Vad ni än gör, ring inte polisen!

Till att börja med vill jag dela med mig av en talande iakttagelse kring hur det är att jobba på HVB-hem. När jag jobbade med missbrukare så gjorde jag allt från att hälla ut spriten för fulla alkoholister till att brotta ner och hålla fast psykotiska tjackpundare. Detta gjorde jag i cirka nio år effektiv arbetstid (om inte mer). Under dessa år blev jag hotad med att jag skulle slås ihjäl en (1) enda gång. När jag började jobba med ensamkommande flyktingbarn så slutade jag räkna efter tre månader.

Influensapatienten som krävde ambulans

I februari 2013 var jag anlitad som timanställd vikarie och jag skulle jobba natt på ett HVB-hem i Upplands Väsby utanför Stockholm. 18 platser belagda med 17 afghanska män i varierande ålder, från gissningsvis 17 till närmare 30, samt en uzbek som var boendets islamistpolis (long story, vi tar den sen). På den här tiden flödade pengarna i branschen och det var härliga pengar som kommunerna betalade vårt kommunalägda bolag (dina skattepengar i arbete! Men är boendet ägt av kommunen är det väl inte svågerkapitalism?) och därför var vi vid tillfället hela två personal på natten.

Den här kvällen hade en av killarna på boendet influensa men ville inte acceptera att det enda vi erbjöd honom var paracetamol, vatten och vila. Den här killen krävde ambulans.

Många från Afghanistan kräver ambulanstransport till sjukhus vid minsta tecken på skavsår, snuva eller vilken liten krämpa som helst. Många kom från ställen där man vid skada eller sjukdom kallar samman hela familjen och tar sig gemensamt till läkaren, vars kvalifikationer mäts i storleken på morfinsprutan. Du får en dos som inte lagar något fel, men får dig att må bra.

I samma veva så hade ett utbyte av sängar skett i huset och jag hade bytt ut alla sängar i boendet mot nya och stått nere i korridoren på entréplanet och skruvat ihop dem (legoknektar gör alla jobb). Vi hade en av de gamla madrasserna kvar i korridoren i väntan på något slags beslut om den skulle sparas eller inte. På den här madrassen lade sig nu vår dödssjuke afghanske vän. Han gjorde en stor sak över att vi inte ringde ambulans och låg och skrek att vi ville döda honom.

Det hade varit en hotfull stämning i boendet en tid och det här kunde vara en sådan sak som tände stubinen så nu handlade det om att försöka förhandla och locka den här killen in på sitt rum för att inte få hela huset att reagera. Men det var för sent.

Efter en tjugo-trettio minuter hade vi elva stridslystna afghaner i korridoren. Alla var lika upprörda över att vi inte ringde ambulans. Den stående anklagelsen var att jag/vi ville döda dem.

Här fanns nu flera saker att beakta och nummer ett för min del var att inte vika mig en tum. Om vi skulle ringa ambulans så skulle de ha drivit oss ett steg, och nästa dag skulle kravet flyttas ytterligare. Om de fick känslan att de kunde hota sig till att personalen lydde deras order såg jag det som omöjligt att rädda boendet. Det skulle inte gå att driva verksamhet där. Det skulle helt enkelt bli laglöst.

Vi i personalen hade på den här tiden inga larm. Jag arbetade med en fast anställd personal och jag var tvåa i hierarkin som vikarie.

Nu började situationen urarta. Flera av killarna ville uppenbarligen försöka ta det så långt det gick. En ungdom, ett huvud längre än mina ynka 183 centimeter i strumplästen, ställde sig framför mig och skrek saker som inte var inlindade i vanilj på något persiskt språk samtidigt som han tryckte pekfingret hårt mot min panna. Jag stod kvar, släppte inte hans blick för en sekund.

Samtidigt skallade en annan person en tavla som hängde på väggen flera gånger tills glaset var i miljoner bitar och han skar sig så att blodet rann från huvudet. Någon sparkade sönder ett gammalt sekelskiftesskåp som utgjorde en trevlig dekoration.

Min kollega satt nu gråtande på kontoret, rädd för att vara där, rädd för att få stryk, för att bli våldtagen. Den stående ordern på boendet var att vi inte fick ringa polis vad som än hände, så hon ringer upp verksamhetschefen och berättar gråtande vad som händer. Ända ut i korridoren hörde jag henne gråtande vädja:

“Jag måste ringa polis, Roland kommer att dö där ute!”

Svaret var nej.

Själv tänkte jag inte vika ner mig eller flytta på mig. Jag visste att jag kanske hinner ta ner två, max tre stycken, innan de blir för många. Jag var inställd på att ta emot stryk. Om jag vek ned mig skulle boendet förstöras. Om inte, så kanske vi skulle klara oss med bara en korridor sönderslagen. Om vi inte fick ringa polis och min kollega inte vågade gå emot det beslutet så fick vi arbeta runt det. Jag kunde ta på mig ansvaret för att ha ringt en ambulans. Nu insåg jag att jag kunde bara klara situationen genom att tillkalla ambulans.

Hela tiden stod jag som fastvuxen i golvet och min kollega fick gå fram och tillbaka in och ut från kontoret för att få instruktioner om vad hon skulle säga. Till sist kom ambulansen. Det såg ut som ett sjöslag i korridoren med sönderslagna möbler, glaskross och bråte.

När ambulansen kom (utan blåljus i enlighet med våra önskemål) så lämnade jag äntligen korridoren för att möta dem. Jag berättade om läget och att mitt önskemål var att de gick in och undersökte den person som hade influensa och att de för allt i världen gav samma instruktioner som vi redan gjort. Paracetamol, vatten och vila.

När ambulanspersonalen kom in på boendet så tog den ena sköterskan in influensapatienten på ett rum och den andra sköterskan såg över lite skärsår och blessyrer från förstörelsen. Ambulansen lugnade läget. Vi hade stått i korridoren i tre timmar och folk började bli trötta. Vi kunde sätta oss och pusta ut.

Ambulansen lika illa som polisen

Vår verksamhetschef var inte glad. En ambulans var ju nästan lika illa som polisen och hon misstänkte att det var mitt påhitt trots att min kollega tog på sig ansvaret för att ha ringt ambulansen. Det var jag som var boven. Om ungdomarna ville riva boendet så må det vara hänt, bara ingen fick reda på det, och om inte jag förstod min plats, utan något mandat att fatta några beslut, så skulle jag inte kunna jobba kvar.

Det här var min första konflikt på boendet, dock inte den sista. Nu började flera boenden inom verksamheten boka in mig; de hade ju hört att jag kunde lösa konflikter åt dem, de där jobbiga som de inte klarade att ta själva. Snart började jag lägga bråkstakar på golvet och polisen började ringas in.

 

3 svar på “Vad ni än gör, ring inte polisen!”

  1. Hej,
    Läste just ”Vad ni än gör, ring inte polisen!” och tycker att det är hemskt att det får gå till sådär här i Sverige. Fyfan att de ”flyktingarna” får ha sådan makt och göra sådana styrkedemonstrationer..
    Hoppas att det går bra för dig.
    MVH Nicklas B

    1. Tack.
      Jag hoppas att den kunskap som finns om hur det ser ut inom flyktingindustrin verkligen berättar sina historier så att det här blir en verksamhet som blir fullständigt belyst utifrån vad som verkligen händer och inte genom glidande svar och bristande diskussion.

  2. Det är så jävla vidrigt att läsa detta. Betänk att det här ska föreställa TACKSAMMA flyktingar! Eller hur, och alla vänstermänniskor som gör allt för dessa djävla människor! Dom ljuger om åldern och dom ljuger om legitimation! Jag skäms över att vara svensk, jag ser sverige gå under Men just dessa afghaner är så störda. Men vi i Sverige vill ha dessa våldtäktsmän och mördare. Jag tror att jag är i en bisarr skräckfilm, det här är sjukt….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *