Vintern 2015/2016, efter Fredrik Reinfeldt hade hållit sitt “Öppna era hjärtan”-tal och efter att Stefan Löfven hade stått och talat med tårar i ögonen på Medborgarplatsen i Stockholm om hur hans “Europa bygger inga murar”, så hade många vanliga svenskar känt att här fanns det en fråga som tedde sig ganska självklar och enkel att engagera sig i. Det kändes nog som en väldigt okomplicerad fråga för många på den här tiden.

Det här var innan vi hade sett resultatet av att ta emot så enormt många främmande människor så att våra myndigheter bokstavligen gick på knäna och inte kunde utföra relevanta utredningar inom normal tid, vilket i sin tur pressade politiker att i år besluta om att ge 9000 människor helt utan flyktingskäl amnesti som “plåster på såren” för den långa tid de redan har varit här.

Det här var innan vi hade sett resultaten i form av 40% ökade skolbränder de senaste två åren (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLjJn4/antalet-anlagda-skolbrander-okar-kraftigt). Det var innan det hade blivit tillåtet att prata om vilka det är som står för 80% av överfallsvåldtäkterna och de som orkade varna för vansinnet blev fortfarande kallade för nazister.

Svensken i gemen såg det som en enkel och icke-komplex fråga. Klart man skulle hjälpa till, och helst ville man ju hjälpa de stackars barnen. Det fanns inga kvinnor att hjälpa så allt fokus hamnade på de stackars barnen. De ensamkommande barnen. Hjälporganisationerna hann inte ta emot alla kläder som svenskarna vill skänka till de stackars barnen, så fler och fler människor började att direkt kontakta HVB-hemmen. De frågade om vad barnen behövde för kläder. Det var vinter när den svenska godheten kulminerade och många ville skänka varma jackor och skor och kängor till barnen.

På HVB-hemmen rådde en känsla av panik. Nu kunde man hamna i en situation där svenskarna fick veta hur det verkligen låg till med de stackars barnen. Det fanns anställda på HVB-hemmen som svarade så ärligt de kunde på frågorna från de som ringde och vill skänka vad som saknades de små barnen. Jag minns en kollega som med ett lätt desperat uttryck tittade på mig och försökte försvara sina handlingar efter ett upprört telefonsamtal:
“-Jamen vad ska jag säga då, ingen här har mindre skostorlek än 43. Men människan envisades med att hänvisa till att hon menade barnen!”

På det HVB-hem där jag tillbringade mest tid under den här perioden så hade vi tack och lov ett voluminöst källarförråd. Vår chef försökte lugna ner nervositeten hos medarbetarna, genom att ge order om att tacksamt ta emot alla kläder och tacka ordentligt för alla fina saker som “kommer att komma till god användning.”

Hade vi inte haft det stora källarförrådet hade vi varit tvungna att som många mindre HVB-hem att åka iväg redan nästa dag med säckarna med kläder till Återvinningscentralerna. Dessutom med risken att springa på någon som skänkt fina kläder som man nu utan att blinka bara kastade på återvinningsberget.

För hur förklarar man sanningen?
Hur förklarar man för vanligt folk att de som kommer hit vill inte ha deras skit?
Hur förklarar man att de som kommer hit tar bara emot pengar eller nya grejer. En begagnad Lyle Scott-tröja är fortfarande en begagnad tröja. Ungdomarna på boendena tittade på oss med förolämpad min. Varför skulle de ta emot gamla kläder?
Som några fattiga svenskar?

“-Vilka tror ni att vi är? Ni måste behandla oss med respekt!”, som en av våra klienter sa.

Under 2013 och 2014 pågick en debatt där man förberedde för att vi skulle vänja oss vid och acceptera denna inställning.
“-Människor som flyr vill inte lämna sina hem och familjer. Därför kan vi aldrig begära att de skall vara tacksamma för att komma hit!” Det var grundtanken. Vi kan inte begära att de skall känna tacksamhet. De som sa de här galenskaperna är samma människor som nu påstår att JAG skall känna tacksamhet för att jag har fötts i det här landet och därför skall ge bort det till dem som inte har fötts här!

Det är som om de på fullt allvar inte kan koppla ihop varför Sverige är bättre än Afghanistan? Att klankrig, medeltidskultur och den mest kulturkonservativa religionen, som dessutom är en politisk religion skulle kunna ge någon utveckling som den som västerlandet har? Det är omöjligt. Jag har inte haft tur som har fötts i Sverige. Jag har haft tur som har haft förfäder som har ansett det värt mödan att kliva upp på morgonen och förtjäna sitt bröd genom arbete. Det visar jag tacksamhet och ödmjukhet inför varje dag.

Om den som är här som gäst inte kan förstå att den skall visa tacksamhet och ödmjukhet så skall den gästen gå hem.
Festen är slut!