Pärlplattor och julemys

I december för ett par år sedan blev jag tillfrågad om jag kunde hoppa in och jobba på ett HVB-hem som hade öppnad bara något halvår tidigare. Hemmet var beläget i en stor ombyggd villa mitt i ett villaområde där grannarna förgäves hade försökt protestera mot inflyttandet av ensamkommande. Med tanke på tiden på året så berättade min kollega för kvällen att vi skulle göra julpyssel. Barnen skulle få göra smällkarameller och trycka in nejlikor i apelsiner.
Lite förvånad från mina tidigare erfarenheter så tänkte jag ändå att det kanske verkligen bara bodde barn på det här HVB-hemmet. Vi förberedde innan barnen skulle komma hem från skolan med att lägga fram allt material som skulle behövas för kvällens pyssel. Sedan satt jag där vid bordet och väntade på barnen. Min kollega tyckte att jag kunde sitta där och vänta som inspiration för barnen när de kom. Sitta och trycka in nejlikor i apelsiner och se riktigt julfryntlig ut.

Så kom de då hem från skolan och det var inte med lite förvåning jag konstaterade att det här var samma orakade äldre ungdomar som bodde på alla andra HVB-hem jag jobbat på. Flera frågor radades upp i mitt inre.
Varför skulle muslimska ungdomar vilja ägna sig åt att pyssla med toalettrullar och silkespapper eller apelsiner och nejlikor för att hänga i en julgran? Hur skulle motivbilden se ut?
Skulle man förklara för dem att julen är en kristen högtid och att i Sverige så hjälper barn till att göra pynt till julsybolen nummer ett, granen? Varför skulle ungdomar som passerat mopedåldern med råge vilja göra detta?
Varför skulle de vilja bli inblandade i en kristen högtid?

Naturligtvis ville ingen delta i smällkaramellstillverkandet. Ett par tre av killarna satte sig ner vid bordet efter att min kollega insisterat och mer eller mindre handgripligen satt dem ner vid bordet. Så snart de kunde lämnade de bordet och gick in på sina rum. Jag frågade till sist min kollega om hon inte såg det som en gnutta kontraproduktivt att försöka lära någon om svensk kultur och svenska traditioner genom att behandla dem som små barn?
Svaret jag fick var att de flesta barn oavsett ålder tycker om att pyssla. Min egen erfarenhet som far till flera barn är att deras behov av pysselobjekt ändå förändras med deras ålder.

Nästa gång jag kom till samma boende igen var det dags för pyssel igen. Nu hade samma kollega som ville göra smällkarameller plockat fram pärlplattor och pärlor. Min kollega kunde inte förstå att ingen av ungdomarna ville vara med och pyssla när hon hade ansträngt sig för att göra det mysigt.

På ett annat HVB-hem så blev jag kontaktad av en kollega från ett grannboende inom företaget. Hon hade pratat med boendechefen där jag jobbade och blivit rekommenderad att kontakta mig. Hennes ärende var lika enkelt som förryckt, hon undrade om jag ville vara hennes kontaktperson på boendet för hennes projekt att köpa in kramdjur till alla barnen?
För det första förstod jag inte varför det skulle behövas en ”kontaktperson” över huvud taget. Det var väl bara att samla in uppgifter på antalet boende ungdommar och åka iväg och köpa kramdjur?
För det andra så förstod jag inte varför alla skulle ha kamdjur. För de flesta av killarna skulle ett kramdjur inte fylla någon funktion och de var helt enkelt för gamla för kramdjur.

Vad är det som gör att vuxna människor, ofta med akademiska utbildningar, beter sig så här?
Min hypotes är att det handlar om att man har gått in i uppgiften med en viss förutsättning. Man har känt att man vill hjälpa till och gärna jobba med att hjälpa flyktingbarnen tillrätta i det svenska samhället. Kanske har man sett för sitt inre hur man får möjligheten att vara ett barns trygghet till möjligheten till fred gör att barnet får återbördas till sin moders famn. Sedan när man står där och ingenting är som man hade föreställt sig men alla runt omkring dig agerar som att det är barn ni som skall hjälpa till att integrera in i samhället. Lite skönt kravlöst sådär.

Som katten kring het gröt

Det var en fullständig överraskning för mig att en entreprenör med fingrarna i skattemedelssyltburken som Jan Emanuel Johansson skulle skriva en debattartikel om problemen med den maskulinitetskultur han har iakttagit på de HVB-hem han har ägt och drivit. Debattartikeln publicerades igår på Expressen med titeln ”Alla dessa män – hur tänker vår feministiska regering?” (https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/) där han poängterar det uppenbara problemet med att 9 av 10 flyktingar är män och att resultaten av detta det rimmar illa med att vår regering kallar sig feministisk.

Att det blir fler och fler som väljer att berätta om verkligheten inom flyktingindustrin är naturligtvis bra och vittnesmål innifrån är viktiga för att bidra till en relevant debatt inom flyktingpolitiken.
Jag drar mig också till minnes Liberalernas Robert Hannah som i mars i år också hade en debattartikel i Expressen, titulerad ”Unga afghaner får gräddfil – men kristna som flyr IS får avslag” (https://www.expressen.se/debatt/unga-afghaner-far-graddfil-men-kristna-som-flyr-is-far-avslag/). Hannah liksom Jan Emanuel ställer sina frågor om män kontra kvinnor och afghaner kontra yezidier och assyrier på ett sätt att man får känslan av att de båda, medvetet eller omedvetet går som katten kring het gröt.

Båda graviterar in mot den oundvikliga frågan om alternativet till vår nuvarande flyktingpolitik och detta citat från Jan Emanuels text: ”Skulle vi på allvar tillåta alla människor som i dag är på flykt i världen (68.5 miljoner 2017 enligt UNHCR) fritt få komma till det land de önskar söka asyl i, vet vi, efter 2015, att Sverige inte skulle klara mottagandet särskilt väl.” sätter fingret på problemet.

Vi kan inte ta hit dem som kan ta sig hit. Det är inte de som behöver hjälpen bäst. De som behöver hjälpen bäst behöver hjälpen på plats. Det är närmast liggande grannländer som fysiskt kan härbärgera flyktingarna och då kan de också snarast möjligt beredas möjligheten att få återbördas till moder jord och återuppbygga sitt land, precis så som Dalai Lama vill ha det.

Idiotanstalten som gäst på Amerikanska nyhetsanalyser

När jag stod i startblocken för att lansera den här sajten så föregicks det av en intervju med Ronie Berggren på Amerikanska nyhetsanalyser (https://usapol.blogspot.com/) och just det avsnittet kan du hitta på den här länken: http://usapol.blogspot.com/2018/08/podd-601-hvb-hem-den-svenska.html

Nu har vi samtalat igen med utgångspunkt ifrån vad som har publicerats på bloggen sedan dess. Många som läst blogginläggen här på idiotanstalten.se verkar tagna och förvånade över den verklighet som existerat bakom de oändliga debatterna med sin brist på att verkligen ta reda på och visa hur verkligheten ser ut.

Se gärna det här samtalet med Ronie Berggren som en introduktion in till bloggen eller som ett litet extramaterial till det som ni har läst här. God lyssning.

 

När godheten måste störta sina egna hjältar

Snart har godhetsapostlarna på den politiska vänsterflanken inga hjältar kvar och deras led tunnas ut mer och mer. Efter flera års krigföring mot alla som ens har velat problematisera svensk flyktingpolitik så skall vi skatta oss lyckliga för att fler nu vågar uttala högt att kejsaren är naken.
När till och med Dalai Lama som varit en grundmurad symbol för personer som känner mer än vad de tänker faller fritt så börjar det bli uppenbart för allt fler hur innehållslösa deras argument är.

Deras mål är bara att Sverige skall fortsätta med den flyktingpolitik som har sargat Sverige hårt de senaste åren.
Det är deras ända mål.
Syftet är oklart.
Intellektuellt är det helt omöjlig att förstå att just flyktingpolitik skulle vara befriat från debatt och sund argumentation för det är just det som den här panikreaktionen speglar. Kom ihåg att Sverige är på plats 6 i listan över vilka länder som tar emot flest flyktingar per capita fortfarande 2017 när vi har ”stängt gränserna” (https://www.statista.com/chart/14323/countries-with-most-refugees-per-1000-inhabitants/).

Dalai Lamas uttalande att de flyktingar som kommer till Europa skall återvända och hjälpa till att bygga upp sitt land igen skapade panik bland de mest extrema försvararna av ett dysfunktionellt flyktingmottagande. Det som är utgångspunkten i de flesta människors tankesystem är alltså något man måste dra ut i media och försöka släta över som någon typ av tillfällig förvirring och effekter av allt från för lite sömn till jet-lag.
Paniken blev så stor att man i sin iver att förklara varför Dalai Lama kunde ha en åsikt lyckades förminska honom till en liten trädgårdstomte. Professor Katrin Goldstein-Kyaga lyckas i sin försvarsskrift på SVT (https://www.svt.se/opinion/tibetexperten-det-menade-dalai-lama-om-flyktingarna-fran-mellanostern) karraktärsmörda Dalai Lama genom att framställa honom som en ytterst intellektuellt begränsad person med avslutningen:

”Han har många gånger sagt att han är och vill vara en enkel buddhistisk munk, och att det enda han verkligen är kunnig i är buddhistisk filosofi. Det är något som jag tror att man måste ta på allvar.”

Samtidigt lyckas Katrin Goldstein-Kyaga att framställa tibetanerna som några som inte fungerar som andra. Hon bjuder alltså på ett resonemang med rasistiska undertoner i sin iver att förklara Dalai Lamas uttalanden, vilka förövrigt troligen ansågs som helt rationella och rimliga av i stort sett alla som hörde dem.

”Majoriteten av de tibetanska flyktingarna hade ingen önskan att resa till Indien. De flydde för att de var tvungna att rädda sina liv.”

Hur skall jag tolka den här texten på annat sätt än ”till skillnad mot de flyktingar som kommer till Sverige, för de vill ju komma hit.  Och de behöver inte fly för sina liv”?

”Dalai lama och de flesta flyktingar ser det som ett ansvar att en gång återvända och hjälpa till att skapa en demokratisk stat på samma sätt som de gjort i exil.” fortsätter Katrin Goldstein-Kyaga.

Ja, och de flesta av oss andra håller med om den hållningen som den korrekta. Har man flytt för sitt liv, jagad från sin mark och sitt hem, så är det varje sund människas önskan att kunna återvända och tills man når det målet hjälpa de sina så mycket man kan.

Anledningen att Katrin Goldstein-Kyaga et al. tycker att detta är störande är naturligtvis att när självklarheter presenteras som just självklarheter så faller deras dimridåer och alla ser mycket klarare.

Med sådana vänner framstår fiender som Kina som hanterbara.

Det goda exemplet

Under åren från 2015 och framåt så var en av anledningarna till att Sverige skulle ta emot enorma mängder flyktingar kriget i Syrien. Det här var när man i media kunde höra och läsa om det kompetensregn över Sverige som nu var på väg i form av, så vitt man lät berätta, en massa raketforskare. Det skulle komma så mycket kompetens och högutbildade människor till Sverige att man behövde nästan vara raketforskare för att kunna ta in hur mycket raketforskare vi skulle få in på den svenska arbetsmarknaden. Först skulle man bara placera människor i den mångåriga asylkön eftersom systemen i Sverige inte var dimensionerade för den här mängden människor.

Det hade vi behövt en av alla de där raketforskarna för att räkna ut.

Det dröjde fram till 2017 tills jag mötte någon från Syrien. Innan dess så träffade jag fortsatt bara ungdomar från Afghanistan, Somalia och Eritrea med undantag för någon enstaka marockan, tunisier och kurd. Mohammad från Syrien tyckte Sverige var ett skämt. Det han hade fått höra var att det i stort sett bara var att åka hit, få ett jobb och en bostad sig tilldelad och starta sitt nya liv. Han hade ingen lust att gå i någon svensk skola och bo på ett HVB-hem och vänta mer än två år på att få sitt ärende prövat. Han försvann och det sista livstecknet från honom kom från Turkiet.

Så vitt man nu kan bedöma så fick vi inte hit en enda raketforskare.

De som hade hört om det humanistiska Sverige var nog om vi skall vara helt ärliga inte så imponerade av vad vi hade att erbjuda, om vi inte just hade för avsikt att visa upp en trögrörlig byråkrati som inte håller så mycket som den lovar. För är det så så lyckades vi väldigt framgångsrikt.

För de med något som ens påminner om modern utbildning och framtidstro skakar på huvudet åt en flyktingmottagning som behandlar människor som boskap och väljer andra alternativ. De riktigt utbildade kommer aldrig att vänta sig igenom de socialistiska kösystemen i det svenska samhället.

Alla går inte ner sig från förhoppningsfulla lycksökare till desillusionerade deprimerade vrak i våra långsamma system. De flesta utvecklas så naturligtvis men några använder tiden produktivt.

Under det där året 2015 som vi i framtiden kommer att prata mycket om kom det fortsatt en hel del människor från Eritrea till Sverige. En av dessa, Nahom kom till det HVB-hem där jag för tillfället arbetade och ganska snart så kunde man se ett helt annat beteende än vad vi var vana vid. Nahom och en landsman till honom tjatade om att få börja skolan så snart som möjligt och eftersom det här fortfarande var första halvan av 2015 så hade inte skolornas kösystem brakat samman ännu utan man fick som ensamkommande börja skolan redan nästa termin. Nahom och hans landsman lärde sig Svenska med imponerande snabbhet, det här verkade vara något helt annat än med de afghanska ungdomarna som bara krävde saker och när de inte fick det hotade eller slog sönder något.

Nahom pluggade varje kväll efter skolan, började träna och när tiden var inne hade han tagit reda på vad som gällde och frågade mig i egenskap av hans kontaktperson om hur han skulle komma igång med att övningsköra för körkort.

Mitt jobb var ju att bromsa dessa drömmar, man kommer inte hit och visar framåtanda ostraffat för det är det närmaste myteri en offentlig organisation kan råka ut för. I en organisation där man premierar oförmåga och handligsförlamning är det hotfullt med människor som vill och som kämpar. Vissa har dock så mycket inre motor att de fortsätter att kämpa av bara farten. Nahom var och är en sådan person. När jag försökte bromsa honom genom att peka på vilken tid och hur mycket pengar det skulle kosta så rundade han mig. I kyrkan raggade han upp en tjej som kunde hjälpa honom att övningsköra. De fyllde i alla papper, gick alla kurser och kom igång. Läxor, gym och körskola var inga problem. All tid som du har på ett HVB-hem kan du antingen välja att fyllla med något produktivt eller så kan du göra vad systemet förväntar sig av dig och ligga på ditt rum och försöka hitta din inre posttraumatiska stress.

När han fyllde 18 år var han för gammal för att bo kvar på HVB-hem och flyttade ut. Ett par månader senare hade han ett svenskt körkort i plånboken. Nu går han på gymnasiet men har sommarjobbat inom hemtjänsten hela sommaren. När jag träffade hans arbetsgivare så hade de bara goda omdömen om Nahom och jobbet ordnade han på helt egen hand.

Vissa förstår det själva, att ingen finns där för att ge dig en skolgång, ge dig ett körkort, ge dig ett jobb utan du skapar din egen framgång. Jag är glad att jag har fått se ett sådant exempel. Det som bekymrar mig är att de är så förtvivlat få.

Statsministerkandidaten

Ännu en sommar har passerat och Fatemeh Khavari är fortfarande 17 år. För oss andra så ökar vår ålder med plus ett år varje år men den fantastiska Fatemeh är fortfarande 17 år även i år, denna blommande ungdom. Den där härliga ungdomstiden när man kan uttala sig om saker man inte riktigt kan eller vet något om på ett sätt som om man vet och kan allt.

Ibland får man nästan för sig att någon lägger ord i munnen på denna unga statsministerkandidat när hon talar för folket. Som när hon talar på Vänsterpartiets kongress i år (https://www.youtube.com/watch?v=S2zLRwDVLKE). Jag menar, född och uppväxt i Iran och inte ens har sett Afghanistan på vykort men kan tvärsäkert uttala sig om att UD gör felaktiga bedömningar om säkerhetsläget i Afghanistan. Ett land hon själv aldrig varit i, men kan uttala sig så säkert om.

Denna minoritetsgrupp som hon hänvisar till som hon själv och huvuddelen av de afghaner som kommer hit tillhör kallas för hazarer och är den tredje största befolkningsgruppen i Afghanistan. Ungefär en tiondel av befolkningen i Afghanistan är hazarer. Det finns få som är så duktiga på att sprida halvsanningar och lögner om sitt eget folk som just hazarer. Detta gör att det blir i stort sett omöjligt att skapa sig en uppfattning om något som har med hazarer att göra. Lägg till detta till att de flesta afghaner man kan fråga om Afghanistan och afghanska spörsmål här i Sverige är just hazarer men att de oftast kommer från Iran. De är ofta vad vi skulle kalla för andra generationens invandrare i Iran eller så har de kommit dit när de var små.

Ett exempel på hur svårt det kan vara att veta vad som är korrekt information om hazarer eller inte är detta med deras språk. Vi kan titta på vad Svenska Afghanistankommittén (https://sak.se/) säger i sin information om hazarer: ”Hazarernas språk är hazaragi, en persisk dialekt, men de flesta talar även dari.”
Här får man ju direkt intrycket att hazaragi och dari skulle vara två olika språk eftersom man skriver ”de flesta talar även dari” men det här är inte riktigt sant, de har inget eget språk. Hazaragi är snarare en dialekt av dari. Dari är en variant av persiska och den variant av persiskan som talas i Iran kallas för farsi. Jag har träffat väldigt många hazarer som uppger dari som modersmål när de kommer hit men som egentligen bara pratar farsi eftersom de är födda eller uppväxta i Iran och har arbetat och gått i skolan där.

Hazarer älskar att utmåla sig själva som offer och förföljda. Inte bara i Afghanistan. Deras historier om hur de har det i Iran skiljer sig kraftigt från vad andra afghaner kan berätta om Iran. Exempelvis uppger hazarer ofta att som afghan är man förföljd i Iran. Man kan inte få ett jobb, man kan inte få medborgarskap, man har inga rättigheter, man får ingen sjukvård etc etc.

Det mesta av detta är inte sant.
Afghaner har det bra i Iran.
De får skolgång, jobb och sjukvård.
De får inte medborgarskap hur som helst i Iran, men det får å andra sidan inte jag heller.

Hur illa det är för afghaner i Iran kan illustreras av det som en afghansk kollega till mig berättade under 2016 (ja, han är hazar). Min kollegas historia var att han och hans syskon föddes och växte upp i Iran. De studerade där. Han och hans bror studerade till ingenjörer (hur är det ens möjligt om man är förföljd och inte har rätt att gå i skola?) och när de var klara med sina studier så fick de båda två arbete som ingenjörer. Dock ansåg de att de kunde tjäna mer pengar på att arbeta som ingenjörer i Sverige. Antagligen en rimlig bedömning då det är ett yrkesområde där det råder brist på kompetent folk i Sverige. Min kollega hade svårt att få jobb som ingenjör. Inte så mycket för att han skulle ha haft undermåliga kunskaper, utan mest för att han inte klarade av att lära sig tala en begriplig svenska.
Hans språkliga förmågor var så dåliga att han efter fem år i Sverige knappt kunde göra sig förstådd i vardagliga situationer. Hans bror hade samma problem. Så hans bror beslutade sig för att flytta tillbaka till Iran.
Vänta nu?
Flytta tillbaka till Iran?
Där de inte har några rättigheter, inte har skola, inte jobb ingen sjukvård, är mer eller mindre förföljda för sin etnicitet?

Därför är jag inte förvånad när Fatemeh Khavari läser innantill och påstår att ”säkerhetsläget i Afghanistan försämrades och det kom ut rapporter som speglade inte alls verkligheten!”
Verkligheten är nämligen att hon inte har en aning.

Afghanska ungdomar valde att ta sina liv för att de lider av psykisk tortyr här påstår hon under sitt tal, utan att darra på rösten. Precis som på samma sätt som när hon flera gånger påstått att afghaner dödas när de återvänder till Afghanistan ända fram tills hon blev ifrågasatt på den punkten och då genast ändrade sig till att de dör mentalt!
Fakta ligger inte för Fatemeh Khavari.
Spel på känslor, inte bara andras utan sin egen känsla av att vara konstant kränkt är hennes drivkraft.

Den grupp som känner sig förfördelade och förföljda visar dessutom ingen vidare vilja till att närma sig de andra folkgrupperna i Afghanistan. När det afghanska parlamentet lade fram ett förslag om nationella ID-kort så motsatte sig de hazariska ledamöterna att alla medborgare i Afghanistan skulle noteras som Nationalitet: Afghan på ID-kortet.
De anser sig nämligen inte vara afghaner.
De är bättre än afghaner.
De är hazarer.

De är kränkta och vill inte blandas ihop med andra folkslag i Afghanistan eftersom de ser ner på dessa.
Fatemeh Khavari står där på Vänsterpartiets kongress och låter berätta om alla dessa afghanska ”tonåringar” som tagit livet av sig i Sverige på grund av de tortyrliknande förhållanden som råder här.
De har tagit sina liv genom hängning, genom att dränka sig och genom att skära upp pulsådern berättar hon. Ingen har sett några rapporter om detta. Skulle man jämföra gruppen ensamkommande hazarer med vanliga svenska ungdomar är det med största sannolikhet den senare gruppen som har högst procentuella självmordstal.

Ingen på Vänsterpartiets kongress, och ingen annan heller mig veterligen, ifrågasätter dessa parallella upplevelser av Iran och Sverige som länder där afghaner i allmänhet och naturligtvis hazarer i synnerhet lever under så hemska förhållanden. Gradskillnaden är om jag förstår det hela att i Iran har de inte samma rättigheter som iranier men i Sverige är det värre än så. De lever de under ”psykisk tortyr här” som Fatemeh Khavari påstår.

Så vad gör de här? Vad gör Fatemeh Khavari här?
Är det inte bäst för både Fatemeh Khavari och för oss svenskar som torterar afghaner att vi går skilda vägar nu?
Hon, eller någon annan hazar behöver inte känna sig kränkta av våra tortyrlika förhållanden i Sverige.
Hon kan åka hem!

Den typiske ensamkommande mannen

Läsarfråga: Har du någon uppfattning om vilken bakgrund den typiske ensamkommande mannen har? Är det folk som varit självständiga och haft egna liv som själva tagit beslutet att det skulle vara bättre att bo i väst, eller är det familjer som kollektivt beslutat om att skicka iväg äldste sonen för att han ska spela tonåring och sedan fixa dit resten av familjen som anhöriginvandrare?

 

Svar:

När det gäller afghanerna är det definitivt en familjegrej. Jag har träffat ungdomar som överhuvudtaget själva inte har varit delaktiga i beslutet. Det här kan leda till mycket svåra trauman naturligtvis. Det är ohyggligt svårt för en ungdom på väg att bli vuxen (alla är ju inte 25+) att inte veta varför ens mamma inte vill ha en. För det är många gånger deras upplevelse.

De är också smärtsamt medvetna om de cirka $6500 som familjen har lånat för att betala hans resa. De förväntas skicka hem pengar från dag ett. Och ja, de flesta afghanerna kommer från Iran. Ja, de skall ta hit sina anhöriga. På 90-talet kallades de ankarbarn de som skickades hit för att bereda vägen för familjen, nu är man dödshatarnazist om man använder termen naturligtvis. Hur mycket pengar som går raka vägen från skattemedel till andra länder den här vägen vore intressant att veta för det börjar bli stora summor skattemedel som lämnar landet bara för att vi betalar människor för att vara här.

Somalierna är nog enbart här för att få hit sina anhöriga. De är annars ett enda stort mysterium. Omöjligt att se att de som grupp kommer att kunna anpassas i Sverige eller Europa. Vi kräver för mycket helt enkelt. Ställa om soluret två gånger om året är kanske inte riktigt den spetskompetens som vi efterfrågar.

Eritreanerna är i mina ögon oftast riktiga politiska flyktingar. Vill jobba, kommer i jobb och har en bättre skolbakgrund än andra grupper. Pluggar gärna och jobbar på.

Finns naturligtvis de som bryter även det mönstret. Vi har ju en rejäl ström av människor därifrån.

Det här är grova generaliseringar men det följer definitivt dessa mönster i mycket hög utsträckning. När jag besökte en kamrat på hans arbetsplats inom hemtjänsten så visade det sig att de flesta som jobbade där var eritreaner. Några av dem har bara varit i landet i ett par år men är redan i arbete, det gör den gruppen ganska unik. Hur statistiken ser ut totalt skulle vara oerhört intressant att veta men torde vara information som är svår att få tag på.

 

Konflikten och politiken

Verksamheter som finansieras av skattemedel har inget att tjäna på att säga sanningen. De har bara att tjäna på att göra vad som avtalats. En fungerande avtalssituation, där två oberoende parter sluter ett avtal, utgör en förutsättning för att parterna skall förhandla utifrån sitt egenintresse. Avtalet skall gynna dem, till skillnad från i en skattefinansierad verksamhet där båda parter sluter ett avtal med andras pengar. Då måste avtalet skyddas från insyn, kritik utifrån et cetera. Det är ett politiskt avtal.

Det är därför man på ett HVB-hem kan låta bli att agera när psykiskt sjuka människor inte får adekvat vård utan skall hållas gående på boenden anpassade för individer med normala sociala och mentala förutsättningar.
Det är därför man kan låta en ungdom inskriven på ett HVB-hem skrika och slå sönder inredning på nätterna utan att lyfta luren nästa dag och ringa till ansvarig socialhandläggare på kommunen och säga, “-Det är en felplacering, Abdul klarar inte av att bo under dessa former. Abdul behöver en annan typ av omsorg!”

Om någon aktivistiskt lagd person i personalgruppen skulle göra det ändå så svarar handläggaren på kommunen att man skall se vad man kan göra. Sedan dödar man frågan i samråd med någon chef för verksamheten som driver HVB-hemmet. Herregud, vad tror folk? Att det finns obegränsat med resurser? Vi kan inte hålla på att skicka galna asylsökanden till psykvården. De är ju redan överbelastade!

Man skulle nästan förledas att tro att alla inblandade vet att vi har tagit emot fler än vad vi kan hantera eller erbjuda ett humant mottagande? Men det är nog en grov överskattning från min sida. Jag tror inte att de lagt ihop ett plus ett. Personalen längst ner i kedjan får som regel ta smällen.

I Sverige är det ju så fiffigt ordnat att man hellre friar än fäller en offentligt bekostad verksamhet i Arbetsdomstolen. När det är en privat verksamhet fäller man hellre än friar. Tror du mig inte? Läs domarna och domskälen.

Skattefinansierad verksamhet skall aldrig riktigt redovisas för den som betalar kalaset. Risken är för stor att man inte vill betala längre. Det räcker inte att hänvisa till det “sociala kontraktet” som någon annan har avtalat åt dig och som säger att dina pengar får staten göra vad de vill med. Tänk om de ser. Ser att man håller en annan kvalitet på vård och omsorg för de som man tagit in i landet för att man vet att man kommer undan med det. För en av de mest vårdkrävande grupperna.

Det skulle synas för tydligt vad kostnaden verkligen är för massmottagningen.

Folk skulle se.

Så vi spelar högt och pressar personal och system till bristningsgränsen för att smeta ut kostnaderna över flera år. Vi låter ungdomar slå sina huvuden i väggar, hota andra ungdomar och personal med våld, slå sönder inredning och samtidigt utsätta personal för fullständigt bisarra arbetsmiljöproblem.

Alla led är betalade av skatt, så ingen bryter avtalet. Avtalet om tystnad, överslätande och misslyckande.

Den politiska lögnen

Faksimilen ovan är från en SvD-artikel publicerad nyårsafton 2014.

De politiska argumenten för det enorma flyktingmottagande Sverige utsätter sig för är en argumentationskarusell full av motsägelser. Våra politiker pratar om multikulturalism som något som berikar oss. Vi ska bejaka multikulturalism samtidigt som vi förleds att tro att detta ska gå hand i hand med någon slags assimilering.

Människor som kommer hit ska i politikernas föreställningsvärld överge sina egna politiska och religiösa övertygelser samt omfamna det svenska systemet, samtidigt som de låter oss glädjas åt deras exotiska danser och mat. Det här är en av de mest rasistiska föreställningar som vi har utsatts för i svensk politik. Den är baserad på orientalism, exoticism och en megaloman självbild där vi och vårt sätt att organisera samhället är så eftertraktat att alla som tar sig hit kommer att bli alldeles till sig över att få inlemmas i det svenska.

Det orimliga i den utgångspunkten är naturligtvis att någon som kommer från ett samhälle som är upprättat på helt andra grunder naturligtvis är mer benägen att bibehålla sin syn på hur saker och ting ska vara än att med öppet sinne slänga sig över ett helt nytt samhällssystem. Det finns en chans till assimilering när det kommer enstaka individer som redan vid ankomsten utsätts för de krav som samhället ställer. När man tar in stora mängder människor från andra kulturer så kommer dessa att sluta sig samman och finna styrka i att bibehålla sin egen övertygelse i sin egen grupp. Addera sedan att dessa individer placeras i områden där majoritetsbefolkningen redan är dåligt assimilerad och ekvationen blir helt omöjlig.

I ivern att bejaka multikulturalism motarbetas varje form av rimlig assimilering till det svenska samhället och kulturen. Ett exempel är en nylig dom i Arbetsdomstolen där man tilldömde en kvinna 40 000 kronor i skadestånd. Hon hade stämt en arbetsgivare som inte ville gå vidare i sin rekryteringsprocess på grund av att kvinnan vägrade att ta män i hand. Det här är en typisk händelse där de som utfärdat domen och de som anser att detta är en tramsig symbolfråga för människor med rasistiska motiv skjuter så långt vid sidan av målet som det är möjligt. Religion, som var en privatsak, har nu plötsligt blivit en aktivistfråga. Domen visar tydligt att assimilering inte alls eftersträvas. Man överger de värden som vi håller för givna mellan etniska svenskar för att inte ge avkall på den goda multikulturalismen.

Sammanblandningen av multikultur och multietnicitet ställer på detta sätt till det för det svenska samhället gång på gång. Det finns ingenting givet att vårt land ska bli en välsmakande gryta av multikulturalism även om vi skulle vara ett multietniskt land. Inte ens de som tror att vi smärtfritt skulle kunna bli ett multietniskt land eller att det skulle finnas något värde i att eftersträva multietnicitet propagerar för att vi ska ha ett land med olika kulturer. Olika kulturer betyder också olika samhällssystem, lagar och regler för olika människor. Det är ett vansinnigt politiskt experiment att försöka skapa ett samhälle med olika kulturer.

Politiker ljög för att få svensken att tro att det fanns något gott med att bejaka en massiv invandring. Man försökte få oss att tro att de människor som kom hit var ungefär som oss och att de utan större problem skulle assimileras och göra oss bättre. I stället så har de steg för steg flyttat landet längre ut på det sluttande planet, med nya positioner allt längre ifrån någon förankring i verkligheten.

Vid de få tillfällen en styrande politiker ställs inför ansvaret för det som inte har fungerat så söker man varenda kryphål som man kan söka upp. Våldtäkter och bilbränder existerar knappt alls om man räknar med de socioekonomiska faktorerna, säger de styrande och deras tjänstemannasvans. Men de socioekonomiska faktorerna är ju effekter av en havererad politik. Att man har sålt ut svensken. Samhällskontraktet, som politikerna fortfarande räknar med att vi ska hålla, har lett oss in på en väg där svenskar ska arbeta och betala skatt för att människor med sina rötter på helt andra platser ska kunna ha råd att leva med bibehållen kultur och religion men utan kravet på assimilering och att ta del i ansvaret för Sverige.

Så hur är det nu egentligen?
Multikultur, var vi verkligen överens om det?

Läsarfråga: kulturers kompatibilitet med den svenska

Läsarfråga: Du har skrivit en del om att olika kulturer har olika kompatibilitet med den svenska kulturen. Om vi tittar på volymerna samt sammansättningen från de olika kulturerna, vad är sannolikheten att integrationen lyckas? Jag tror vi alla vet svaret här… men det vore intressant att höra din syn. Omvänt: hur många måste kastas ut för att Sverige ska ha någon rimlig chans att resa sig ur den här gyttjan?

Svar: För att vi ska lyckas med integration på bredaste möjliga sätt så MÅSTE vi riva ner fackets betydelse till noll.

Det finns bara en ekonomisk väg att integrera dessa volymer och det är med helt fria marknader. Det kommer aldrig att lyckas med vårt välfärdssamhälle. Det är här de som är mest för en stor invandring/flyktingmottagande går helt fel. De vill ju gärna tro att just vårt välfärdssystem är garanten för integrationen.

Personligen är jag övertygad om att det är precis tvärtom. Vi skulle kunna få plats med en stor del av de människor vi har tagit emot rent ekonomiskt men bara under premisserna att de också skapar sitt eget värde. Miljöpartiet kan damma av sina visioner om fler cykelreparatörer igen, om de släpper på skattetrycket som omöjliggör en sådan verksamhet i realiteten så att säga.

Man kan ju se detta ur olika perspektiv och jag tror att rent integrationstekniskt är det inga större problem. Fria marknader löser det. Nu är vi ju inte riktigt där och vi har en del kulturella och religiösa aspekter att förhålla oss till också.

Nu måste jag spekulera och flumma ut lite för jag tror inte att det är så enkelt att bara peka ut islam rätt upp och ner. Jag tycker mig se stora skillnader mellan muslimer från och i olika delar av världen. Jag ser skillnader mellan de eritreanska och de somaliska muslimerna men tror att det kan att ha att göra med den omkringliggande kulturen och samhällsstrukturen. I Eritrea är skolgång viktigt. Utbildning har en betydelse. Eritrea är en kristen kultur i huvudsak. Somalia… inte riktigt samma kulturella förutsättning.

Vi måste nog ner ytterligare ett steg för att se var de stora problemen för integration ligger. Islam tillsammans med lågutvecklat samhälle och lågkultur är ett absolut nej för integration. Skulle man tänka sig någon form av den flyktingpolitik vi har idag så skulle man behöva tänka sig att man uttalat skiljer på olika folkgrupper. Att man kan stå för att somalier har sämre förutsättningar att fungera i en västerländsk kultur än exempelvis eritreaner.

Jag lämnar våra mellanasiatiska vänner från Afghanistan utanför resonemanget för att det inte skall bli för spretigt men de är i Somalia-kategorin baserat på lågkultur. På egna resor i Gambia och Kenya bland annat så har jag sett människor som inte nödvändigtvis behöver vara terroristmaterial för att de är muslimer men jag kan också se att oavsett var på jorden så är islam en bromskloss för kultur och därmed också en bromskloss för kompatibilitet med vår kultur.

Så, gyttjan är för djup. Det här kommer att kosta oss enorma summor pengar och är en katastrof i nuvarande ekonomiska system.

  • De folkslag som inte passar in här skall hjälpas på plats om de absolut skall hjälpas.
  • De som tas emot här måste erkännas ha svårigheter att passa in här om vi skall kunna integrera dem.

Jag ser inte hur detta skulle kunna problematiseras på ett konstruktivt sätt om vi inte tillåter en vuxen debatt eller analys av ämnet.