Det goda exemplet

Under åren från 2015 och framåt så var en av anledningarna till att Sverige skulle ta emot enorma mängder flyktingar kriget i Syrien. Det här var när man i media kunde höra och läsa om det kompetensregn över Sverige som nu var på väg i form av, så vitt man lät berätta, en massa raketforskare. Det skulle komma så mycket kompetens och högutbildade människor till Sverige att man behövde nästan vara raketforskare för att kunna ta in hur mycket raketforskare vi skulle få in på den svenska arbetsmarknaden. Först skulle man bara placera människor i den mångåriga asylkön eftersom systemen i Sverige inte var dimensionerade för den här mängden människor.

Det hade vi behövt en av alla de där raketforskarna för att räkna ut.

Det dröjde fram till 2017 tills jag mötte någon från Syrien. Innan dess så träffade jag fortsatt bara ungdomar från Afghanistan, Somalia och Eritrea med undantag för någon enstaka marockan, tunisier och kurd. Mohammad från Syrien tyckte Sverige var ett skämt. Det han hade fått höra var att det i stort sett bara var att åka hit, få ett jobb och en bostad sig tilldelad och starta sitt nya liv. Han hade ingen lust att gå i någon svensk skola och bo på ett HVB-hem och vänta mer än två år på att få sitt ärende prövat. Han försvann och det sista livstecknet från honom kom från Turkiet.

Så vitt man nu kan bedöma så fick vi inte hit en enda raketforskare.

De som hade hört om det humanistiska Sverige var nog om vi skall vara helt ärliga inte så imponerade av vad vi hade att erbjuda, om vi inte just hade för avsikt att visa upp en trögrörlig byråkrati som inte håller så mycket som den lovar. För är det så så lyckades vi väldigt framgångsrikt.

För de med något som ens påminner om modern utbildning och framtidstro skakar på huvudet åt en flyktingmottagning som behandlar människor som boskap och väljer andra alternativ. De riktigt utbildade kommer aldrig att vänta sig igenom de socialistiska kösystemen i det svenska samhället.

Alla går inte ner sig från förhoppningsfulla lycksökare till desillusionerade deprimerade vrak i våra långsamma system. De flesta utvecklas så naturligtvis men några använder tiden produktivt.

Under det där året 2015 som vi i framtiden kommer att prata mycket om kom det fortsatt en hel del människor från Eritrea till Sverige. En av dessa, Nahom kom till det HVB-hem där jag för tillfället arbetade och ganska snart så kunde man se ett helt annat beteende än vad vi var vana vid. Nahom och en landsman till honom tjatade om att få börja skolan så snart som möjligt och eftersom det här fortfarande var första halvan av 2015 så hade inte skolornas kösystem brakat samman ännu utan man fick som ensamkommande börja skolan redan nästa termin. Nahom och hans landsman lärde sig Svenska med imponerande snabbhet, det här verkade vara något helt annat än med de afghanska ungdomarna som bara krävde saker och när de inte fick det hotade eller slog sönder något.

Nahom pluggade varje kväll efter skolan, började träna och när tiden var inne hade han tagit reda på vad som gällde och frågade mig i egenskap av hans kontaktperson om hur han skulle komma igång med att övningsköra för körkort.

Mitt jobb var ju att bromsa dessa drömmar, man kommer inte hit och visar framåtanda ostraffat för det är det närmaste myteri en offentlig organisation kan råka ut för. I en organisation där man premierar oförmåga och handligsförlamning är det hotfullt med människor som vill och som kämpar. Vissa har dock så mycket inre motor att de fortsätter att kämpa av bara farten. Nahom var och är en sådan person. När jag försökte bromsa honom genom att peka på vilken tid och hur mycket pengar det skulle kosta så rundade han mig. I kyrkan raggade han upp en tjej som kunde hjälpa honom att övningsköra. De fyllde i alla papper, gick alla kurser och kom igång. Läxor, gym och körskola var inga problem. All tid som du har på ett HVB-hem kan du antingen välja att fyllla med något produktivt eller så kan du göra vad systemet förväntar sig av dig och ligga på ditt rum och försöka hitta din inre posttraumatiska stress.

När han fyllde 18 år var han för gammal för att bo kvar på HVB-hem och flyttade ut. Ett par månader senare hade han ett svenskt körkort i plånboken. Nu går han på gymnasiet men har sommarjobbat inom hemtjänsten hela sommaren. När jag träffade hans arbetsgivare så hade de bara goda omdömen om Nahom och jobbet ordnade han på helt egen hand.

Vissa förstår det själva, att ingen finns där för att ge dig en skolgång, ge dig ett körkort, ge dig ett jobb utan du skapar din egen framgång. Jag är glad att jag har fått se ett sådant exempel. Det som bekymrar mig är att de är så förtvivlat få.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *