“Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

”Vårt Sverige bygger inga gränser” står en tårögd politiker och säger med spelade tårar i ögonen.

Det kan vara ett av de politiskt mest förljugna ögonblicken i mitt liv, och då växte jag ändå upp i Palmes Sverige. För att kunna maximera ditt godhetssignalerande måste du helt enkelt låtsas som att vissa givna fakta inte existerar. Det blir ett socialliberalt matematikexperiment som i det närmaste kan beskrivas som godhetskvantfysik.

Schrödingers socialism—när du öppnar käften så finns resurserna där, när du stänger käften ser ingen röken av stålarna.

De som faller för godhetsretoriken är okunniga och obegåvade och de samlas för att hjälpa till.

Ett tankeexperiment som jag har försökt pröva kollegor med emellanåt:

Om de ensamkommande har lyckats ta sig till Sverige från Afghanistan på värsta möjliga vis så måste man väl någonstans stanna upp och fråga sig varför de reste så långt? Om resan är livshotande och diabolisk, varför åkte de ända hit? Om de flydde krig så hade det ju varit nog att ta sig till Turkmenistan, Kazakstan, Ryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Iran?

Om inget av de länderna tar emot dem, så kunde de ha stannat när de kom till Europa. Varför ända upp hit? Om det är ett EU-krav att vi tar emot dem så kunde de ju ha stannat i Rumänien? Är det löften om något annat som drar dem hit till det kalla nord?

När jag kom in i den här världen så var det ett par fakta som samtliga verkade överens om. Sådant som både för och emotsidan kunde enas kring men ändå ha olika åsikter om.

Ja, de ensamkommande är mer resurskrävande. De behöver mer vård. De är traumatiserade. De behöver extra stöd för att klara skolan.

Var fanns detta stöd? Det var bara snack. Ingen politiker kunde avsätta de pengar som krävdes. Då hade bluffen genomskådats snabbt. Vilken politiker hade kunnat gå ut och säga vad det skulle kosta?

Reinfeldt kom närmast:

Öppna era hjärtan!”

Han bekände att vi kommer inte ha råd med så mycket annat”. De andra fegade ur. De tar hellre konsekvenserna. Och vad blir då konsekvenserna av att ha gatorna fulla av människor som mår psykiskt dåligt? Instabila människor med vanföreställningar påeldade av religiösa påbud? Jag ger ett exempel:

Det är våren 2018. De ensamkommande har suttit på HVB-hem i dryga två år och väntat på att Migrationsverket ska hinna fatta ett beslut innan det blir alltför uppenbart att de inte är några barn längre. De biter nervöst på naglarna. De är rastlösa och irriterade. De kom ju hit med löften om guldklädda gator och obegränsade resurser. Deras familjer tror dem inte längre när de ringer och frågar om mer pengar, eller varför deras son inte kan ordna så att de får komma efter till paradiset där de aldrig mer behöver slita och arbeta för brödfödan.

Ali är ett nervvrak nu. Han får ingen hjälp.

Han mår psykiskt dåligt men hans ansökan om hjälp av BUP som skickades för snart två år sedan besvarades aldrig. Han är hänvisad till skolkuratorn som har fullt upp och som remitterar vidare till instanser som inte svarar.

Ali är i Sverige 17 år, och ska fylla 18 snart. Han ångrar att han inte tog bort ett år till när han kom till Sverige eftersom han har väntat så länge. Visserligen gör det psykiska lidandet att han ser äldre ut, men att det skulle förklara alla de 27 år han utstrålar är önsketänkande.

Under det sista året har Ali börjat trösta sig med alkohol. Det är en tillgänglig tröst i det här landet.

Till sist orkar han inte längre. En morgon klockan 03:26 så sväljer han alla tabletter han har på rummet och sedan sätter han sig på framför en spegel och tar fram nål och tråd. 

Han syr igen munnen från mungiporna och en centimeter ut på varje sida av munnen. Han skriver ett avskedsbrev och lägger sig sedan i sängen för att somna in. Ovanför sängen har han redan 2017 skrivit:

Jag är trött Av den här Fängelse Some hetter livet.”

Ingen personal har frågat hur han mår. För då måste man ta ansvar, man måste göra något. Herregud vad begär ni, vi jobbar ju med ensamkommande, hur mycket godare kan man bli!?

På morgonen kommer två kollegor in till kontoret och ser båda lika chockade ut. De snubblar på orden och pratar i munnen på varandra.

Ali är knappt kontaktbar, tomma medicinförpackningar, blod i munnen … sytt igen munnen … Varför har de lämnat honom ensam? Jag kontrollerar puls samtidigt som jag ringer 112. Han har stabil puls.

Allergimedicinerna är inte livshotande … då hade han redan somnat in. Men behöver han magpumpas i risk för oönskade biverkningar i övrigt? Jag vill ha dit ambulansen snabbt.

Väl framme på psykakuten så gör läkaren bedömningen att Ali inte behöver någon psykiatrisk vård. De kommunicerar via tolk. Ali skriver på persiska på ett papper. Han har fortfarande munnen igensydd. Tolken läser upp vad Ali skriver för läkaren.

Och tillbaka. Ali behöver ingen psykiatrisk vård. För det finns inga resurser. Man skickar hem Ali till boendet med munnen ihopsydd.

Politikerna lovade öppna gränser och det var vad vi fick. De höll sina löften och nu ska vi betala notan.

Jag kan inte förstå varför politikerna i Sverige vill byta ut befolkningen och krossa det kultursamhälle som har vuxit fram här. Det är obegripligt. Men det finns inget annat svar på det man ställer till med. Man vill lämna Sverige i ruiner och ungefär samtidigt som jag går i pension om 17 år så kommer svenskar att vara i minoritet. En folkgrupp utsatta för enormt mycket våld och brott och levandes i inhägnade områden.

De murar som våra politiker inte ville bygga i det stora. De kommer vi vara tvungna att bygga i det lilla.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *