Läsarfråga om olämpliga relationer mellan personal och ensamkommande

Artikeln ovan finns att läsa på Ledarsidorna.se.

Läsarfråga: Har du också varit med om det här med att kvinnlig personal i vissa fall rapporterats ha haft sexuella relationer med HVB-boende män / pojkar?

Svar: Kanske. Jag slutade på ett HVB-hem i en mellansvensk stad på grund av att en ung kvinnlig medarbetare blev en risk för sina medarbetare och verksamheten på grund av sitt beteende. Hon började där som ganska nyutbildad socionom och var väldigt benägen till “hjälpa de stackars barnen”.

På boendet hade vi en eritreansk man som pendlade hårt i humöret som hon tog sig an extra mycket. Hon kunde “försvinna” upp till två-tre timmar på hans rum. Först visste jag inte att hon var på hans rum utan hon var bara borta. Så jag förklarade för henne att det inte var OK att försvinna utan att kommunicera med sin kollega. Inte bara för att jag skulle veta var hon var men för att jag skulle kunna ge henne det stöd och den säkerhet som kunde behövas.

När jag förstod att hon var på hans rum hela tiden hon var borta förklarade jag det olämpliga i detta samt problemet med att jag inte kunde vara henne behjälplig om något skulle hända.

Det blev ingen skillnad, efter ungefär ett halvår av detta beteende så jobbade vi ihop en helg när det hela urartade.

Den unge eritreanen i fråga hade flicksällskap på rummet. Reglerna på boendet sa att om de hade tjejer på rummet så skulle dörren till rummet stå på glänt både för att skydda tjejerna och dem själva. Den här dörren var stängd. Jag påpekade detta för kollegan då jag ville göra exempel av saken eftersom hon så tydligt behandlade honom på ett annat sätt än övriga boende.

Hon tyckte inte att det spelade någon roll. Jag gav mig inte och sa att eftersom en annan kille i samma korridor hade besök och hade dörren öppen så hade hon bara att ta itu med det. Jag sa att jag erbjuder mig att stå bredvid men att det var dags att hon konfronterade honom.

Det slutade med att han slog upp dörren så att handtaget slog hål i väggen. Han stormade ut.

Senare på eftermiddagen så satt denne och en annan ungdom i boendet och pluggade när jag och kollegan kom in i TV-rummet. Medan min kollega svarade på ett par frågor från den andra ungdomen så reser sig bråkstaken upp och måttar ett knytnävsslag mot min bröstkorg. När han slagit så puttar jag ner honom tillbaka i soffan och förklarar att han aldrig skall försöka göra om det.

Vi lämnar rummet och jag säger till min kollega att det hade varit till hjälp om hon hade markerat det olämpliga agerandet genom att fördöma det direkt.

Hon svarade att hon inte hade sett något. Vi stod bredvid henne, på ett avstånd på mindre än en meter, och ändå så hade hon inte sett något.

Det började bli uppenbart att hon hade problem att hålla reda bland sina motstridiga sympatier och två minuter senare kommer ungdomen i fråga och vill ha ett plåster då han skurit sig på min klocka när jag puttade honom tillbaka ner i soffan. Nu förstod hon att hon inte kunde undvika att erkänna att något hade hänt.

Dagen efter på lördagen så möter jag ungdomen i korridoren och nu vill han göra något slags kraftmätning. Min tolkning är att jag nu har börjat obstruera för honom så mycket att han inte har fri tillgång till min kollega längre.

Han måttar ett slag men jag parerar det och håller fast honom mot väggen och berättar att nästa gång trycker jag på larmet och han får tillbringa kvällen på polisstationen.

Vid det här laget tycker även min kollega att jag obstruerar för mycket uppenbarligen, eftersom jag skriver incidentrapporter om alla enskilda händelser under helgen, och när jag kommer tillbaka nästa gång så finns de inte kvar. Jag frågar om de inte har hanterat incidentrapporterna och får veta att min kollega framfört att jag har någon personlig vendetta mot denna ungdom och har hittat på det som jag har skrivit i rapporten.

Då lade jag nycklarna på bordet och sa att jag kan tyvärr inte riskera att arbeta med dig längre så jag slutar nu. Hon frågade vem som skulle komma in istället för mig. Jag förklarade att det var hennes problem då jag inte längre jobbade där. Det tog vår chef 6 veckor att våga reagera på min plötsliga sorti. Antagligen mest för att hon förstod att hon lyssnat på fel källa.

Eritreanen i fråga flyttade sedermera in hos den här kollegan. Hon slutade för att kunna ta bättre hand om honom. Så nu bor hon med sin man och denne jämnåriga eritrian.

 

Attacker mot HVB-hem

Bilden ovan är från en summering av attacker mot HVB-hem på svt.se.

Senhösten 2015 och under 2016 diskuterades det mycket om de attacker som riktats mot HVB-hem med ensamkommande flyktingbarn och mot flyktingförläggningar. På ett företag där jag arbetade hade man på ledningsnivå identifierat ett problem som möjliggjorde att man kunde visa sig handlingskraftig, och man rustade för att möta hotet utifrån.

Den här perioden sammanföll som genom gudomlig intervention med att flyktingströmmen till Sverige under en period ökade så att hela flyktingmottagarsystemet gick på knäna och tvingade fram ett till dags dato politiskt kappvänderi. Detta gjorde att man under en begränsad tid fick undantag från reglerna om att varje ensamkommande flyktingbarn skulle ha eget rum. Nu placerade man ibland två ungdomar i samma rum. På flyktingförläggningar för vuxna fick allt fler dela på det begränsade utrymmet vilket ledde till en hel del frustration och trängsel.

Såväl flyktingar som personal på dessa boenden hade nu mindre tid för introduktioner när de kom till boendena. Plötsligt mer metall i mikrovågsugnar, matvaror som lämnats i ugnar på högsta värme, tvättmaskiner och diskmaskiner som belastats fel. Bränder som startade inne i boenden på grund av olyckor eller vansinniga protester med papperskorgar som satts i brand.  Detta beskrevs i media utifrån ett narrativ som lämnade läsaren med en övertygelse om att det var attacker utifrån, utförda av människor som ville skada boendena.

Mediernas förvrängda bild av händelserna lästes av de som arbetade på boendena och de som satt i styrelserna för företagen som sålde tjänsterna. I stället för att ta reda på vad som faktiskt orsakat dessa incidenter, valde man den förklaring som i själva verket var minst trolig, minst vanligt förekommande: Attacker utifrån.

Visst hade det förekommit attacker utifrån, men även sådana attacker kunde om man gläntade på locket ha sin upprinnelse inifrån boendet. Jag minns en händelse där en tjej, Jamila, på boendet hade en del ouppklarade affärer med någon tjej i skolan. Jamila hade nyligen kommit hem från sjukhuset efter ett slagsmål och satt nu och drack te i köket när en okänd bil svänger upp utanför boendet. Ur bilen kliver ett medelålders sydamerikanskt par ut och börjar närma sig boendet. Min kollega och jag möter upp dem i entrén, men det är svårt att först förstå vad de vill. De söker Jamila och de är uppenbart upprörda. Då uppgifter om vilka som befinner sig på boendet är sekretessbelagda, beslutar min kollega att ta med paret till ett samtalsrum för att försöka reda ut vad som har hänt, vad de vill, och Jamilas roll i detta.

Det visar sig att Jamila är inblandad i någon sorts affär med att sälja någon annans busskort till en skolkamrat. Skolkamraten har nu blivit attackerad av ägaren till busskortet och min kollega sitter nu och försöker lugna ner föräldrarna till Jamilas skolkamrat som köpt ett stulet busskort av Jamila. Föräldrarna vill nu i sin dotters namn ha tillbaka pengarna och dessutom har de en stark önskan om att få visa Jamila hur dåligt de tycker hon har agerat, och de verkar vilja visa det fysiskt.

Efter en stund kommer kollegan ut från samtalsrummet och den tidigare upprörda stämningen är förbytt till lugn om än sammanbiten. Vi sänker garden och tror att situationen är utagerad när vi får höra att Jamila har haft besök av sin syster som nu har gjort henne sällskap upp till busshållplatsen.

Den ligger tyvärr belägen i samma riktning som det arga sydamerikanska paret nu åker i sin bil. Det hinner passera två minuter innan två av Jamilas landsmän på boendet rusar genom korridoren och ropar att de skall rädda Jamila. Vi förstår att det är bråttom nu. Jag och min kollega springer ut till bilarna. Vi förstår att vi måste komma upp till busshållplatsen så snabbt som möjligt för att förhindra totalt kaos.

På gatan där boendet ligger finns fler boenden med närmare 50 ungdomar och vi förstår snabbt att många av dem nu är på väg mot samma plats som vi. Väl på plats vid busshållplatsen är det redan fullt slagsmål. Runt 35 personer är inblandade i en enda stor hög med vevande armar och ben. Jag hinner observera att den upprörda pappan som nyss lämnat boendet har beväpnat sig med en planka, och han svingar den mot vad som verkar vara slumpmässigt utvalda personer.

Min kollega stannar sin bil och ställer sig och skriker att polisen är på väg. Eftersom jag redan sitter i telefonkö till 112 så vet jag inte med säkerhet att någon har kommit fram till polisen. Jag använder bilen för att skingra så många i gruppslagsmålet som möjligt, och efter någon minut kommer jag fram till polisen men vi är många som har ringt och två polisbilar anländer.

Detta var en attack utifrån fast orsaken till bråket kom inifrån. Föreställningen om attackerna utifrån gav i och för sig många anställda på boendena tillgång till bärbara larm och handlingsplaner som gav dem en större känsla av säkerhet och trygghet – något som händelserna inne i boendena aldrig hade gett dem.

 

De har varit lite osams, ungdomarna

Det är juli 2017 och jag och en kollega står utanför boendet och pratar, när vi plötsligt hör hur en tjej skriker till. Det är flickvännen till en av killarna på boendet. Hon är 17 år med en historia av missbruk och självdestruktivitet bakom sig. Nu har hon hittat någon som vill ha henne. En afghansk kille (25 år enligt honom själv på Facebook), och skriket kommer från henne eftersom han slår henne.

Han slår hårt. Knytnävsslag efter knytnävsslag mot bålen. Jag och min kollega rusar ner mot parkeringen och när jag rundar vår Renault-buss ser jag honom utdela två slag. Hon vacklar och han följer efter och matar fler slag. Jag skriker för att få hans uppmärksamhet.

“Vad gör du din djävel. Du slutar nu!” Han vänder sig mot mig och säger:

“Lägg dig inte i – då kan det göra ont!”

Jag vänder mig om till kollegan, räcker honom larmet och ber honom larma polis. Själv är jag så arg att vår afghanska kille gärna får pröva att ge sig på mig. Jag vet precis hur jag ska göra för att han inte ska kunna anmäla mig för något. Hemligheten är att hålla kvar dem tills polisen kommer. Om polisen har tagit över ditt grepp så kan de aldrig göra annat än vittna för dig. Men han backar när han förstår att det är allvar. Nu får han bråttom. Polisen är på väg så han måste snabbt intala sin flickvän att det hela är ett missförstånd, att det inte är någon fara. Han menade ju inget illa, “eller hur älskling?”

Han får 26 minuter på sig innan polisen kommer. Då håller han om henne och hon har torkat tårarna. Polisen pratar med dem och ringer sedan flickans mamma. Polisen förklarar för mig och min kollega att det kommer ändå bara vara våra ord mot hans, och flickvännen kan svära på att ingenting har hänt.

Frustrerade går vi tillbaka in på boendet. Vi äter lite middag och sitter tysta när han och hon kommer in och han serverar henne mat. Han har aldrig serverat henne mat tidigare. Mamman kommer efter, går fram till mig och kollegan och säger:

“De har varit lite osams, ungdomarna.” Hon ser strykrädd ut. Min bedömning av henne är kompromisslös. Hon är också ett offer för misshandel. Jag ber henne följa med in på kontoret.

Jag frågar om hon förstår att hennes dotter precis har blivit misshandlad. Hon förnekar. Jag försöker igen: “Jag såg det, jag stoppade det.” Hon förminskar det. Vill inte höra talas om det.

En månad senare ringer flickans släkting och vill att vi ska komma och hämta honom. De har släktfest och han är där och beter sig som ett svin. Kollegan som tar emot samtalet förklarar att vi inte har något ansvar för ungdomarna utanför boendet och att de faktiskt bjudit in honom själva, mot bättre vetande.

 

Läsarfråga: ”Barnlajvare” — är man öppen med åldersbluffen inne på flyktingboendena?

Bilden ovan: Hanif Bali rör upp känslor när han myntar begreppet “barnlajvare”. Faksimil från artikel på Nyheter Idag.

Läsarfråga: Jag vill fråga om charaden. Den uppenbara charaden där vuxna män lajvar barn. Fortsätter den inne på boendena eller är man mer öppen med bluffen från de boendes sida? Talar personalen mellan varandra om den uppenbara bluffen? Jag antar att ledningen absolut inte vill att man tar upp saken. Det måste kännas som en ganska stor elefant i rummet.

Svar: Det här är fortfarande ett mysterium. Det enkla svaret är att man jobbar hårt med att förneka inför sig själv att det är vuxna män. Ibland blir det verkligen en charad.

2014 var jag med om en episod där man ringde mig från ett HVB-hem (man hade ringt runt inom företaget och frågat om man hade någon som kunde ta sig an ett “jobbigt ärende”) och ville ha hjälp. I samtalet var det svårt att förstå vad det egentligen var som behövdes göras eftersom den som ringde mig uppenbarligen var i någon slags chock. Väl på plats fick jag det hela förklarat som följer:

En boende på HVB-hemmet hade blivit uppskriven i ålder, från 17 till 27 år. Nu var personalen i chock över att någon kunde bli uppskriven så mycket. Hur var det möjligt?

Det måste vara något fel!

Nu stod man inför problemet att “barnet” måste flyttas akut. Kommunen hade hittat ett rum på ett vandrarhem, och naturligtvis fick inte en 27-åring bo med riktiga barn i en enda minut. “Barnet” i fråga var inte hemma. Personalen hade med sin chef haft ett krismöte där personalgruppen (kom ihåg att en högskoleexamen inte betyder kompetens) var rädd för “barnets” reaktion på att denne skulle flyttas, och att detta låg utanför vad man klarade att hantera.

Hur många skulle man avsätta till transporten? Ingen ville vara med om denna hemska transport. Jag väntade tills killen kom hem, förklarade läget och visade att jag packat hans grejer så att vi kunde åka. Han ryckte på axlarna. Han visste att det var en charad, en chansning från hans sida.

Han var från Marocko eller Tunisien (minns inte exakt) och hade väl andra planer än att häcka bland en massa snorvalpar på ett HVB-hem. Han följde med och vi åkte till vandrarhemmet och checkade in honom, inga problem.

Jag har fått uppfattningen att många inte vet hur de skulle kunna förklara för omvärlden hur de kan låtsas att vuxna män är barn. Frågan är vad som driver dem till charaden?

Svaret jag alltid får när jag har ställt frågan rakt ut är:

“Det är ju ändå synd om dem så det gör inget!”

 

En fotbollskväll spårar ur

Bilden ovan är från en artikel i Aftonbladet om integrationssatsningen i Sorsele IF som ledde till att svenskarna lämnade klubben. En spelare kommenterar att de inte vill träna med klubben eftersom de bara är “invandrare som inte kan svenska, de slåss på varje träning och lyssnar ej”

Det är lördag eftermiddag och telefonen på HVB-hemmet ringer. En upprörd, närmast kolerisk fotbollstränare kokande av ilska ringer och först får han bara fram:

“Ni måste komma och hämta honom!”

Ingen presentation, inte ett ord om vem det gällde. Bara en kokande ilska och upprepande av samma mening.

“Ni måste komma och hämta honom!”

En av ungdomarna på boendet var på fotbollsturnering i Lindesberg över helgen. Hans senaste långa avstängning var över och hans tränare hade återigen ställt upp med att hämta och skjutsa honom. Tränaren hade gjort allt för att Hussein skulle kunna vara med i laget—betalat träningskläder ur egen ficka, hämtat med sin egen bil till matcher. Allt för att ge Hussein en chans att vara med och spela fotboll.

Som tack hade han fått en spelare som visserligen var en talangfull fotbollsspelare, starkare än de andra i laget. Kanske berodde det på fotbollstalang och träning, kanske på att Hussein inte varit helt ärlig om sin ålder? Det kanske man inte får veta.

Under en av lagets första matcher i turneringen har Hussein hunnit med att först spotta på och sedan sparka domaren. Tränaren har nu tappat tålamodet, och som han har tappat det!

Jag försöker förklara att boendet inte har några möjligheter att plocka upp ungdomar och att vårt ansvar sträcker sig till vad ungdomarna gör innanför boendets väggar. Tar man med sig en kille på en fotbollsturnering så tar man ansvaret för honom eller så ringer man till ungdomens gode man.

Det här samtalet blir långt. Jag ringer upp boendets verksamhetschef. Vi är inte överens. Boendet skall ringa en taxi åt ungdomen.

Jag vägrar, jag säger att jag är beredd att ta en uppsägning på stående fot men jag kommer inte att beställa taxi åt någon som precis har sparkat och hotat en fotbollsdomare, och sedan betala för taxin med skattebetalarnas pengar.

Min chef vill att jag skall fundera på vad jag hade gjort om det var min son. Min son hade fått gå hem. Då kommer en kompromiss. Vi skall beställa en tågbiljett. Jag säger att vi gör det om vi får tag på ungdomen.

Ungdomen svarar inte på telefon och jag bestämmer mig att lagom tidsintervall att försöka igen är … mycket senare.

Senare på kvällen kommer ungdomen hem. Han går in på sitt rum. Han vägrar prata med personalen. Under ett år har tre långa avstängningar utdelats (utfärdats?) av Svenska Fotbollförbundet.

Nästa pass jag arbetar får jag veta att Hussein har krävt boendet på pengar. Det är inga pengar som han har rätt till utan det verkar handla om en påhittad summa som han anser att han skall få av boendet för att han har slut på pengar.

Enligt informationen jag får så har det utdelats någon form av verbala hot i samband med detta. Hussein kommer hem till boendet vid middagstid. Han sitter vid köksbordet och hånler och börjar igen att kräva pengar.

Jag gör klart att han kan säga vad han vill, han kommer inte få några pengar av mig eller någon annan på boendet. Min plan är att inte lämna köket, jag tolkar Husseins blick som att det kommer att hända någonting snart.

En kollega kallar på min uppmärksamhet så att jag måste lämna köket och mycket riktigt, mindre än tio sekunder efter att jag har lämnat köket så kommer den, dunsen, smällen. Så snabbt jag kan rusar jag tillbaka till köket.

Det är den nya varmluftsugnen. Luckan har slitits loss och ligger på golvet. Jag lyfter bort luckan eftersom jag inte vill ha något löst glas i närheten, och talar om för Hussein att chansen att få pengar minskar om han förstör saker och därför blir skyldig boendet pengar. Hånflinet igen. Det gamla vanliga:

“Du kan inte bevisa att det var jag!”

När jag ser in i hans ögon igen fattar jag där och då beslutet att om han reser sig och går in i TV-rummet som ligger i direkt anslutning till köket så kommer jag att vara som ett flugpapper på honom. Därinne sitter det sex stycken andra ungdomar och mitt ansvar är just nu att se till att ingen av dem skadar sig på grund av Hussein.

Om Hussein tar upp en stol eller TV:n eller liknande för att kasta runt där inne så kommer jag att behöva hålla fast honom tills polisen kommer. Hussein reser sig snabbt upp och med ett par snabba steg är han inne i TV-rummet.

När jag kommer ikapp honom har han redan lyft upp TV:n. När han slänger den mot golvet åker han samtidigt också ner på golvet. Åtta månader senare kommer jag att sitta på en rättegång och höra hur Hussein och hans advokat berättar om hur rädd Hussein var. Hur hotad han kände sig av personalen. Smärtan han upplevde när personalen höll fast honom i väntan på polis.

Man får hoppas att uppehållstillståndet tröstar en aning.

 

Vi får inte prata om det. Aldrig!

Bilden ovan är från festivalen We are Sthlm, som blev känt som Sveriges eget Köln. Läs om det här på Tino Sanandajis blogg om polisens internrapport om massövergreppen. 

Säg att du vill att Sverige ska ha ett omfattande flyktingmottagande och att vi skall kunna ta emot så många som möjligt på bästa sätt. Det bästa borde då rimligen vara att placera vuxna och barn i separata boenden för att ge barnen den bästa möjliga, och framför allt den tryggaste omsorgen. Man gör individuella bedömningar av barnens behov och man placerar dem i familjehem om de är väldigt unga barn, eller på HVB-hem med andra ungdomar med liknande omsorgsbehov om de anses mogna nog att kunna samleva med jämnåriga.

Barn har också större behov av vuxnas omsorg. För att garantera barns trygghet skall de garanteras närvaro av stabila trygga vuxna 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan. Vuxna som förväntas klara sig utan att någon klappar dem på huvudet.

Ibland får barn dela rum med andra vuxna—men inte så många som vi var när jag gjorde militärtjänsten en gång i tiden. Då kunde tretton artonåringar dela logemente med vuxna i nästan ett år utan att det ansågs problematiskt. Nu kan inte vuxna bo så tätt längre så därför placerar man ytterst sällan så många vuxna i samma rum ens om de är flyktingar.

Nåväl, åter till barnen (jag tänker i den här texten inte ta upp problemen med att placera vuxna som utger sig för att vara barn med barn). Eftersom man i Sverige anses vara barn tills dess man fyllt arton år, gör man på HVB-hem så att man kan placera såväl en fjorton, femtonårig flicka ihop med flera sjutton, artonåriga killar på samma hem.

Vissa tycker att man inte skall placera flickor och pojkar tillsammans och när det har handlat om svenska barn har jag flera gånger hört och sett debatter om detta rörande ungdomsvård, ibland till och med inom vuxen missbruksvård, där en stark feministisk lobby (åtminstone när jag var yrkesmässigt aktiv under mitten av nittiotalet) drev kravet om separata avdelningar för kvinnor och män. Jag har faktiskt även jobbat på en klinik som hade en separat kvinnoavdelning med endast kvinnlig personal med motiveringen att det skulle garantera kvinnorna som var inskrivna på avdelningen en tryggare vård. Tryggheten med att bara vara omgiven av kvinnor skulle göra vårdupplevelsen inte bara tryggare utan också få kvinnorna att stanna kvar på avdelningen tills man ansåg dem färdigbehandlade, vilket var ett ständigt dilemma.

Mot den bakgrunden ifrågasatte jag på det HVB-hem där jag jobbade hur vi skulle kunna erbjuda trygghet till de två tjejer som man nu skulle placera på boendet. Den frågan möttes med fullständig oförståelse.

Den första motfrågan jag fick var: På vilket sätt tjejernas trygghet skulle vara i fara? Jag svarade på detta med en händelse där jag själv sett en kvinna ur personalgruppen bli utsatt för sexuella närmanden av en av pojkarna på ett boende. Jag hade kommit in i köket där en ung pojke hade båda sina händer under min kollegas tröja och såvitt jag kunde bedöma tog han ett väldigt hårt och fast grepp om min kollegas bröst. Kollegan ifråga var ytterst vältränad och erfaren, men om hon nu inte klarade av att freda sig, hur skulle vi då kunna erbjuda trygghet till två små unga flickor, frågade jag.

Svaret blev att vi bara behövde hålla ögonen öppna och flickorna hade ju lås på sina dörrar.

Hur flickorna skulle hantera att vara i den allmänna men avskilda tvättstugan eller det allmänna köket, där min kollega inte förmådde skydda sig, fick jag inget svar på.

Om man är för ett omfattande flyktingmottagande, vill man då inte att det skall vara lika säkert för de fåtalet flyktingar som är flickor, som för svenska flickor? Om man vill ta emot flyktingar så borde man väl också rimligen vara mån om att man hjälper dem som behöver det bäst? Att man hjälper de flyktingar som är mest utsatta, har minst skydd och kanske knappt mat? Men den diskussionen är död.

Om vi tar det här med vilka man skall hjälpa först och mest så har frågan fullständigt kidnappats av nyttiga idioter i Sverige. För det är väldigt svårt att se det på något annat sätt.

Ett antal godhetssignalerande människor kidnappar ämnen och åsikter så effektivt att inte ens FN lyckas få sin åsikt i frågan att bryta fram ordentligt i svenska media. I Sverige har de goda bestämt att eftersom Sverigedemokraterna har sagt att vi skall hjälpa folk på plats och inte ta dem till Sverige så är det rasism. Nu vet jag inte om Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid den åsikten eftersom det är flera år sedan jag hörde dem uttala denna ståndpunkt.

Problemet med detta är inte bara det faktum att inte går att diskutera vad som är den bästa lösningen för flyktingarna i fråga. När FN påpekar hur många fler flyktingar som skulle få hjälp för samma summa pengar om de fick hjälp på plats samt hur mycket snabbare de drabbade områdena kan normaliseras ju snabbare flyktingarna kan återvända, då får detta budskap inte publicitet i svensk media. För att de goda, de nyttiga idioterna har bestämt att detta är ett rasistiskt budskap.

Om man faktiskt handlar utifrån tanken att man vill göra gott och därför är för ett omfattande flyktingmottagande, vill man eller vill man inte att människor särbehandlas utifrån religiös trosuppfattning? På samtliga HVB-hem där jag arbetat har man gynnat och främjat firandet av Ramadan genom att visa de boende sitt intresse för att de skall få fira sina muslimska högtider. Man har köpt in meloner, dadlar och nötter och annat åt de boende, men inte en enda gång har jag upplevt att man uppmärksammat den kristna fastan trots att det bott utövande ortodoxa kristna på samma boende. Än mindre att de skulle få någonting extra under fastan. Jag har tagit upp frågan på tre olika HVB-hem, men detta är, liksom FN:s uppmaningar om att hjälpa flyktingar på plats, en fråga som inte får ställas.

Frågor som rör flickors trygghet och säkerhet, var det är bäst att hjälpa flyktingar såväl kulturellt och ekonomiskt, eller om vi skall behandla religiösa uppfattningar olika, har stämplats som förbjudna områden av de goda. Detta kan inte bara vara resultatet av intellektuella tillkortakommanden eller intellektuell oärlighet. Med tanke på att det är de nyttiga idioterna som får politikernas öra och uppmärksamhet så är det hart när omöjligt att tro annat än att det finns en agenda bakom det här.

Om man är för en omfattande flyktingpolitik med ett omfattande flyktingmottagande som tar emot så många som möjligt på bästa möjliga sätt, då är det dags att man förklarar hur detta skall göras. Framför allt så är det dags att berätta varför man i praktiken inte gör detta. Det är dags att berätta varför man behandlar män bättre än flickor, varför man tar större hänsyn till islam än andra religioner och varför vi skall försvåra normalisering av krigs- och katastrofdrabbade områden genom att uppmuntra till enorma flyktingströmmar över kontinenter.

Det är dags att de som är de goda ger svar på dessa frågor.

 

Vad ni än gör, ring inte polisen!

Till att börja med vill jag dela med mig av en talande iakttagelse kring hur det är att jobba på HVB-hem. När jag jobbade med missbrukare så gjorde jag allt från att hälla ut spriten för fulla alkoholister till att brotta ner och hålla fast psykotiska tjackpundare. Detta gjorde jag i cirka nio år effektiv arbetstid (om inte mer). Under dessa år blev jag hotad med att jag skulle slås ihjäl en (1) enda gång. När jag började jobba med ensamkommande flyktingbarn så slutade jag räkna efter tre månader.

Influensapatienten som krävde ambulans

I februari 2013 var jag anlitad som timanställd vikarie och jag skulle jobba natt på ett HVB-hem i Upplands Väsby utanför Stockholm. 18 platser belagda med 17 afghanska män i varierande ålder, från gissningsvis 17 till närmare 30, samt en uzbek som var boendets islamistpolis (long story, vi tar den sen). På den här tiden flödade pengarna i branschen och det var härliga pengar som kommunerna betalade vårt kommunalägda bolag (dina skattepengar i arbete! Men är boendet ägt av kommunen är det väl inte svågerkapitalism?) och därför var vi vid tillfället hela två personal på natten.

Den här kvällen hade en av killarna på boendet influensa men ville inte acceptera att det enda vi erbjöd honom var paracetamol, vatten och vila. Den här killen krävde ambulans.

Många från Afghanistan kräver ambulanstransport till sjukhus vid minsta tecken på skavsår, snuva eller vilken liten krämpa som helst. Många kom från ställen där man vid skada eller sjukdom kallar samman hela familjen och tar sig gemensamt till läkaren, vars kvalifikationer mäts i storleken på morfinsprutan. Du får en dos som inte lagar något fel, men får dig att må bra.

I samma veva så hade ett utbyte av sängar skett i huset och jag hade bytt ut alla sängar i boendet mot nya och stått nere i korridoren på entréplanet och skruvat ihop dem (legoknektar gör alla jobb). Vi hade en av de gamla madrasserna kvar i korridoren i väntan på något slags beslut om den skulle sparas eller inte. På den här madrassen lade sig nu vår dödssjuke afghanske vän. Han gjorde en stor sak över att vi inte ringde ambulans och låg och skrek att vi ville döda honom.

Det hade varit en hotfull stämning i boendet en tid och det här kunde vara en sådan sak som tände stubinen så nu handlade det om att försöka förhandla och locka den här killen in på sitt rum för att inte få hela huset att reagera. Men det var för sent.

Efter en tjugo-trettio minuter hade vi elva stridslystna afghaner i korridoren. Alla var lika upprörda över att vi inte ringde ambulans. Den stående anklagelsen var att jag/vi ville döda dem.

Här fanns nu flera saker att beakta och nummer ett för min del var att inte vika mig en tum. Om vi skulle ringa ambulans så skulle de ha drivit oss ett steg, och nästa dag skulle kravet flyttas ytterligare. Om de fick känslan att de kunde hota sig till att personalen lydde deras order såg jag det som omöjligt att rädda boendet. Det skulle inte gå att driva verksamhet där. Det skulle helt enkelt bli laglöst.

Vi i personalen hade på den här tiden inga larm. Jag arbetade med en fast anställd personal och jag var tvåa i hierarkin som vikarie.

Nu började situationen urarta. Flera av killarna ville uppenbarligen försöka ta det så långt det gick. En ungdom, ett huvud längre än mina ynka 183 centimeter i strumplästen, ställde sig framför mig och skrek saker som inte var inlindade i vanilj på något persiskt språk samtidigt som han tryckte pekfingret hårt mot min panna. Jag stod kvar, släppte inte hans blick för en sekund.

Samtidigt skallade en annan person en tavla som hängde på väggen flera gånger tills glaset var i miljoner bitar och han skar sig så att blodet rann från huvudet. Någon sparkade sönder ett gammalt sekelskiftesskåp som utgjorde en trevlig dekoration.

Min kollega satt nu gråtande på kontoret, rädd för att vara där, rädd för att få stryk, för att bli våldtagen. Den stående ordern på boendet var att vi inte fick ringa polis vad som än hände, så hon ringer upp verksamhetschefen och berättar gråtande vad som händer. Ända ut i korridoren hörde jag henne gråtande vädja:

“Jag måste ringa polis, Roland kommer att dö där ute!”

Svaret var nej.

Själv tänkte jag inte vika ner mig eller flytta på mig. Jag visste att jag kanske hinner ta ner två, max tre stycken, innan de blir för många. Jag var inställd på att ta emot stryk. Om jag vek ned mig skulle boendet förstöras. Om inte, så kanske vi skulle klara oss med bara en korridor sönderslagen. Om vi inte fick ringa polis och min kollega inte vågade gå emot det beslutet så fick vi arbeta runt det. Jag kunde ta på mig ansvaret för att ha ringt en ambulans. Nu insåg jag att jag kunde bara klara situationen genom att tillkalla ambulans.

Hela tiden stod jag som fastvuxen i golvet och min kollega fick gå fram och tillbaka in och ut från kontoret för att få instruktioner om vad hon skulle säga. Till sist kom ambulansen. Det såg ut som ett sjöslag i korridoren med sönderslagna möbler, glaskross och bråte.

När ambulansen kom (utan blåljus i enlighet med våra önskemål) så lämnade jag äntligen korridoren för att möta dem. Jag berättade om läget och att mitt önskemål var att de gick in och undersökte den person som hade influensa och att de för allt i världen gav samma instruktioner som vi redan gjort. Paracetamol, vatten och vila.

När ambulanspersonalen kom in på boendet så tog den ena sköterskan in influensapatienten på ett rum och den andra sköterskan såg över lite skärsår och blessyrer från förstörelsen. Ambulansen lugnade läget. Vi hade stått i korridoren i tre timmar och folk började bli trötta. Vi kunde sätta oss och pusta ut.

Ambulansen lika illa som polisen

Vår verksamhetschef var inte glad. En ambulans var ju nästan lika illa som polisen och hon misstänkte att det var mitt påhitt trots att min kollega tog på sig ansvaret för att ha ringt ambulansen. Det var jag som var boven. Om ungdomarna ville riva boendet så må det vara hänt, bara ingen fick reda på det, och om inte jag förstod min plats, utan något mandat att fatta några beslut, så skulle jag inte kunna jobba kvar.

Det här var min första konflikt på boendet, dock inte den sista. Nu började flera boenden inom verksamheten boka in mig; de hade ju hört att jag kunde lösa konflikter åt dem, de där jobbiga som de inte klarade att ta själva. Snart började jag lägga bråkstakar på golvet och polisen började ringas in.