När godheten måste störta sina egna hjältar

Snart har godhetsapostlarna på den politiska vänsterflanken inga hjältar kvar och deras led tunnas ut mer och mer. Efter flera års krigföring mot alla som ens har velat problematisera svensk flyktingpolitik så skall vi skatta oss lyckliga för att fler nu vågar uttala högt att kejsaren är naken.
När till och med Dalai Lama som varit en grundmurad symbol för personer som känner mer än vad de tänker faller fritt så börjar det bli uppenbart för allt fler hur innehållslösa deras argument är.

Deras mål är bara att Sverige skall fortsätta med den flyktingpolitik som har sargat Sverige hårt de senaste åren.
Det är deras ända mål.
Syftet är oklart.
Intellektuellt är det helt omöjlig att förstå att just flyktingpolitik skulle vara befriat från debatt och sund argumentation för det är just det som den här panikreaktionen speglar. Kom ihåg att Sverige är på plats 6 i listan över vilka länder som tar emot flest flyktingar per capita fortfarande 2017 när vi har ”stängt gränserna” (https://www.statista.com/chart/14323/countries-with-most-refugees-per-1000-inhabitants/).

Dalai Lamas uttalande att de flyktingar som kommer till Europa skall återvända och hjälpa till att bygga upp sitt land igen skapade panik bland de mest extrema försvararna av ett dysfunktionellt flyktingmottagande. Det som är utgångspunkten i de flesta människors tankesystem är alltså något man måste dra ut i media och försöka släta över som någon typ av tillfällig förvirring och effekter av allt från för lite sömn till jet-lag.
Paniken blev så stor att man i sin iver att förklara varför Dalai Lama kunde ha en åsikt lyckades förminska honom till en liten trädgårdstomte. Professor Katrin Goldstein-Kyaga lyckas i sin försvarsskrift på SVT (https://www.svt.se/opinion/tibetexperten-det-menade-dalai-lama-om-flyktingarna-fran-mellanostern) karraktärsmörda Dalai Lama genom att framställa honom som en ytterst intellektuellt begränsad person med avslutningen:

”Han har många gånger sagt att han är och vill vara en enkel buddhistisk munk, och att det enda han verkligen är kunnig i är buddhistisk filosofi. Det är något som jag tror att man måste ta på allvar.”

Samtidigt lyckas Katrin Goldstein-Kyaga att framställa tibetanerna som några som inte fungerar som andra. Hon bjuder alltså på ett resonemang med rasistiska undertoner i sin iver att förklara Dalai Lamas uttalanden, vilka förövrigt troligen ansågs som helt rationella och rimliga av i stort sett alla som hörde dem.

”Majoriteten av de tibetanska flyktingarna hade ingen önskan att resa till Indien. De flydde för att de var tvungna att rädda sina liv.”

Hur skall jag tolka den här texten på annat sätt än ”till skillnad mot de flyktingar som kommer till Sverige, för de vill ju komma hit.  Och de behöver inte fly för sina liv”?

”Dalai lama och de flesta flyktingar ser det som ett ansvar att en gång återvända och hjälpa till att skapa en demokratisk stat på samma sätt som de gjort i exil.” fortsätter Katrin Goldstein-Kyaga.

Ja, och de flesta av oss andra håller med om den hållningen som den korrekta. Har man flytt för sitt liv, jagad från sin mark och sitt hem, så är det varje sund människas önskan att kunna återvända och tills man når det målet hjälpa de sina så mycket man kan.

Anledningen att Katrin Goldstein-Kyaga et al. tycker att detta är störande är naturligtvis att när självklarheter presenteras som just självklarheter så faller deras dimridåer och alla ser mycket klarare.

Med sådana vänner framstår fiender som Kina som hanterbara.

Den politiska lögnen

Faksimilen ovan är från en SvD-artikel publicerad nyårsafton 2014.

De politiska argumenten för det enorma flyktingmottagande Sverige utsätter sig för är en argumentationskarusell full av motsägelser. Våra politiker pratar om multikulturalism som något som berikar oss. Vi ska bejaka multikulturalism samtidigt som vi förleds att tro att detta ska gå hand i hand med någon slags assimilering.

Människor som kommer hit ska i politikernas föreställningsvärld överge sina egna politiska och religiösa övertygelser samt omfamna det svenska systemet, samtidigt som de låter oss glädjas åt deras exotiska danser och mat. Det här är en av de mest rasistiska föreställningar som vi har utsatts för i svensk politik. Den är baserad på orientalism, exoticism och en megaloman självbild där vi och vårt sätt att organisera samhället är så eftertraktat att alla som tar sig hit kommer att bli alldeles till sig över att få inlemmas i det svenska.

Det orimliga i den utgångspunkten är naturligtvis att någon som kommer från ett samhälle som är upprättat på helt andra grunder naturligtvis är mer benägen att bibehålla sin syn på hur saker och ting ska vara än att med öppet sinne slänga sig över ett helt nytt samhällssystem. Det finns en chans till assimilering när det kommer enstaka individer som redan vid ankomsten utsätts för de krav som samhället ställer. När man tar in stora mängder människor från andra kulturer så kommer dessa att sluta sig samman och finna styrka i att bibehålla sin egen övertygelse i sin egen grupp. Addera sedan att dessa individer placeras i områden där majoritetsbefolkningen redan är dåligt assimilerad och ekvationen blir helt omöjlig.

I ivern att bejaka multikulturalism motarbetas varje form av rimlig assimilering till det svenska samhället och kulturen. Ett exempel är en nylig dom i Arbetsdomstolen där man tilldömde en kvinna 40 000 kronor i skadestånd. Hon hade stämt en arbetsgivare som inte ville gå vidare i sin rekryteringsprocess på grund av att kvinnan vägrade att ta män i hand. Det här är en typisk händelse där de som utfärdat domen och de som anser att detta är en tramsig symbolfråga för människor med rasistiska motiv skjuter så långt vid sidan av målet som det är möjligt. Religion, som var en privatsak, har nu plötsligt blivit en aktivistfråga. Domen visar tydligt att assimilering inte alls eftersträvas. Man överger de värden som vi håller för givna mellan etniska svenskar för att inte ge avkall på den goda multikulturalismen.

Sammanblandningen av multikultur och multietnicitet ställer på detta sätt till det för det svenska samhället gång på gång. Det finns ingenting givet att vårt land ska bli en välsmakande gryta av multikulturalism även om vi skulle vara ett multietniskt land. Inte ens de som tror att vi smärtfritt skulle kunna bli ett multietniskt land eller att det skulle finnas något värde i att eftersträva multietnicitet propagerar för att vi ska ha ett land med olika kulturer. Olika kulturer betyder också olika samhällssystem, lagar och regler för olika människor. Det är ett vansinnigt politiskt experiment att försöka skapa ett samhälle med olika kulturer.

Politiker ljög för att få svensken att tro att det fanns något gott med att bejaka en massiv invandring. Man försökte få oss att tro att de människor som kom hit var ungefär som oss och att de utan större problem skulle assimileras och göra oss bättre. I stället så har de steg för steg flyttat landet längre ut på det sluttande planet, med nya positioner allt längre ifrån någon förankring i verkligheten.

Vid de få tillfällen en styrande politiker ställs inför ansvaret för det som inte har fungerat så söker man varenda kryphål som man kan söka upp. Våldtäkter och bilbränder existerar knappt alls om man räknar med de socioekonomiska faktorerna, säger de styrande och deras tjänstemannasvans. Men de socioekonomiska faktorerna är ju effekter av en havererad politik. Att man har sålt ut svensken. Samhällskontraktet, som politikerna fortfarande räknar med att vi ska hålla, har lett oss in på en väg där svenskar ska arbeta och betala skatt för att människor med sina rötter på helt andra platser ska kunna ha råd att leva med bibehållen kultur och religion men utan kravet på assimilering och att ta del i ansvaret för Sverige.

Så hur är det nu egentligen?
Multikultur, var vi verkligen överens om det?

Attacker mot HVB-hem

Bilden ovan är från en summering av attacker mot HVB-hem på svt.se.

Senhösten 2015 och under 2016 diskuterades det mycket om de attacker som riktats mot HVB-hem med ensamkommande flyktingbarn och mot flyktingförläggningar. På ett företag där jag arbetade hade man på ledningsnivå identifierat ett problem som möjliggjorde att man kunde visa sig handlingskraftig, och man rustade för att möta hotet utifrån.

Den här perioden sammanföll som genom gudomlig intervention med att flyktingströmmen till Sverige under en period ökade så att hela flyktingmottagarsystemet gick på knäna och tvingade fram ett till dags dato politiskt kappvänderi. Detta gjorde att man under en begränsad tid fick undantag från reglerna om att varje ensamkommande flyktingbarn skulle ha eget rum. Nu placerade man ibland två ungdomar i samma rum. På flyktingförläggningar för vuxna fick allt fler dela på det begränsade utrymmet vilket ledde till en hel del frustration och trängsel.

Såväl flyktingar som personal på dessa boenden hade nu mindre tid för introduktioner när de kom till boendena. Plötsligt mer metall i mikrovågsugnar, matvaror som lämnats i ugnar på högsta värme, tvättmaskiner och diskmaskiner som belastats fel. Bränder som startade inne i boenden på grund av olyckor eller vansinniga protester med papperskorgar som satts i brand.  Detta beskrevs i media utifrån ett narrativ som lämnade läsaren med en övertygelse om att det var attacker utifrån, utförda av människor som ville skada boendena.

Mediernas förvrängda bild av händelserna lästes av de som arbetade på boendena och de som satt i styrelserna för företagen som sålde tjänsterna. I stället för att ta reda på vad som faktiskt orsakat dessa incidenter, valde man den förklaring som i själva verket var minst trolig, minst vanligt förekommande: Attacker utifrån.

Visst hade det förekommit attacker utifrån, men även sådana attacker kunde om man gläntade på locket ha sin upprinnelse inifrån boendet. Jag minns en händelse där en tjej, Jamila, på boendet hade en del ouppklarade affärer med någon tjej i skolan. Jamila hade nyligen kommit hem från sjukhuset efter ett slagsmål och satt nu och drack te i köket när en okänd bil svänger upp utanför boendet. Ur bilen kliver ett medelålders sydamerikanskt par ut och börjar närma sig boendet. Min kollega och jag möter upp dem i entrén, men det är svårt att först förstå vad de vill. De söker Jamila och de är uppenbart upprörda. Då uppgifter om vilka som befinner sig på boendet är sekretessbelagda, beslutar min kollega att ta med paret till ett samtalsrum för att försöka reda ut vad som har hänt, vad de vill, och Jamilas roll i detta.

Det visar sig att Jamila är inblandad i någon sorts affär med att sälja någon annans busskort till en skolkamrat. Skolkamraten har nu blivit attackerad av ägaren till busskortet och min kollega sitter nu och försöker lugna ner föräldrarna till Jamilas skolkamrat som köpt ett stulet busskort av Jamila. Föräldrarna vill nu i sin dotters namn ha tillbaka pengarna och dessutom har de en stark önskan om att få visa Jamila hur dåligt de tycker hon har agerat, och de verkar vilja visa det fysiskt.

Efter en stund kommer kollegan ut från samtalsrummet och den tidigare upprörda stämningen är förbytt till lugn om än sammanbiten. Vi sänker garden och tror att situationen är utagerad när vi får höra att Jamila har haft besök av sin syster som nu har gjort henne sällskap upp till busshållplatsen.

Den ligger tyvärr belägen i samma riktning som det arga sydamerikanska paret nu åker i sin bil. Det hinner passera två minuter innan två av Jamilas landsmän på boendet rusar genom korridoren och ropar att de skall rädda Jamila. Vi förstår att det är bråttom nu. Jag och min kollega springer ut till bilarna. Vi förstår att vi måste komma upp till busshållplatsen så snabbt som möjligt för att förhindra totalt kaos.

På gatan där boendet ligger finns fler boenden med närmare 50 ungdomar och vi förstår snabbt att många av dem nu är på väg mot samma plats som vi. Väl på plats vid busshållplatsen är det redan fullt slagsmål. Runt 35 personer är inblandade i en enda stor hög med vevande armar och ben. Jag hinner observera att den upprörda pappan som nyss lämnat boendet har beväpnat sig med en planka, och han svingar den mot vad som verkar vara slumpmässigt utvalda personer.

Min kollega stannar sin bil och ställer sig och skriker att polisen är på väg. Eftersom jag redan sitter i telefonkö till 112 så vet jag inte med säkerhet att någon har kommit fram till polisen. Jag använder bilen för att skingra så många i gruppslagsmålet som möjligt, och efter någon minut kommer jag fram till polisen men vi är många som har ringt och två polisbilar anländer.

Detta var en attack utifrån fast orsaken till bråket kom inifrån. Föreställningen om attackerna utifrån gav i och för sig många anställda på boendena tillgång till bärbara larm och handlingsplaner som gav dem en större känsla av säkerhet och trygghet – något som händelserna inne i boendena aldrig hade gett dem.