En fotbollskväll spårar ur

Bilden ovan är från en artikel i Aftonbladet om integrationssatsningen i Sorsele IF som ledde till att svenskarna lämnade klubben. En spelare kommenterar att de inte vill träna med klubben eftersom de bara är “invandrare som inte kan svenska, de slåss på varje träning och lyssnar ej”

Det är lördag eftermiddag och telefonen på HVB-hemmet ringer. En upprörd, närmast kolerisk fotbollstränare kokande av ilska ringer och först får han bara fram:

“Ni måste komma och hämta honom!”

Ingen presentation, inte ett ord om vem det gällde. Bara en kokande ilska och upprepande av samma mening.

“Ni måste komma och hämta honom!”

En av ungdomarna på boendet var på fotbollsturnering i Lindesberg över helgen. Hans senaste långa avstängning var över och hans tränare hade återigen ställt upp med att hämta och skjutsa honom. Tränaren hade gjort allt för att Hussein skulle kunna vara med i laget—betalat träningskläder ur egen ficka, hämtat med sin egen bil till matcher. Allt för att ge Hussein en chans att vara med och spela fotboll.

Som tack hade han fått en spelare som visserligen var en talangfull fotbollsspelare, starkare än de andra i laget. Kanske berodde det på fotbollstalang och träning, kanske på att Hussein inte varit helt ärlig om sin ålder? Det kanske man inte får veta.

Under en av lagets första matcher i turneringen har Hussein hunnit med att först spotta på och sedan sparka domaren. Tränaren har nu tappat tålamodet, och som han har tappat det!

Jag försöker förklara att boendet inte har några möjligheter att plocka upp ungdomar och att vårt ansvar sträcker sig till vad ungdomarna gör innanför boendets väggar. Tar man med sig en kille på en fotbollsturnering så tar man ansvaret för honom eller så ringer man till ungdomens gode man.

Det här samtalet blir långt. Jag ringer upp boendets verksamhetschef. Vi är inte överens. Boendet skall ringa en taxi åt ungdomen.

Jag vägrar, jag säger att jag är beredd att ta en uppsägning på stående fot men jag kommer inte att beställa taxi åt någon som precis har sparkat och hotat en fotbollsdomare, och sedan betala för taxin med skattebetalarnas pengar.

Min chef vill att jag skall fundera på vad jag hade gjort om det var min son. Min son hade fått gå hem. Då kommer en kompromiss. Vi skall beställa en tågbiljett. Jag säger att vi gör det om vi får tag på ungdomen.

Ungdomen svarar inte på telefon och jag bestämmer mig att lagom tidsintervall att försöka igen är … mycket senare.

Senare på kvällen kommer ungdomen hem. Han går in på sitt rum. Han vägrar prata med personalen. Under ett år har tre långa avstängningar utdelats (utfärdats?) av Svenska Fotbollförbundet.

Nästa pass jag arbetar får jag veta att Hussein har krävt boendet på pengar. Det är inga pengar som han har rätt till utan det verkar handla om en påhittad summa som han anser att han skall få av boendet för att han har slut på pengar.

Enligt informationen jag får så har det utdelats någon form av verbala hot i samband med detta. Hussein kommer hem till boendet vid middagstid. Han sitter vid köksbordet och hånler och börjar igen att kräva pengar.

Jag gör klart att han kan säga vad han vill, han kommer inte få några pengar av mig eller någon annan på boendet. Min plan är att inte lämna köket, jag tolkar Husseins blick som att det kommer att hända någonting snart.

En kollega kallar på min uppmärksamhet så att jag måste lämna köket och mycket riktigt, mindre än tio sekunder efter att jag har lämnat köket så kommer den, dunsen, smällen. Så snabbt jag kan rusar jag tillbaka till köket.

Det är den nya varmluftsugnen. Luckan har slitits loss och ligger på golvet. Jag lyfter bort luckan eftersom jag inte vill ha något löst glas i närheten, och talar om för Hussein att chansen att få pengar minskar om han förstör saker och därför blir skyldig boendet pengar. Hånflinet igen. Det gamla vanliga:

“Du kan inte bevisa att det var jag!”

När jag ser in i hans ögon igen fattar jag där och då beslutet att om han reser sig och går in i TV-rummet som ligger i direkt anslutning till köket så kommer jag att vara som ett flugpapper på honom. Därinne sitter det sex stycken andra ungdomar och mitt ansvar är just nu att se till att ingen av dem skadar sig på grund av Hussein.

Om Hussein tar upp en stol eller TV:n eller liknande för att kasta runt där inne så kommer jag att behöva hålla fast honom tills polisen kommer. Hussein reser sig snabbt upp och med ett par snabba steg är han inne i TV-rummet.

När jag kommer ikapp honom har han redan lyft upp TV:n. När han slänger den mot golvet åker han samtidigt också ner på golvet. Åtta månader senare kommer jag att sitta på en rättegång och höra hur Hussein och hans advokat berättar om hur rädd Hussein var. Hur hotad han kände sig av personalen. Smärtan han upplevde när personalen höll fast honom i väntan på polis.

Man får hoppas att uppehållstillståndet tröstar en aning.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *