Läsarfråga: Kvinnor på HVB-hem

Artikeln ovan finns att läsa på Nyheter Idag.

Läsarfråga: Jag har en undran över hur det är med kvinnor som är anställda på HVB-hem. Vilka strategier har man för att undvika fysiskt våld och närmanden?

Svar: Det här är naturligtvis lite olika från boende till boende. Jag har varit på ett par boenden där man har den enda rimliga hållningen – man accepterar inte några som helst fysiska närmanden eller ens verbala olämpligheter, utan man svarar med att tala om att detta var olämpligt. Det brukar stävja olämpligt beteende direkt. Det blir liksom inte lönt att hålla på.

På de flesta ställen så är det dock annorlunda. Man blundar helt enkelt för problemet. Det har varit legio och det har inte spelat någon roll om det har varit chefer av mans- eller kvinnokön (ursäkta formuleringen men jag ville undvika ordet manlig i sammanhanget).

På boendet där jag är nu så hade vi när jag började en pashtun som inte varit mer än några månader i Sverige innan han begick ett sexualbrott. Han erbjöd en 15-årig flicka i en park femhundra kronor för sex. Hon hade sinnesnärvaro nog att ringa polisen ganska omgående. Han dömdes, och när jag kom till boendet upptäckte jag att man inte bara låtsades som ingenting – man pratade inte om brottet med personen i fråga överhuvudtaget. Jag ifrågasatte detta och undrade hur vårt integrationsarbete skulle vara möjligt utan att konfrontera honom med hur olämpligt detta är?

Sagt och gjort, min chef såg öppningen och utnämnde mig till killens nya kontaktperson. Mitt första fokus var att begränsa hans närmanden mot personal. Vi hade haft flera kvinnor på boendet som inte vågat jobba hos oss då de beskrivit känslan som att han äter upp dem med blicken, och att han alltid står inom armlängds avstånd.

Jag bad samtliga kvinnor i personalgruppen att genast komma till mig om något närmande skedde, och jag fick ta honom i enskilda samtal om detta flera gånger. Jag krävde av honom att han skulle behandla alla kvinnor i personalgruppen som att de var mina systrar (han hade viss respekt för mig och kallade mig Sultan) och att jag tänkte behandla honom som om de var mina systrar om han gjorde något.

Trots detta så gick det inte att få vissa kvinnor, speciellt vikarier, att komma tillbaka. En natt tog jag honom på bar gärning klockan 03:20 (jourtid då personal finns på plats men normalt sover) när han hängde ut genom sitt rumsfönster och gjorde märkligt olämpliga läten när två kvinnor passerade utanför en lördagsnatt. Jag skrek åt honom att han skulle sluta och gå och lägga sig. Han skämdes som en hund. Kom nedspringande och bad om ursäkt. Märk väl, han skämdes inte för sitt uppförande, utan för att han blev påkommen.

På grund av en dåligt påhittad historia så fick han avslag på sin asylansökan och lever nu gömd någonstans i Sverige.

På ett annat boende så kommer jag in i köket och får se en marockan med händerna uppkörda under tröjan på min kollega, och kollegan försöker freda sig. Jag drar bort honom. Ber kollegan anmäla till boende/verksamhetschef men hon vill inte, med motiveringen att han “menade inget illa”.

“De menar ju inget illa.” En vanlig överlevnadsinställning från kvinnlig personal.

Senare berättade nämnda kollega att killen lyckats få in hela handen innanför hennes trosor, men han menade ju inget illa!

Vi hade på ett boende för 18 ungdomar under 18 månader två (2) tjejer i ungdomsgruppen. De led nog mer än vad någon vet! Deras säkerhet, vår kapacitet att ge dem den säkerhet och trygghet som de förtjänade och vi var skyldiga att leverera. Vår verksamhetschef hade inte ens tänkt tanken: “Det är nog ingen fara, det är ju ungdomar!”

En natt efter att tjejerna bott hos oss i drygt ett år, så knackar det på jourrummet en natt. I mörkret stapplar jag upp och sliter på mig jeans och t-shirt innan jag öppnar. Där står F, cirka 42 kilo eritreanska, och gråter. Fortfarande sömndrucken är jag på väg att vara oprofessionell nog att krama om henne, men hinner hindra mig och sätter mig på huk och frågar henne vad som hänt. Hon pratar nästan ingen svenska och nu, rädd och upprörd, så får hon inte fram ett ord och min tigrinska bestod mest av hälsningsfraser. Hon sjunker ihop på golvet och sitter och lutar sig mot väggen och bara gråter. Jag sätter mig mitt emot. Inte för nära men med henne för att visa att jag finns där.

Efter tjugo minuter börjar hennes tårar och hulkande ebba ut. Jag frågar henne om hon inte hellre vill ligga i sängen. Jag får henne att gå in i sitt rum och jag stoppar om henne och sätter mig på golvet bredvid sängen. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt. Jag vet att om hon skulle säga att jag har gjort henne något så är jag rökt! Så jag sitter där för hennes skull men går i huvudet igenom hur jag måste få detta dokumenterat tidigt på morgonen för att ha ryggen så fri som möjligt. Jag vill fokusera på henne men på grund av situationen så måste jag kalkylera med att det kan slå fel.

Efter att tjejerna flyttar ut från boendet så diskuterar jag med en kollega hur illa skött det hela har varit och att det var så många saker som gått fel. Kollegan har varit på samma boende i drygt tio års tid. Han har slutat bry sig för länge sen och de fem år jag sett honom i arbete har han mest fikat, men han berättar att när de startade boendet var det blandat killar och tjejer. “Tjejerna fick 20 kronor för en avsugning av killarna. Om de var med på det eller inte spelade ingen roll.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *