De har varit lite osams, ungdomarna

Det är juli 2017 och jag och en kollega står utanför boendet och pratar, när vi plötsligt hör hur en tjej skriker till. Det är flickvännen till en av killarna på boendet. Hon är 17 år med en historia av missbruk och självdestruktivitet bakom sig. Nu har hon hittat någon som vill ha henne. En afghansk kille (25 år enligt honom själv på Facebook), och skriket kommer från henne eftersom han slår henne.

Han slår hårt. Knytnävsslag efter knytnävsslag mot bålen. Jag och min kollega rusar ner mot parkeringen och när jag rundar vår Renault-buss ser jag honom utdela två slag. Hon vacklar och han följer efter och matar fler slag. Jag skriker för att få hans uppmärksamhet.

“Vad gör du din djävel. Du slutar nu!” Han vänder sig mot mig och säger:

“Lägg dig inte i – då kan det göra ont!”

Jag vänder mig om till kollegan, räcker honom larmet och ber honom larma polis. Själv är jag så arg att vår afghanska kille gärna får pröva att ge sig på mig. Jag vet precis hur jag ska göra för att han inte ska kunna anmäla mig för något. Hemligheten är att hålla kvar dem tills polisen kommer. Om polisen har tagit över ditt grepp så kan de aldrig göra annat än vittna för dig. Men han backar när han förstår att det är allvar. Nu får han bråttom. Polisen är på väg så han måste snabbt intala sin flickvän att det hela är ett missförstånd, att det inte är någon fara. Han menade ju inget illa, “eller hur älskling?”

Han får 26 minuter på sig innan polisen kommer. Då håller han om henne och hon har torkat tårarna. Polisen pratar med dem och ringer sedan flickans mamma. Polisen förklarar för mig och min kollega att det kommer ändå bara vara våra ord mot hans, och flickvännen kan svära på att ingenting har hänt.

Frustrerade går vi tillbaka in på boendet. Vi äter lite middag och sitter tysta när han och hon kommer in och han serverar henne mat. Han har aldrig serverat henne mat tidigare. Mamman kommer efter, går fram till mig och kollegan och säger:

“De har varit lite osams, ungdomarna.” Hon ser strykrädd ut. Min bedömning av henne är kompromisslös. Hon är också ett offer för misshandel. Jag ber henne följa med in på kontoret.

Jag frågar om hon förstår att hennes dotter precis har blivit misshandlad. Hon förnekar. Jag försöker igen: “Jag såg det, jag stoppade det.” Hon förminskar det. Vill inte höra talas om det.

En månad senare ringer flickans släkting och vill att vi ska komma och hämta honom. De har släktfest och han är där och beter sig som ett svin. Kollegan som tar emot samtalet förklarar att vi inte har något ansvar för ungdomarna utanför boendet och att de faktiskt bjudit in honom själva, mot bättre vetande.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *