Senhösten 2015 och under 2016 diskuterades det mycket om de attacker som riktats mot HVB-hem med ensamkommande flyktingbarn och mot flyktingförläggningar. På ett företag där jag arbetade hade man på ledningsnivå identifierat ett problem som möjliggjorde att man kunde visa sig handlingskraftig, och man rustade för att möta hotet utifrån.
Den här perioden sammanföll som genom gudomlig intervention med att flyktingströmmen till Sverige under en period ökade så att hela flyktingmottagarsystemet gick på knäna och tvingade fram ett till dags dato politiskt kappvänderi. Detta gjorde att man under en begränsad tid fick undantag från reglerna om att varje ensamkommande flyktingbarn skulle ha eget rum. Nu placerade man ibland två ungdomar i samma rum. På flyktingförläggningar för vuxna fick allt fler dela på det begränsade utrymmet vilket ledde till en hel del frustration och trängsel.
Såväl flyktingar som personal på dessa boenden hade nu mindre tid för introduktioner när de kom till boendena. Plötsligt mer metall i mikrovågsugnar, matvaror som lämnats i ugnar på högsta värme, tvättmaskiner och diskmaskiner som belastats fel. Bränder som startade inne i boenden på grund av olyckor eller vansinniga protester med papperskorgar som satts i brand. Detta beskrevs i media utifrån ett narrativ som lämnade läsaren med en övertygelse om att det var attacker utifrån, utförda av människor som ville skada boendena.
Mediernas förvrängda bild av händelserna lästes av de som arbetade på boendena och de som satt i styrelserna för företagen som sålde tjänsterna. I stället för att ta reda på vad som faktiskt orsakat dessa incidenter, valde man den förklaring som i själva verket var minst trolig, minst vanligt förekommande: Attacker utifrån.
Visst hade det förekommit attacker utifrån, men även sådana attacker kunde om man gläntade på locket ha sin upprinnelse inifrån boendet. Jag minns en händelse där en tjej, Jamila, på boendet hade en del ouppklarade affärer med någon tjej i skolan. Jamila hade nyligen kommit hem från sjukhuset efter ett slagsmål och satt nu och drack te i köket när en okänd bil svänger upp utanför boendet. Ur bilen kliver ett medelålders sydamerikanskt par ut och börjar närma sig boendet. Min kollega och jag möter upp dem i entrén, men det är svårt att först förstå vad de vill. De söker Jamila och de är uppenbart upprörda. Då uppgifter om vilka som befinner sig på boendet är sekretessbelagda, beslutar min kollega att ta med paret till ett samtalsrum för att försöka reda ut vad som har hänt, vad de vill, och Jamilas roll i detta.
Det visar sig att Jamila är inblandad i någon sorts affär med att sälja någon annans busskort till en skolkamrat. Skolkamraten har nu blivit attackerad av ägaren till busskortet och min kollega sitter nu och försöker lugna ner föräldrarna till Jamilas skolkamrat som köpt ett stulet busskort av Jamila. Föräldrarna vill nu i sin dotters namn ha tillbaka pengarna och dessutom har de en stark önskan om att få visa Jamila hur dåligt de tycker hon har agerat, och de verkar vilja visa det fysiskt.
Efter en stund kommer kollegan ut från samtalsrummet och den tidigare upprörda stämningen är förbytt till lugn om än sammanbiten. Vi sänker garden och tror att situationen är utagerad när vi får höra att Jamila har haft besök av sin syster som nu har gjort henne sällskap upp till busshållplatsen.
Den ligger tyvärr belägen i samma riktning som det arga sydamerikanska paret nu åker i sin bil. Det hinner passera två minuter innan två av Jamilas landsmän på boendet rusar genom korridoren och ropar att de skall rädda Jamila. Vi förstår att det är bråttom nu. Jag och min kollega springer ut till bilarna. Vi förstår att vi måste komma upp till busshållplatsen så snabbt som möjligt för att förhindra totalt kaos.
På gatan där boendet ligger finns fler boenden med närmare 50 ungdomar och vi förstår snabbt att många av dem nu är på väg mot samma plats som vi. Väl på plats vid busshållplatsen är det redan fullt slagsmål. Runt 35 personer är inblandade i en enda stor hög med vevande armar och ben. Jag hinner observera att den upprörda pappan som nyss lämnat boendet har beväpnat sig med en planka, och han svingar den mot vad som verkar vara slumpmässigt utvalda personer.
Min kollega stannar sin bil och ställer sig och skriker att polisen är på väg. Eftersom jag redan sitter i telefonkö till 112 så vet jag inte med säkerhet att någon har kommit fram till polisen. Jag använder bilen för att skingra så många i gruppslagsmålet som möjligt, och efter någon minut kommer jag fram till polisen men vi är många som har ringt och två polisbilar anländer.
Detta var en attack utifrån fast orsaken till bråket kom inifrån. Föreställningen om attackerna utifrån gav i och för sig många anställda på boendena tillgång till bärbara larm och handlingsplaner som gav dem en större känsla av säkerhet och trygghet – något som händelserna inne i boendena aldrig hade gett dem.