Ett moment som man inom vår professionella verksamhet ska klara av att hantera kallas “splitting”. Det är något ungdomar gör för att få en känsla av kontroll, eller skapa en situation där de som ska ha kontroll tappar den, genom att ungdomarna spelar ut parter mot varandra. Det här ska man kunna på ett HVB-hem, det här ska man kunna som socionom … tycker jag … men så är det inte.

En av ungdomarna på boendet har medelst hundögon och vaggande gång lyckats få boendechefen att tycka så synd om honom att hon glömmer bort betydelsen och nödvändigheten av att behandla alla ungdomar på boendet lika.

Han får en dator på rummet — bara han får det, ingen annan. Han får det ena, han får det andra. Plötsligt ska boendechefen byta arbetsplats till ett annat boende. Ungdomen känner besvikelse, han känner sig övergiven. Precis som mamma i Iran så förlorar han än en gång en modersgestalt som har behandlat honom som en hjälplös kattunge — inga krav, bara gåvor och uppmuntran.

Han får mig som ny kontaktperson. Jag ger honom struktur, bokar in möten som jag kräver att han håller tiden till. Snart börjar han känna att det inte är han som bestämmer längre och obstruerar genom att inte komma på möten. Lyssnar inte.

När han får nej till den särbehandling han har vant sig vid så börjar han gå till kommunhuset på orten och boka in möten med sin socialhandläggare. Jag brukar lite skämtsamt säga att den största olyckan för någon som kommer som flykting till Sverige är att den första de möter är en socionom och sedan tror de att det är så i Sverige.

Vi andra får börja jobba i uppförsbacke. Vi som vet att de flesta afghaner inte har färdats under lastbilar hela vägen genom Europa. Det är smugglarna och reseledarna som instruerat dem att dra den historien. Kollegor som har hänvisat till att “det är synd om X, han var tvungen att hänga under en lastbil genom Europa” har för evigt en plats på min personliga svarta lista. De är per definition okunniga. Ställ två motfrågor och historien ändras … så enkelt är det.

Hur som helst … Han får sina möten med sin socialhandläggare. Han berättar hur svårt det är för honom, att ingen på boendet lyssnar på honom, att han är mobbad. Inte bara av andra ungdomar, men personalen verkar inte ta honom på allvar heller. Han tycker att han har en väldigt svår situation och vill att kommunen jobbar för att hitta ett familjehem åt honom.

Handläggaren tycker synd om honom men läser inte på. Läser inte om ungdomens tidigare placeringar där han plötsligt känt sig eländigt behandlad då han inte fått en ny TV, en keyboard, en dator eller vad det nu varit som var aktuellt för stunden. Läser inte heller boendets regelbundna månadsrapporter, där detta beteende påpekats och belysts.

Han blir mer och mer odräglig, känner sig mobbad men är den minst trevlige på boendet. Han ser sig själv som bättre än de andra — de förstår inte hur bra han är, att han är lite känsligare och mer begåvad än dem. Han förklarar att han egentligen ser ner på afghaner, och säger att han är mer som svenskar och att han vill bli behandlad bättre än de andra på boendet.

En dag håller han på och småjävlas och retas fram och tillbaka med en landsman på boendet.

Det haglar böganklagelser och de leker den afghanska “leken” där man smyger upp bakom någon och trycker upp två fingrar i röven på den andre. Detta pågår hela dagen. Jag säger ifrån, igen och igen … men inget händer.

På kvällen ligger han på mage i soffan och tittar på TV när den andre killen smyger sig på bakifrån och drar ner hans byxor. Jag tröttnar, nu passerades gränsen för mitt tålamod så jag säger åt killen som är på väg med fingrarna att:

“Det där är min pojkvän. Du får skaffa en egen pojkvän att trakassera!”

Det får slut på tramset för den dagen. Dagen efter är han nere på kommunhuset igen och berättar att personalen på boendet utsätter honom för sexuella övergrepp.

Socialtjänsten kontaktar boendechefen. Man skall flytta honom eftersom han är utsatt på boendet. Socialtjänsten tar anklagelserna på allvar, hans ord är sanningen. Jag blir inkallad till chefen och hon berättar att jag är utpekad för sexuella övergrepp av socialtjänsten i kommunen.

Hon frågar vad som hänt, och jag berättar om min kanske inte helt professionella kommentar häromkvällen men även att den tjänade sitt syfte just då eftersom de slutade bråka. Jag ber henne kontakta kommunen och göra en polisanmälan så att det blir utrett. Hon gör så men Socialtjänsten vägrar. Socialtjänsten låter hälsa via sin högsta chef i kommunen att de inte har skyldighet att anmäla. De tänker tro på barnets berättelse, så i deras ögon kvarstår anklagelsen mot mig. Jag är i den här kommunen att anse som en sexualförbrytare. Jag ber genom min chef igen om en polisanmälan men får nej.

De tänker ha ett parallellt rättssystem, där jag nu är dömd utan att vara hörd. Så nu finns det dokumenterat hos Socialtjänsten att jag har begått sexövergrepp. En persons uppgifter som inte behöver kontrolleras eller prövas. Min oro är naturligtvis att detta parallella rättsosäkra system, där en anklagelse bedöms som faktum, ska få konsekvenser för mig i framtiden.

Kommer Socialtjänsten en dag att damma av sin dokumentation och använda den mot mig? Kommer jag en dag att få problem på grund av en uppmärksamhetstörstande afghan som inte tålde att han behandlades utifrån samma måttstock som alla andra? Utan att anklagelsen prövats? Så är det. Socialtjänsten har ingen skyldighet att anmäla. Deras bedömning är viktigare än rättssäkerheten för den enskilda individen.

Han vinner. Han får sin vilja igenom. Han blir flyttad från HVB-hemmet och placerad i ett familjehem. Högsta vinsten för en ensamkommande. Metoden att ta sig dit var med alla till buds stående medel och vårt system godkände metoden.