. De tänker tro på barnets berättelse, så i deras ögon kvarstår anklagelsen mot mig. Jag är i den här kommunen att anse som en sexualförbrytare. Jag ber genom min chef igen om en polisanmälan men får nej.

De tänker ha ett parallellt rättssystem, där jag nu är dömd utan att vara hörd. Så nu finns det dokumenterat hos Socialtjänsten att jag har begått sexövergrepp. En persons uppgifter som inte behöver kontrolleras eller prövas. Min oro är naturligtvis att detta parallella rättsosäkra system, där en anklagelse bedöms som faktum, ska få konsekvenser för mig i framtiden.

Kommer Socialtjänsten en dag att damma av sin dokumentation och använda den mot mig? Kommer jag en dag att få problem på grund av en uppmärksamhetstörstande afghan som inte tålde att han behandlades utifrån samma måttstock som alla andra? Utan att anklagelsen prövats? Så är det. Socialtjänsten har ingen skyldighet att anmäla. Deras bedömning är viktigare än rättssäkerheten för den enskilda individen.

Han vinner. Han får sin vilja igenom. Han blir flyttad från HVB-hemmet och placerad i ett familjehem. Högsta vinsten för en ensamkommande. Metoden att ta sig dit var med alla till buds stående medel och vårt system godkände metoden.

“Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

”Vårt Sverige bygger inga gränser” står en tårögd politiker och säger med spelade tårar i ögonen.

Det kan vara ett av de politiskt mest förljugna ögonblicken i mitt liv, och då växte jag ändå upp i Palmes Sverige. För att kunna maximera ditt godhetssignalerande måste du helt enkelt låtsas som att vissa givna fakta inte existerar. Det blir ett socialliberalt matematikexperiment som i det närmaste kan beskrivas som godhetskvantfysik.

Schrödingers socialism—när du öppnar käften så finns resurserna där, när du stänger käften ser ingen röken av stålarna.

De som faller för godhetsretoriken är okunniga och obegåvade och de samlas för att hjälpa till.

Ett tankeexperiment som jag har försökt pröva kollegor med emellanåt:

Om de ensamkommande har lyckats ta sig till Sverige från Afghanistan på värsta möjliga vis så måste man väl någonstans stanna upp och fråga sig varför de reste så långt? Om resan är livshotande och diabolisk, varför åkte de ända hit? Om de flydde krig så hade det ju varit nog att ta sig till Turkmenistan, Kazakstan, Ryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Iran?

Om inget av de länderna tar emot dem, så kunde de ha stannat när de kom till Europa. Varför ända upp hit? Om det är ett EU-krav att vi tar emot dem så kunde de ju ha stannat i Rumänien? Är det löften om något annat som drar dem hit till det kalla nord?

När jag kom in i den här världen så var det ett par fakta som samtliga verkade överens om. Sådant som både för och emotsidan kunde enas kring men ändå ha olika åsikter om.

Ja, de ensamkommande är mer resurskrävande. De behöver mer vård. De är traumatiserade. De behöver extra stöd för att klara skolan.

Var fanns detta stöd? Det var bara snack. Ingen politiker kunde avsätta de pengar som krävdes. Då hade bluffen genomskådats snabbt. Vilken politiker hade kunnat gå ut och säga vad det skulle kosta?

Reinfeldt kom närmast:

Öppna era hjärtan!”

Han bekände att vi kommer inte ha råd med så mycket annat”. De andra fegade ur. De tar hellre konsekvenserna. Och vad blir då konsekvenserna av att ha gatorna fulla av människor som mår psykiskt dåligt? Instabila människor med vanföreställningar påeldade av religiösa påbud? Jag ger ett exempel:

Det är våren 2018. De ensamkommande har suttit på HVB-hem i dryga två år och väntat på att Migrationsverket ska hinna fatta ett beslut innan det blir alltför uppenbart att de inte är några barn längre. De biter nervöst på naglarna. De är rastlösa och irriterade. De kom ju hit med löften om guldklädda gator och obegränsade resurser. Deras familjer tror dem inte längre när de ringer och frågar om mer pengar, eller varför deras son inte kan ordna så att de får komma efter till paradiset där de aldrig mer behöver slita och arbeta för brödfödan.

Ali är ett nervvrak nu. Han får ingen hjälp.

Han mår psykiskt dåligt men hans ansökan om hjälp av BUP som skickades för snart två år sedan besvarades aldrig. Han är hänvisad till skolkuratorn som har fullt upp och som remitterar vidare till instanser som inte svarar.

Ali är i Sverige 17 år, och ska fylla 18 snart. Han ångrar att han inte tog bort ett år till när han kom till Sverige eftersom han har väntat så länge. Visserligen gör det psykiska lidandet att han ser äldre ut, men att det skulle förklara alla de 27 år han utstrålar är önsketänkande.

Under det sista året har Ali börjat trösta sig med alkohol. Det är en tillgänglig tröst i det här landet.

Till sist orkar han inte längre. En morgon klockan 03:26 så sväljer han alla tabletter han har på rummet och sedan sätter han sig på framför en spegel och tar fram nål och tråd. 

Han syr igen munnen från mungiporna och en centimeter ut på varje sida av munnen. Han skriver ett avskedsbrev och lägger sig sedan i sängen för att somna in. Ovanför sängen har han redan 2017 skrivit:

Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

Ingen personal har frågat hur han mår. För då måste man ta ansvar, man måste göra något. Herregud vad begär ni, vi jobbar ju med ensamkommande, hur mycket godare kan man bli!?

På morgonen kommer två kollegor in till kontoret och ser båda lika chockade ut. De snubblar på orden och pratar i munnen på varandra.

Ali är knappt kontaktbar, tomma medicinförpackningar, blod i munnen … sytt igen munnen … Varför har de lämnat honom ensam? Jag kontrollerar puls samtidigt som jag ringer 112. Han har stabil puls.

Allergimedicinerna är inte livshotande … då hade han redan somnat in. Men behöver han magpumpas i risk för oönskade biverkningar i övrigt? Jag vill ha dit ambulansen snabbt.

Väl framme på psykakuten så gör läkaren bedömningen att Ali inte behöver någon psykiatrisk vård. De kommunicerar via tolk. Ali skriver på persiska på ett papper. Han har fortfarande munnen igensydd. Tolken läser upp vad Ali skriver för läkaren.

Och tillbaka. Ali behöver ingen psykiatrisk vård. För det finns inga resurser. Man skickar hem Ali till boendet med munnen ihopsydd.

Politikerna lovade öppna gränser och det var vad vi fick. De höll sina löften och nu ska vi betala notan.

Jag kan inte förstå varför politikerna i Sverige vill byta ut befolkningen och krossa det kultursamhälle som har vuxit fram här. Det är obegripligt. Men det finns inget annat svar på det man ställer till med. Man vill lämna Sverige i ruiner och ungefär samtidigt som jag går i pension om 17 år så kommer svenskar att vara i minoritet. En folkgrupp utsatta för enormt mycket våld och brott och levandes i inhägnade områden.

De murar som våra politiker inte ville bygga i det stora. De kommer vi vara tvungna att bygga i det lilla.

 

Läsarfråga om olämpliga relationer mellan personal och ensamkommande

Artikeln ovan finns att läsa på Ledarsidorna.se.

Läsarfråga: Har du också varit med om det här med att kvinnlig personal i vissa fall rapporterats ha haft sexuella relationer med HVB-boende män / pojkar?

Svar: Kanske. Jag slutade på ett HVB-hem i en mellansvensk stad på grund av att en ung kvinnlig medarbetare blev en risk för sina medarbetare och verksamheten på grund av sitt beteende. Hon började där som ganska nyutbildad socionom och var väldigt benägen till “hjälpa de stackars barnen”.

På boendet hade vi en eritreansk man som pendlade hårt i humöret som hon tog sig an extra mycket. Hon kunde “försvinna” upp till två-tre timmar på hans rum. Först visste jag inte att hon var på hans rum utan hon var bara borta. Så jag förklarade för henne att det inte var OK att försvinna utan att kommunicera med sin kollega. Inte bara för att jag skulle veta var hon var men för att jag skulle kunna ge henne det stöd och den säkerhet som kunde behövas.

När jag förstod att hon var på hans rum hela tiden hon var borta förklarade jag det olämpliga i detta samt problemet med att jag inte kunde vara henne behjälplig om något skulle hända.

Det blev ingen skillnad, efter ungefär ett halvår av detta beteende så jobbade vi ihop en helg när det hela urartade.

Den unge eritreanen i fråga hade flicksällskap på rummet. Reglerna på boendet sa att om de hade tjejer på rummet så skulle dörren till rummet stå på glänt både för att skydda tjejerna och dem själva. Den här dörren var stängd. Jag påpekade detta för kollegan då jag ville göra exempel av saken eftersom hon så tydligt behandlade honom på ett annat sätt än övriga boende.

Hon tyckte inte att det spelade någon roll. Jag gav mig inte och sa att eftersom en annan kille i samma korridor hade besök och hade dörren öppen så hade hon bara att ta itu med det. Jag sa att jag erbjuder mig att stå bredvid men att det var dags att hon konfronterade honom.

Det slutade med att han slog upp dörren så att handtaget slog hål i väggen. Han stormade ut.

Senare på eftermiddagen så satt denne och en annan ungdom i boendet och pluggade när jag och kollegan kom in i TV-rummet. Medan min kollega svarade på ett par frågor från den andra ungdomen så reser sig bråkstaken upp och måttar ett knytnävsslag mot min bröstkorg. När han slagit så puttar jag ner honom tillbaka i soffan och förklarar att han aldrig skall försöka göra om det.

Vi lämnar rummet och jag säger till min kollega att det hade varit till hjälp om hon hade markerat det olämpliga agerandet genom att fördöma det direkt.

Hon svarade att hon inte hade sett något. Vi stod bredvid henne, på ett avstånd på mindre än en meter, och ändå så hade hon inte sett något.

Det började bli uppenbart att hon hade problem att hålla reda bland sina motstridiga sympatier och två minuter senare kommer ungdomen i fråga och vill ha ett plåster då han skurit sig på min klocka när jag puttade honom tillbaka ner i soffan. Nu förstod hon att hon inte kunde undvika att erkänna att något hade hänt.

Dagen efter på lördagen så möter jag ungdomen i korridoren och nu vill han göra något slags kraftmätning. Min tolkning är att jag nu har börjat obstruera för honom så mycket att han inte har fri tillgång till min kollega längre.

Han måttar ett slag men jag parerar det och håller fast honom mot väggen och berättar att nästa gång trycker jag på larmet och han får tillbringa kvällen på polisstationen.

Vid det här laget tycker även min kollega att jag obstruerar för mycket uppenbarligen, eftersom jag skriver incidentrapporter om alla enskilda händelser under helgen, och när jag kommer tillbaka nästa gång så finns de inte kvar. Jag frågar om de inte har hanterat incidentrapporterna och får veta att min kollega framfört att jag har någon personlig vendetta mot denna ungdom och har hittat på det som jag har skrivit i rapporten.

Då lade jag nycklarna på bordet och sa att jag kan tyvärr inte riskera att arbeta med dig längre så jag slutar nu. Hon frågade vem som skulle komma in istället för mig. Jag förklarade att det var hennes problem då jag inte längre jobbade där. Det tog vår chef 6 veckor att våga reagera på min plötsliga sorti. Antagligen mest för att hon förstod att hon lyssnat på fel källa.

Eritreanen i fråga flyttade sedermera in hos den här kollegan. Hon slutade för att kunna ta bättre hand om honom. Så nu bor hon med sin man och denne jämnåriga eritrian.

 

Attacker mot HVB-hem

Bilden ovan är från en summering av attacker mot HVB-hem på svt.se.

Senhösten 2015 och under 2016 diskuterades det mycket om de attacker som riktats mot HVB-hem med ensamkommande flyktingbarn och mot flyktingförläggningar. På ett företag där jag arbetade hade man på ledningsnivå identifierat ett problem som möjliggjorde att man kunde visa sig handlingskraftig, och man rustade för att möta hotet utifrån.

Den här perioden sammanföll som genom gudomlig intervention med att flyktingströmmen till Sverige under en period ökade så att hela flyktingmottagarsystemet gick på knäna och tvingade fram ett till dags dato politiskt kappvänderi. Detta gjorde att man under en begränsad tid fick undantag från reglerna om att varje ensamkommande flyktingbarn skulle ha eget rum. Nu placerade man ibland två ungdomar i samma rum. På flyktingförläggningar för vuxna fick allt fler dela på det begränsade utrymmet vilket ledde till en hel del frustration och trängsel.

Såväl flyktingar som personal på dessa boenden hade nu mindre tid för introduktioner när de kom till boendena. Plötsligt mer metall i mikrovågsugnar, matvaror som lämnats i ugnar på högsta värme, tvättmaskiner och diskmaskiner som belastats fel. Bränder som startade inne i boenden på grund av olyckor eller vansinniga protester med papperskorgar som satts i brand.  Detta beskrevs i media utifrån ett narrativ som lämnade läsaren med en övertygelse om att det var attacker utifrån, utförda av människor som ville skada boendena.

Mediernas förvrängda bild av händelserna lästes av de som arbetade på boendena och de som satt i styrelserna för företagen som sålde tjänsterna. I stället för att ta reda på vad som faktiskt orsakat dessa incidenter, valde man den förklaring som i själva verket var minst trolig, minst vanligt förekommande: Attacker utifrån.

Visst hade det förekommit attacker utifrån, men även sådana attacker kunde om man gläntade på locket ha sin upprinnelse inifrån boendet. Jag minns en händelse där en tjej, Jamila, på boendet hade en del ouppklarade affärer med någon tjej i skolan. Jamila hade nyligen kommit hem från sjukhuset efter ett slagsmål och satt nu och drack te i köket när en okänd bil svänger upp utanför boendet. Ur bilen kliver ett medelålders sydamerikanskt par ut och börjar närma sig boendet. Min kollega och jag möter upp dem i entrén, men det är svårt att först förstå vad de vill. De söker Jamila och de är uppenbart upprörda. Då uppgifter om vilka som befinner sig på boendet är sekretessbelagda, beslutar min kollega att ta med paret till ett samtalsrum för att försöka reda ut vad som har hänt, vad de vill, och Jamilas roll i detta.

Det visar sig att Jamila är inblandad i någon sorts affär med att sälja någon annans busskort till en skolkamrat. Skolkamraten har nu blivit attackerad av ägaren till busskortet och min kollega sitter nu och försöker lugna ner föräldrarna till Jamilas skolkamrat som köpt ett stulet busskort av Jamila. Föräldrarna vill nu i sin dotters namn ha tillbaka pengarna och dessutom har de en stark önskan om att få visa Jamila hur dåligt de tycker hon har agerat, och de verkar vilja visa det fysiskt.

Efter en stund kommer kollegan ut från samtalsrummet och den tidigare upprörda stämningen är förbytt till lugn om än sammanbiten. Vi sänker garden och tror att situationen är utagerad när vi får höra att Jamila har haft besök av sin syster som nu har gjort henne sällskap upp till busshållplatsen.

Den ligger tyvärr belägen i samma riktning som det arga sydamerikanska paret nu åker i sin bil. Det hinner passera två minuter innan två av Jamilas landsmän på boendet rusar genom korridoren och ropar att de skall rädda Jamila. Vi förstår att det är bråttom nu. Jag och min kollega springer ut till bilarna. Vi förstår att vi måste komma upp till busshållplatsen så snabbt som möjligt för att förhindra totalt kaos.

På gatan där boendet ligger finns fler boenden med närmare 50 ungdomar och vi förstår snabbt att många av dem nu är på väg mot samma plats som vi. Väl på plats vid busshållplatsen är det redan fullt slagsmål. Runt 35 personer är inblandade i en enda stor hög med vevande armar och ben. Jag hinner observera att den upprörda pappan som nyss lämnat boendet har beväpnat sig med en planka, och han svingar den mot vad som verkar vara slumpmässigt utvalda personer.

Min kollega stannar sin bil och ställer sig och skriker att polisen är på väg. Eftersom jag redan sitter i telefonkö till 112 så vet jag inte med säkerhet att någon har kommit fram till polisen. Jag använder bilen för att skingra så många i gruppslagsmålet som möjligt, och efter någon minut kommer jag fram till polisen men vi är många som har ringt och två polisbilar anländer.

Detta var en attack utifrån fast orsaken till bråket kom inifrån. Föreställningen om attackerna utifrån gav i och för sig många anställda på boendena tillgång till bärbara larm och handlingsplaner som gav dem en större känsla av säkerhet och trygghet – något som händelserna inne i boendena aldrig hade gett dem.

 

De har varit lite osams, ungdomarna

Det är juli 2017 och jag och en kollega står utanför boendet och pratar, när vi plötsligt hör hur en tjej skriker till. Det är flickvännen till en av killarna på boendet. Hon är 17 år med en historia av missbruk och självdestruktivitet bakom sig. Nu har hon hittat någon som vill ha henne. En afghansk kille (25 år enligt honom själv på Facebook), och skriket kommer från henne eftersom han slår henne.

Han slår hårt. Knytnävsslag efter knytnävsslag mot bålen. Jag och min kollega rusar ner mot parkeringen och när jag rundar vår Renault-buss ser jag honom utdela två slag. Hon vacklar och han följer efter och matar fler slag. Jag skriker för att få hans uppmärksamhet.

“Vad gör du din djävel. Du slutar nu!” Han vänder sig mot mig och säger:

“Lägg dig inte i – då kan det göra ont!”

Jag vänder mig om till kollegan, räcker honom larmet och ber honom larma polis. Själv är jag så arg att vår afghanska kille gärna får pröva att ge sig på mig. Jag vet precis hur jag ska göra för att han inte ska kunna anmäla mig för något. Hemligheten är att hålla kvar dem tills polisen kommer. Om polisen har tagit över ditt grepp så kan de aldrig göra annat än vittna för dig. Men han backar när han förstår att det är allvar. Nu får han bråttom. Polisen är på väg så han måste snabbt intala sin flickvän att det hela är ett missförstånd, att det inte är någon fara. Han menade ju inget illa, “eller hur älskling?”

Han får 26 minuter på sig innan polisen kommer. Då håller han om henne och hon har torkat tårarna. Polisen pratar med dem och ringer sedan flickans mamma. Polisen förklarar för mig och min kollega att det kommer ändå bara vara våra ord mot hans, och flickvännen kan svära på att ingenting har hänt.

Frustrerade går vi tillbaka in på boendet. Vi äter lite middag och sitter tysta när han och hon kommer in och han serverar henne mat. Han har aldrig serverat henne mat tidigare. Mamman kommer efter, går fram till mig och kollegan och säger:

“De har varit lite osams, ungdomarna.” Hon ser strykrädd ut. Min bedömning av henne är kompromisslös. Hon är också ett offer för misshandel. Jag ber henne följa med in på kontoret.

Jag frågar om hon förstår att hennes dotter precis har blivit misshandlad. Hon förnekar. Jag försöker igen: “Jag såg det, jag stoppade det.” Hon förminskar det. Vill inte höra talas om det.

En månad senare ringer flickans släkting och vill att vi ska komma och hämta honom. De har släktfest och han är där och beter sig som ett svin. Kollegan som tar emot samtalet förklarar att vi inte har något ansvar för ungdomarna utanför boendet och att de faktiskt bjudit in honom själva, mot bättre vetande.