Läsarfråga: Invandrares förmodade överkonsumtion av sjukvården berörs i förbigående i ditt första inlägg. Kan du berätta mer om det? Har du följt med någon klient i ambulansen eller till sjukhuset någon gång eller är det utanför ert scope?

Svar: Vi har de senaste fyra åren fokuserat mer och mer på att få dem att klara av att söka vård själva. Om inte annat för att det är en integrationsfråga. Det ingår i uppdraget att lära dem detta.

Sanningen att säga beror det mest på att det inte finns så mycket personal att tillgå att vi kan följa med dem till diverse vårdinstanser. De fullkomligt äter vård. Visst finns det vårdbehov men man ska vara på det klara med att det även är en kulturell fråga.

Som svensk man har jag lärt mig att bita ihop och vänta med att gå till doktorn tills jag vet att det är nödvändigt. En afghansk eller somalisk man kan inte hantera ett skavsår. Punkt slut.

Jag har en del att göra med Kenya och vet att de har infektioner som dödar folk eftersom de inte har råd med sjukvård. Men då borde det vara direkt nödvändigt att försöka guida de nya människorna här till att förstå hur våra system fungerar.

Tänk dig kulturkrocken som sker när en halvvuxen man upptäcker att han får så mycket uppmärksamhet och bekräftelse från HVB-personal, socialsekreterare och skolfröknar. Han slickar i sig allt detta och känner att det är gränslöst här.

Han är inte bara Allahs gåva till Asien utan i Sverige så knäböjer nästan folk för honom. Hans omnipotens vet inga gränser. Han träffar den svenska sjukvården som är inställd på att den som söker vård faktiskt lider av något slags besvär. Man rullar på med utredning efter utredning. Remissklådan vet inga gränser. Den uppmärksamhetstörstande nyanlände möter den effektiva omvårdande.