Kravlöshetens konsekvenser

Vad händer när man inte kan ställa krav på människor som inte vill anpassa sig – ett axplock

Aziz har smugit in nattgäster otaliga gånger och nu har han blivit påkommen med att plasta och tejpa över brandvarnaren på rummet för tredje gången. De första två gångerna har han blivit varnad för konsekvenserna av att handla på ett sätt som kan sätta andra i fara. Aziz har varje gång personalen har konfronterat honom med att bryta mot reglerna uppträtt som om han blivit irriterad över att någon har ifrågasatt hans handlande. Inte någon regel gäller Aziz, om Aziz får bestämma.

Nu är det uppenbart att Aziz inte kommer att anpassa sig till några regler på boendet. Inte nog med att han har tejpat över brandvarnaren igen, personalen hittar cigarettfimpar i plastpåsen i hans papperskorg.

Två gånger tidigare har han suttit i samtal med boendechefen och fått förklarat för sig att det under inga omständigheter är acceptabelt att riskera andra boendes säkerhet genom att tejpa över brandvarnare och röka på rummet. Varje gång har han fått veta att utskrivning är oundvikligt om han fortsätter. Nu får han beskedet att han inte längre kan bo kvar och att socialtjänsten kommer att hitta en ny placering.

Aziz reser sig upp går ut i köket och får tag i en knivslip. Han kastar den genom ett fönster.

Moradi är missnöjd med maten. Personal lagar maten till killarna på boendet men de äter nästan inget av maten som serveras. De tycker inte om maten som serveras, de vill ha afghansk mat, inte svensk mat.

Ett sätt att visa sitt missnöje över den serverade maten är att göra som Moradi och spruta ut yoghurt och ketchup på golv och väggar. När Moradi sprutar ut ketchup på väggarna så väljer personalen på plats att vända sig om med ryggen emot, så att de kan säga att de inte har sett vad som har hänt eller vem som var inblandad. Sedan när Moradi är klar med sitt värv städar personalen upp, i tysthet.

När Moradi tappar bort nyckeln till sitt rum så råkar personalen ge honom en huvudnyckel till boendet. Under tiden Moradi har en huvudnyckel till byggnaden vågar jag inte lägga ifrån mig något i personalrummet, jag bär så mycket som möjligt på mig. Frågan tas upp på ett flertal personalmöten. Efter några månader fattas beslut om att eftersom Moradis kontaktperson inte vågar konfrontera Moradi med problemet, skall boendechefen be att få se Moradis nyckel och sedan byta ut den.

Hamid tycker att boendets wifi har för dålig täckning på hans rum, så han plockar ner den trådlösa routern som sitter fastskruvad på väggen och placerar den på sitt rum. Saken diskuteras på flera personalmöten och det visar sig att personalgruppen har tolkat regelverket som så att man är helt förbjuden att gå in på de boendes rum annat än om man är direkt inbjuden av den boende.

En person i personalgruppen frågar Hamid om han får komma in på Hamids rum och se om Hamid har den försvunna routern på sitt rum och Hamid säger nej. Dagen efter kommer Hamid tillbaka till personalen och säger att han känner sig orättvist behandlad och kränkt och om personalen inte litar på honom så kan de gå och kontrollera om det finns någon router på hans rum. Det finns ingen router på Hamids rum eftersom han nu har haft tid att slänga den någonstans, så nu har ingen på boendet någon wifi.

Boendet bestämmer sig för att köpa en ny router. Hamid tar även denna router och problemet upphör först när en person i personalgruppen tar på sig att gå in på Hamids rum och hämta routern när Hamid är i skolan. Hamid uppger att han känner sig kränkt och utpekad.

Ett HVB-hem som har varit i drift i nästan tre år har problem med stora kostnader för busskort. Problemet dryftas på ett personalmöte och man diskuterar hur man skall komma tillrätta med att killarna på boendet tappar bort sina busskort så ofta. En lösning som dryftas är att man kanske kan borra ett litet hål i kortet så att man kan fäst ett band i kortet som killarna kanske kan bära runt halsen. Detta anses vara en den bästa idén som kommit fram i frågan och man delegerar till en medarbetare att ringa SL och fråga om man kan borra hål i busskortet utan att påverka funktionen av kortet.

Då föreslår en annan medarbetare att problemet kanske kan bero på att killarna inte tappar sina busskort utan säljer dem och berättar att man kan registrera busskorten på SLs hemsida så man kan spärra ”borttappade” busskort. Detta gör att busskorten blir svårare att sälja om de blir obrukbara.

Efter tre års problem med borttappade busskort så upphör problemet nästan helt och hållet, av sig självt.

Hamdullah är arg. Personalen har ännu en gång påpekat för Hamdullah att boendets regler gäller även för honom och att han nu återigen har klippt av ledningarna till brandvarnaren på rummet för att kunna röka där och att han absolut inte får göra det. Man tar också upp att det ingår i boendets regler att om man skall vara borta från boendet över natten för att sova på någon annan plats måste ha fått detta godkänt av sin gode man då denna har beslutsansvaret så länge man är omyndig.

Hamdullah tänker inte acceptera detta och han tänker visa sitt missnöje, så han går upp till sitt rum och slänger en tekopp genom fönstret inifrån. Sedan går han ut utanför huset och slänger in en sten genom fönstret utifrån.

Jag kom hit för att plugga gratis

Morteza kom hem från intervjun på Migrationsverket och låste in sig på sitt rum. Han ville inte prata med någon. Personalen på HVB-hemmet har ingen kontakt med Migrationsverket, det är olika världar med vattentäta skott emellan. I bästa fall har man en dialog med den ansvariga kommunen men ibland inte ens det. Sekretess hindrar många frågor från att få svar och personalen visste inte riktigt hur de skulle göra nu.

Morteza var arg eller upprörd eller ledsen. Uppenbarligen var han uppfylld av starka känslor men ingen visste vilka eller hur man skulle förhålla sig. Personalen visste att den gode man som var med Morteza på Migrationsverket inte skulle kunna berätta vad som hade hänt, och konflikträdsla hindrade de flesta från att fråga Morteza själv. De visste inte vad som skulle hända om han var arg, så de lät bli att fråga hur han mådde.

Till sist gick boendechefen och knackade på hos Morteza. Hon är en sådan som vill väl, som vill hjälpa. Hon är högskoleutbildad och vet att Sverige har plats för alla som vill hit och just alla som har kommit hit är det synd om. Alla, för de är flyktingar och det är alltid synd om flyktingar. Det är nästan som att man inte behöver pröva en asylansökan. Så fort någon kallar sig flykting så skall man bara ta emot med öppna armar.

Morteza ville först inte berätta varför han var ledsen men när han insåg att han hade ett lyssnande öra berättade han att han hade dåligt samvete. Han hade precis ljugit sig igenom hela intervjun på Migrationsverket och nu ångrade han sig. Till boendets chef sa han att han ångrade sig för att han mådde dåligt över att han ljugit. Till mig sa han senare att han var ledsen för att han förstod att Migrationsverket inte trodde ett ord av vad han sa. Det kan ha varit vilket som.

Morteza fick ett råd av den godhjärtade boendechefen. Hon sa åt Morteza att sanningen alltid segrar. Att han kunde ringa sin advokat och genom denna framföra till Migrationsverket att han hade ljugit om allt men att han var är beredd att berätta sanningen. Morteza tog det goda rådet. I Sverige segrar alltid sanningen. Morteza fick ingen ny intervju, hans asylansökan avslogs och han är inte längre välkommen i Sverige.

Sanningen vann även den här gången men det slutade kanske inte riktigt som Morteza hade tänkt sig. Han var arg och kände sig lurad men berättade att han hade förstått att han hade sig själv att skylla. Han skulle ha lärt sig en bättre historia, han hade lyssnat för mycket på smugglarna. Han hade ju inga asylskäl att vara i Europa. Mortezas syster hade tagit sig till Kanada men han tyckte att det var för långt att åka dit.

Till sist beslutade Morteza att det var bättre att återvända till Afghanistan. Han hade kommit till Sverige för att få plugga gratis sa han. Han hade hoppats på att kunna få en gratis utbildning i Sverige. Nu såg det ut som att det skulle bli som för hans bröder, att han skulle behöva gå in i någon av brödernas företag och bli affärsman istället.

Det var bortkastade pengar att komma till Sverige och den långa asylprocessen här hade kostat honom två år samtidigt som den kostade Sverige två år i uppehälle, skola och omsorg.

Morteza är tillbaka i Kabul nu. Han jobbar i familjeföretaget och snart har han glömt den svenska han lärde sig. För när man tänker på det; hur mycket svenska behöver en affärsman i Kabul kunna?

“Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Flyktingmottagandet var en minuspost i budgeten tills kriget i Syrien som i ett trollslag slog vanliga ekonomiska teorier i spillror. Plötsligt uppstod något slags kvantfysisk ekonomi som gjorde att alla Sveriges ekonomiska funderingar kunde läggas till handlingarna. Nu var plötsligt flyktingmottagandet en kassako, ett miljardregn över Sverige.

Det kompetensregn över Sverige som kriget i Syrien skapade har nu mer eller mindre gjort oss oberoende av export och vi behöver inte längre mäta arbetslöshet i procentenheter. Det som har skapat den här fantastiska situationen är den plakat-politiska ekonomiska teorin bakom “Vi ställer inga grupper mot varandra!”

Om man tror att man kan säga “Vi ställer inga grupper mot varandra!” och mena något med det måste man enligt alla logiska resonemang utgå från några grundläggande förutsättningar:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Om man inte går med på de här förutsättningarna så får man faktiskt förklara sig. Jag sticker ut hakan och påstår att så fort du ger skattepengar till en grupp för att betala för något upplevt behov, så har du gjort precis det du sa att du inte skulle göra. Du har ställt den gruppen mot alla andra.

I nästa skede så kommer någon annan grupp att uppleva ett behov därför att du precis skapade behovet. Plötsligt har skattepengarna lockat intressegrupper att äska finansiering utan arbetsinsats. Det är att döda den fungerande marknaden.

Jag sticker ut hakan en bit till och påstår att om det finns skattepengar att dela ut till några grupper alls så är skattetrycket för högt. På tok för högt. Det är väl den här funktionen som är det absoluta gränsvärdet för när staten börjar köpa sympatier hos olika grupper för sitt politiska egenintresse.

Nu har vi kommit så långt att statsapparaten har börjat dela ut pengar till grupper som vi anser vara odugliga att klara sig på egen hand (annars skulle vi väl inte ge dem pengarna?). Då statsapparaten styrs av politiker behöver politikerna smörja så många intressegrupper som behövs för att säkra rösterna i nästa val. Eftersom de inte kan ge alla grupper de pengar de vill ha så måste de ställa grupper mot varandra.

För att värdera vilka grupper som ska ha pengar så räknar man helt enkelt på hur man får så många röster per krona som möjligt. Har man räknat riktigt bra kan man kasta en säck pengar på någon grupp som även genererar symbolvärde.

För att Sverige ska kunna ta emot fler flyktingar och skapa ett i stort sett permanent miljardregn över vårt land så måste man låta dessa ekonomiska samhällsbärare gå före ett tag. Svenskarna som har bott här i generation efter generation har ju egentligen inte lyckats göra Sverige riktigt så bra som det borde vara. Eller hur? Svenskar har ju inte skapat miljardregnet, det har ju flyktingarna gjort.

Så varför börjar nu folk gnissla helt plötsligt? Statens eget informationsorgan börjar rapportera om att det finns otacksamma grupper av människor som inte accepterar att de som bjuder på miljardregnet går först.
“Andra utsatta trängs undan när nyanlända får bostad” låter SVT meddela, som om de verkligen har trott att:

  A) Alla pengar är statens pengar att fördela
  B) Det finns precis så mycket pengar som man behöver
  C) Alla behov ska täckas av skattepengar

Hur trodde ni att det skulle bli?
Vi har haft bostadsbrist en längre tid och att då addera till befolkningen med sexsiffriga antal per år måste ju rimligtvis leda till något slags konsekvens? Nu börjar det problem som politikerna upplever inför valet 2018. Otacksamma svenskar som inte har förstånd att uppskatta det kommande miljardregnet. Som börjar gnälla om uteblivna tjänster som tidigare utgjorde en del av det som man fick tillbaka för att en stor del av ens inkomst tvångsinlösts i form av skatt.

Det finns fortfarande människor som tror att deras surt förvärvade skattepengar fortfarande kan ge dem vad de gav tidigare. Detta trots att vi nu har en gigantisk intressegrupp som lyckats få ett enormt intresse från de styrande politiska partierna.

Det är nu man så sakta börjar förstå vad som kommer att hända när pendeln vänder. För det gör den, det gör den alltid. När miljardregnet fortsätter att dröja och utgiftsposterna ligger på den där investeringen som skulle ge oss miljardregnet.

Trots att massor av svenskar protesterade så drog ingen politiker i nödbromsen. Politikerna har hoppat av det skenande tåget och tror att bara de tittar bort så behöver de inte ta ansvar för att tåget är på väg att krascha in i en bergvägg. Inte nog med det, de förväntar sig att du ska betala deras kostsamma livsstil och konsekvenserna av den, ytterligare en mandatperiod. Du ska betala och hålla tyst!

Familjeåterförening

Till sist kunde jag inte låta bli att ställa frågan, trots att det säkerligen kunde räknas som oprofessionellt så ville jag pröva den.

“-Hur många av dina syskon är egentligen dina egna barn?”

Det var inte så att jag insinuerade att han skulle ha skaffat barn med sin egen mor men om hans pappa nu hade varit död så länge, hur kunde han ha så många småsyskon?

Vi hade ett avspänt förhållande Ali och jag. Det var länge sedan jag hade slutat låtsas att jag trodde att han var under 18 år. När Ali pratade om sin flickvän i Pakistan så frågade jag alltid varför han kallade henne flickvän? Om de nu hade varit tillsammans så länge som han påstod så var det helt omöjligt att de kunde ha varit det utan att vara gifta. En pashtun i ett samboförhållande?

Med en kvinna?

Som amerikanska armén upptäckte i Afghanistan så är det svårt för en västerlänning att bara acceptera den kultur av att ta sig småpojkar till sexsällskap som är kutym bland främst pashtunerna då man segregerar kvinnorna helt och hållet. Det är inget vi pratar om därför att det skulle innebära att vi skulle erkänna ett problem som vi inte kan förhålla oss till. Istället så sopar vi det effektivt under mattan så slipper vi ta itu med någonting obehagligt. De som har blivit utnyttjade eller har utnyttjat kommer naturligtvis efter några års overksamhet på svenska institutioner bara ha kvar det som ett exotiskt minne från hemlandet.

För den som vill få en mer realistisk syn på vad det handlar om han läsa den här rapporten, https://info.publicintelligence.net/HTT-PashtunSexuality.pdf 

Eller bara läsa igenom den här (https://www.theamericanconservative.com/dreher/pashtun-pedophiles-cultural-imperialism/) artikeln för att förstå vad vi har att göra med.

Ali skrattade bara tillbaka och frågade hur jag kunde tro att några av dessa skulle kunna vara hans barn? Vi tittade igenom pappersarbetet igen. En ensamkommande afghansk kille, uppenbarligen en bra bit äldre än 17 år, enligt hans egna uppgifter på Facebook så är han 26 år, inte helt klart om han kommer från Afghanistan eller Pakistan.

Det enda som känns riktigt säkert är att Migrationsverkets rutiner missar många som far med osanning om sin ålder och sitt ursprung. En annan sak som är klar är att afghanska identitetshandlingar är en beställningsvara. Det finns aldrig någon chans att få fram dem för sig själv när man söker asyl men när man söker familjeåterförening så går det att beställa. Frågan blir ju då hur trovärdiga dessa handlingar är? Det är inga inplastade handlingar utan lösa blad med häftade, i bästa fall, limmade fotografier. Det finns inga vattenstämplar utan gummistämplar är det närmaste en säkerhetsdetalj man kan komma i dokumenten.

Till sist misstror man allt.
– Varför finns datumet angivet med både islamisk- och gregoriansk kalender?
– Det finns väl ingen i Afghanistan som använder en gregoriansk kalender?
– Är de här dokumenten enbart skapade för att hjälpa afghaner att komma in i Europa?
Det går inte att skaka av sig känslan av att de här dokumenten egentligen inte är värda någonting i fråga om legitimitet.

En ensamkommande 17-åring som vill återförenas med sin familj. En mamma två systrar och fyra bröder. Man försöker ta in omfattningen av de i stort sett obefintliga gränserna under de senaste åren. Man försöker skapa sig en bild av hur de överfulla flyktinglägren i exempelvis Sudan med ständig matbrist kan vara en sämre godhetssymbol än de här halvvuxna männen från ett land som inte ligger i krig?

Hur tänker de goda människorna?

Jag inser att jag måste vara en av de onda. En av de där hatarna som inte har plats i hjärtat för de stackars ensamkommande barnen!

Multiplicera antalet ensamkommande med X, där X är antalet barn i en genomsnittlig afghansk familj + en förälder. Sätt dig sedan på din kammare och försök räkna ut vad våra politiker menar med att de inte vill ställa grupper mot varandra. För det är fullständigt obegripligt. Man har ställt flyktinggrupper mot varandra och när de kommer hit så sätter man alla grupper som närs av välfärdssystemet emot varandra.

Alis familj får beslut om huruvida de får komma till Sverige eller inte om några månader. Det är humanism och därför inte ett ämne som går att problematisera. Inte ens när det innebär ett svek mot dem som kommer hit. Det här har blivit det största politiska experimentet i Europas historia och konsekvenserna är fullständig oöverblickbara.

Och vi får fortfarande inte ifrågasätta ens om kulturella skillnader kan vara ett problem för migration. Hur långt har vi då inte kvar tills vi kan diskutera den grundläggande frågan överhuvudtaget?

Jag kommer ihåg Abdelraman, en ung somalier som kämpade med sin vilsenhet i det underliga nya landet. Han tog sig en lång väg från att vara en analfabet med ansiktet och kroppen full med ärrtatueringar från en kultur långt ifrån vår i Europa. Han fick hit sin familj.

Abdelraman hade varit här i två år och lärt sig språket dugligt och han fick hit sin familj snabbt. Mamma, pappa och sex syskon. Kommunen placerade familjen i en etta som man utrustat med nio madrasser och en kastrull. Ingenting mer, ingenting annat. Hans kompisar som bodde kvar i HVB-hemmet startade en insamling för att få in lite köksutrustning till familjen så att de åtminstone kunde laga mat.

Abdelraman befann sig nu i en situation som hamnade i konflikt med familjens patriark och överhuvud, hans pappa. Hans far som var van att bli åtlydd utan ifrågasättande hade här i Sverige hamnat i en beroendeställning till sin son. Nu var han tvungen att be sin son att tolka, att förklara hur saker fungerade. I frustration över att ha tappat sin tidigare odiskutabla makt började han slå sin son för att visa att han fortfarande bestämde. Abdelraman fick hit sin familj från Somalia. Hans uppdrag var slutfört men för honom innebar det också att ett alldeles nytt slags helvete hade börjat.

 

Läsarfråga: Hur många incidenter rapporteras och skiljer det sig mellan kommunalt driven verksamhet gentemot privat?

Läsarfråga: Hur ser incitamentet ut för svågerkapitalisten att vägra kontakta polisen? Och för VD, ledning etc? Handlar det om uteblivet kontrakt med Migrationsverket?

Svar: Om en mellanchef, ansvarig för några boenden, har fler “incidenter” än andra chefer så riskerar denna att hamna efter i karriärstegen. Därför är det också en katastrofal underrapportering av incidenter.

Skillnaden mellan kommunala boenden och privata boenden: Jag har jobbat på två företag som handledare/behandlingsassistent på HVB-hem. Det ena, Vårljus, är ett kommunägt bolag. Det ägs av Stockholms samtliga kranskommuner: “Som icke vinstdrivande kommunalt bolag behöver kranskommunerna inte upphandla verksamhet från oss. Tillsammans är vi starkare!” (Från hemsidan). Det andra företaget var en helt privat aktör.

En skillnad som märks inom det stora kommunalägda bolaget* jämfört med det mindre privata är kunskapen om vad som sker i verksamheten. Som en liten markör kan vi ta exemplet på hur man på den kommunägda aktören väljer att rekrytera folk. Där heter länken på hemsidan “Karriär i Vårljus” medan den privata aktören döper samma länk till “Lediga tjänster”. Det här är ingen slump. För att göra karriär i en sådan här verksamhet så är du från början socionom, helt enkelt för att det krävs viss högskoleutbildad personal på dessa boenden enligt myndighetsbeslut. Sedan går du från handledare till samordnare/boendechef till verksamhetschef/områdeschef… titlarna skiljer mellan olika organisationer. Kontentan är att du skall få en tjänst och sedan fylla ut den med din närvaro så länge det går tills du lyckas klättra uppåt.

En skillnad som jag upplever är viktig är att i en semioffentlig verksamhet, det har säkerligen att göra med storlek också, så rapporterar du till nästa chefsnivå. Nästa chefsnivå besöker inte verksamheten, vilket gör att orapporterade fel förblir oupptäckta i decennier i värsta fall. Högsta ledningen slipper därför att få kunskap om dessa, och tro mig, de vill vara okunniga om detta och tycker att detta måste chefsnivåerna under reda ut själva. Så en underrapportering av problem blir alltså ett incitament för karriär och på högre nivå är det lättare att förhålla sig vänskaplig med sina politiska kompisar i diverse kommunhus, för styrelserna är naturligtvis politiskt tillsatta.

I de privata verksamheterna är man oftare mån om att hitta rätt mellanchefer som faktiskt tar itu med problem eftersom man är mer rädd för att mista sina tillstånd.

Så kan du ju inte räkna!

En kommun betalar normalt mellan 1500 och 3000 kronor för en plats på ett HVB-hem. Då kommuner är offentliga förvaltningar finns inga naturliga kunskaper om hur man skall agera på en marknad. Om jag inte minns fel så var det Milton Friedman som sa att det enda sättet för en chef inom offentlig verksamhet att visa sin duglighet, då de ekonomiska incitamenten saknas, är att växa. Utöka antalet anställda omkring dig och du kan hävda behovet av din existens och kan äska ännu mer av skattepengarna till nästa budgetår och då anställa ytterligare personal för att ytterligare förstärka ditt värde och så vidare.

Förr gav sådana här teorier Nobelpris, idag verkar de bortglömda.

Eftersom kommunerna har svårt att beräkna behovet av platser då flödet av antalet flyktingar som skall placeras på HVB-hem och andra ställen är stokastiskt, så sluter kommunerna ofta sådana avtal med de som kan tillhandahålla HVB-hemsplatser som innebär att man betalar även för tomma platser. Ju sämre förhandlingsläge kommunen sitter i för tillfället desto högre pris är man beredda att betala för icke belagda platser. Så inte nog med att skattepengarna skall betala för flyktingen, de skall betala för att det inte finns tillräckligt många flyktingar också.

Så om om vi tar en summa mitt emellan i spannet 1500-3000 kronor per dygn så hamnar vi på en genomsnittlig månadskostnad per ensamkommande flyktingbarn på cirka 68 500 kronor per månad. Sedan tillkommer naturligtvis andra skattefinansierade verksamheter som exempelvis skolgång .

Det tillkommer på sikt lite fler kostnader också. Jag må vara gammal och gaggig men när jag en gång i tiden gjorde militärtjänst kunde vi bo drygt ett dussin gossar i ett logemente  och kostnaderna för slitage på interiören var inte ens promillen av vad slitaget på ett HVB-hem är. Inte nog med det, det räknas som normalt.

Skadegörelse är också normaliserat. Barn och ungdomar blir ju arga ibland och måste få uttrycka sin frustration.

Den rädda personalen – farsartad konflikthantering del 2

Avtal med Djävulen

Våren 2017 kommer jag från ett HVB-hem till ett annat, som jag tidigare berättat om i http://www.idiotanstalten.se/2018/08/23/farsartad-konflikthantering-valdsamma-brak-och-hot-mot-personal/Det var kaos på boendet. 

Varför är det så här?

På ett personalmöte så nämner någon ”branden”. Jag frågar vad ”branden” är och får veta att ungdomar på boendet har satt eld på en papperskorg mitt i natten. Vidare får jag veta att det har varit tre ungdomar som samlats på ett rum och där av någon orsak, oklart varför, beslutat sig för att tända eld på en papperskorg.

Att jag säger att det är oklart varför är för att personalen har inte tagit reda på det. Man har inte varit en ”pain in the ass” för ungdomarna och sett till att reda ut det. Man måste vara i ansiktet på ungdomarna. Om något händer så sätter man ord på det. Man sammankallar till ett husmöte där man problematiserar frågan. Låter alla säga vad de anser om det inträffade. Låter gärningsmännen förstå att de sprider otrygghet och rädsla. Låter det bli tydligt att det inte är accepterat. Det är så du hanterar när det blir flera gärningsmän som pekar på varandra.

Inte här. Här pustar personalen ut, just för att det inte går att säga vem som är skyldig. Tre ungdomar står tillsammans och beslutar sig för att tända eld på boendet. Börja med papperskorgen och se vad som händer. Visst, de kanske inte hade tänkt att bränna ner hela boendet men de har inte den intellektuella kapaciteten att förstå sina handlingars eventuella konsekvenser, uppenbarligen, så ansvaret faller helt på handlingen likväl. Personalen ser det som en väg ut.

Ungdomarna har lärt sig det svenska systemet, eller rättare sagt, de har lärt sig de så kallade rättigheterna, så de vet att om de pekar på varandra så händer inget. The Swedish model. Personalen reagerar på samma sätt. Så skönt att hitta utvägen! Ingen konflikt behövs.

”Branden” går under radarn fullständigt och resultatet blir bara en femsiffrig räkning till skattebetalarna för brandkårens utryckning samt totalt 17 förvirrade flyktingungdomar som försökte få ett svar på var gränsen går. Få svar på vad som krävs för att någon skall sätta stopp. När fan får man en örfil och en toffel i huvudet i det här landet? Personalen sviker ungdomarna fullständigt i och med att de undviker konfliktytorna fullständigt.

Om man inom dessa verksamheter sällan eller aldrig ifrågasätter sin egen roll i samhället eller ens skeenden på den lokala enheten utan bara utgår från att man gör saker för att man är god, gör man i sitt eget tycke alltid rätt. Att man är ett mellanled i en kedja av skattefinansierade verksamheter gör att man inte bara befinner sig i en ekonomisk död vinkel utan också i en värld av organisatoriska dimvärldar som inte går att ifrågasätta vare sig från insidan eller utsidan. Eftersom man gör gott och arbetar med de “svaga” i samhället kan man äska skattemedel in absurdum.

Än värre blir det uppenbarligen med verksamheter där godheten är så stor att man även är beredd att blunda för uppenbara interna problem.

Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

 

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.

Den goda viljan

Vintern 2015/2016, efter Fredrik Reinfeldt hade hållit sitt “Öppna era hjärtan”-tal och efter att Stefan Löfven hade stått och talat med tårar i ögonen på Medborgarplatsen i Stockholm om hur hans “Europa bygger inga murar”, så hade många vanliga svenskar känt att här fanns det en fråga som tedde sig ganska självklar och enkel att engagera sig i. Det kändes nog som en väldigt okomplicerad fråga för många på den här tiden.

Det här var innan vi hade sett resultatet av att ta emot så enormt många främmande människor så att våra myndigheter bokstavligen gick på knäna och inte kunde utföra relevanta utredningar inom normal tid, vilket i sin tur pressade politiker att i år besluta om att ge 9000 människor helt utan flyktingskäl amnesti som “plåster på såren” för den långa tid de redan har varit här.

Det här var innan vi hade sett resultaten i form av 40% ökade skolbränder de senaste två åren (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLjJn4/antalet-anlagda-skolbrander-okar-kraftigt). Det var innan det hade blivit tillåtet att prata om vilka det är som står för 80% av överfallsvåldtäkterna och de som orkade varna för vansinnet blev fortfarande kallade för nazister.

Svensken i gemen såg det som en enkel och icke-komplex fråga. Klart man skulle hjälpa till, och helst ville man ju hjälpa de stackars barnen. Det fanns inga kvinnor att hjälpa så allt fokus hamnade på de stackars barnen. De ensamkommande barnen. Hjälporganisationerna hann inte ta emot alla kläder som svenskarna vill skänka till de stackars barnen, så fler och fler människor började att direkt kontakta HVB-hemmen. De frågade om vad barnen behövde för kläder. Det var vinter när den svenska godheten kulminerade och många ville skänka varma jackor och skor och kängor till barnen.

På HVB-hemmen rådde en känsla av panik. Nu kunde man hamna i en situation där svenskarna fick veta hur det verkligen låg till med de stackars barnen. Det fanns anställda på HVB-hemmen som svarade så ärligt de kunde på frågorna från de som ringde och vill skänka vad som saknades de små barnen. Jag minns en kollega som med ett lätt desperat uttryck tittade på mig och försökte försvara sina handlingar efter ett upprört telefonsamtal:
“-Jamen vad ska jag säga då, ingen här har mindre skostorlek än 43. Men människan envisades med att hänvisa till att hon menade barnen!”

På det HVB-hem där jag tillbringade mest tid under den här perioden så hade vi tack och lov ett voluminöst källarförråd. Vår chef försökte lugna ner nervositeten hos medarbetarna, genom att ge order om att tacksamt ta emot alla kläder och tacka ordentligt för alla fina saker som “kommer att komma till god användning.”

Hade vi inte haft det stora källarförrådet hade vi varit tvungna att som många mindre HVB-hem att åka iväg redan nästa dag med säckarna med kläder till Återvinningscentralerna. Dessutom med risken att springa på någon som skänkt fina kläder som man nu utan att blinka bara kastade på återvinningsberget.

För hur förklarar man sanningen?
Hur förklarar man för vanligt folk att de som kommer hit vill inte ha deras skit?
Hur förklarar man att de som kommer hit tar bara emot pengar eller nya grejer. En begagnad Lyle Scott-tröja är fortfarande en begagnad tröja. Ungdomarna på boendena tittade på oss med förolämpad min. Varför skulle de ta emot gamla kläder?
Som några fattiga svenskar?

“-Vilka tror ni att vi är? Ni måste behandla oss med respekt!”, som en av våra klienter sa.

Under 2013 och 2014 pågick en debatt där man förberedde för att vi skulle vänja oss vid och acceptera denna inställning.
“-Människor som flyr vill inte lämna sina hem och familjer. Därför kan vi aldrig begära att de skall vara tacksamma för att komma hit!” Det var grundtanken. Vi kan inte begära att de skall känna tacksamhet. De som sa de här galenskaperna är samma människor som nu påstår att JAG skall känna tacksamhet för att jag har fötts i det här landet och därför skall ge bort det till dem som inte har fötts här!

Det är som om de på fullt allvar inte kan koppla ihop varför Sverige är bättre än Afghanistan? Att klankrig, medeltidskultur och den mest kulturkonservativa religionen, som dessutom är en politisk religion skulle kunna ge någon utveckling som den som västerlandet har? Det är omöjligt. Jag har inte haft tur som har fötts i Sverige. Jag har haft tur som har haft förfäder som har ansett det värt mödan att kliva upp på morgonen och förtjäna sitt bröd genom arbete. Det visar jag tacksamhet och ödmjukhet inför varje dag.

Om den som är här som gäst inte kan förstå att den skall visa tacksamhet och ödmjukhet så skall den gästen gå hem.
Festen är slut!

Läsarfråga: Överkonsumtion av sjukvård

Läsarfråga: Invandrares förmodade överkonsumtion av sjukvården berörs i förbigående i ditt första inlägg. Kan du berätta mer om det? Har du följt med någon klient i ambulansen eller till sjukhuset någon gång eller är det utanför ert scope?

Svar: Vi har de senaste fyra åren fokuserat mer och mer på att få dem att klara av att söka vård själva. Om inte annat för att det är en integrationsfråga. Det ingår i uppdraget att lära dem detta.

Sanningen att säga beror det mest på att det inte finns så mycket personal att tillgå att vi kan följa med dem till diverse vårdinstanser. De fullkomligt äter vård. Visst finns det vårdbehov men man ska vara på det klara med att det även är en kulturell fråga.

Som svensk man har jag lärt mig att bita ihop och vänta med att gå till doktorn tills jag vet att det är nödvändigt. En afghansk eller somalisk man kan inte hantera ett skavsår. Punkt slut.

Jag har en del att göra med Kenya och vet att de har infektioner som dödar folk eftersom de inte har råd med sjukvård. Men då borde det vara direkt nödvändigt att försöka guida de nya människorna här till att förstå hur våra system fungerar.

Tänk dig kulturkrocken som sker när en halvvuxen man upptäcker att han får så mycket uppmärksamhet och bekräftelse från HVB-personal, socialsekreterare och skolfröknar. Han slickar i sig allt detta och känner att det är gränslöst här. 

Han är inte bara Allahs gåva till Asien utan i Sverige så knäböjer nästan folk för honom. Hans omnipotens vet inga gränser. Han träffar den svenska sjukvården som är inställd på att den som söker vård faktiskt lider av något slags besvär. Man rullar på med utredning efter utredning. Remissklådan vet inga gränser. Den uppmärksamhetstörstande nyanlände möter den effektiva omvårdande.