Familjeåterförening

Till sist kunde jag inte låta bli att ställa frågan, trots att det säkerligen kunde räknas som oprofessionellt så ville jag pröva den.

“-Hur många av dina syskon är egentligen dina egna barn?”

Det var inte så att jag insinuerade att han skulle ha skaffat barn med sin egen mor men om hans pappa nu hade varit död så länge, hur kunde han ha så många småsyskon?

Vi hade ett avspänt förhållande Ali och jag. Det var länge sedan jag hade slutat låtsas att jag trodde att han var under 18 år. När Ali pratade om sin flickvän i Pakistan så frågade jag alltid varför han kallade henne flickvän? Om de nu hade varit tillsammans så länge som han påstod så var det helt omöjligt att de kunde ha varit det utan att vara gifta. En pashtun i ett samboförhållande?

Med en kvinna?

Som amerikanska armén upptäckte i Afghanistan så är det svårt för en västerlänning att bara acceptera den kultur av att ta sig småpojkar till sexsällskap som är kutym bland främst pashtunerna då man segregerar kvinnorna helt och hållet. Det är inget vi pratar om därför att det skulle innebära att vi skulle erkänna ett problem som vi inte kan förhålla oss till. Istället så sopar vi det effektivt under mattan så slipper vi ta itu med någonting obehagligt. De som har blivit utnyttjade eller har utnyttjat kommer naturligtvis efter några års overksamhet på svenska institutioner bara ha kvar det som ett exotiskt minne från hemlandet.

För den som vill få en mer realistisk syn på vad det handlar om han läsa den här rapporten, https://info.publicintelligence.net/HTT-PashtunSexuality.pdf 

Eller bara läsa igenom den här (https://www.theamericanconservative.com/dreher/pashtun-pedophiles-cultural-imperialism/) artikeln för att förstå vad vi har att göra med.

Ali skrattade bara tillbaka och frågade hur jag kunde tro att några av dessa skulle kunna vara hans barn? Vi tittade igenom pappersarbetet igen. En ensamkommande afghansk kille, uppenbarligen en bra bit äldre än 17 år, enligt hans egna uppgifter på Facebook så är han 26 år, inte helt klart om han kommer från Afghanistan eller Pakistan.

Det enda som känns riktigt säkert är att Migrationsverkets rutiner missar många som far med osanning om sin ålder och sitt ursprung. En annan sak som är klar är att afghanska identitetshandlingar är en beställningsvara. Det finns aldrig någon chans att få fram dem för sig själv när man söker asyl men när man söker familjeåterförening så går det att beställa. Frågan blir ju då hur trovärdiga dessa handlingar är? Det är inga inplastade handlingar utan lösa blad med häftade, i bästa fall, limmade fotografier. Det finns inga vattenstämplar utan gummistämplar är det närmaste en säkerhetsdetalj man kan komma i dokumenten.

Till sist misstror man allt.
– Varför finns datumet angivet med både islamisk- och gregoriansk kalender?
– Det finns väl ingen i Afghanistan som använder en gregoriansk kalender?
– Är de här dokumenten enbart skapade för att hjälpa afghaner att komma in i Europa?
Det går inte att skaka av sig känslan av att de här dokumenten egentligen inte är värda någonting i fråga om legitimitet.

En ensamkommande 17-åring som vill återförenas med sin familj. En mamma två systrar och fyra bröder. Man försöker ta in omfattningen av de i stort sett obefintliga gränserna under de senaste åren. Man försöker skapa sig en bild av hur de överfulla flyktinglägren i exempelvis Sudan med ständig matbrist kan vara en sämre godhetssymbol än de här halvvuxna männen från ett land som inte ligger i krig?

Hur tänker de goda människorna?

Jag inser att jag måste vara en av de onda. En av de där hatarna som inte har plats i hjärtat för de stackars ensamkommande barnen!

Multiplicera antalet ensamkommande med X, där X är antalet barn i en genomsnittlig afghansk familj + en förälder. Sätt dig sedan på din kammare och försök räkna ut vad våra politiker menar med att de inte vill ställa grupper mot varandra. För det är fullständigt obegripligt. Man har ställt flyktinggrupper mot varandra och när de kommer hit så sätter man alla grupper som närs av välfärdssystemet emot varandra.

Alis familj får beslut om huruvida de får komma till Sverige eller inte om några månader. Det är humanism och därför inte ett ämne som går att problematisera. Inte ens när det innebär ett svek mot dem som kommer hit. Det här har blivit det största politiska experimentet i Europas historia och konsekvenserna är fullständig oöverblickbara.

Och vi får fortfarande inte ifrågasätta ens om kulturella skillnader kan vara ett problem för migration. Hur långt har vi då inte kvar tills vi kan diskutera den grundläggande frågan överhuvudtaget?

Jag kommer ihåg Abdelraman, en ung somalier som kämpade med sin vilsenhet i det underliga nya landet. Han tog sig en lång väg från att vara en analfabet med ansiktet och kroppen full med ärrtatueringar från en kultur långt ifrån vår i Europa. Han fick hit sin familj.

Abdelraman hade varit här i två år och lärt sig språket dugligt och han fick hit sin familj snabbt. Mamma, pappa och sex syskon. Kommunen placerade familjen i en etta som man utrustat med nio madrasser och en kastrull. Ingenting mer, ingenting annat. Hans kompisar som bodde kvar i HVB-hemmet startade en insamling för att få in lite köksutrustning till familjen så att de åtminstone kunde laga mat.

Abdelraman befann sig nu i en situation som hamnade i konflikt med familjens patriark och överhuvud, hans pappa. Hans far som var van att bli åtlydd utan ifrågasättande hade här i Sverige hamnat i en beroendeställning till sin son. Nu var han tvungen att be sin son att tolka, att förklara hur saker fungerade. I frustration över att ha tappat sin tidigare odiskutabla makt började han slå sin son för att visa att han fortfarande bestämde. Abdelraman fick hit sin familj från Somalia. Hans uppdrag var slutfört men för honom innebar det också att ett alldeles nytt slags helvete hade börjat.

 

Läsarfråga: Hur många incidenter rapporteras och skiljer det sig mellan kommunalt driven verksamhet gentemot privat?

Läsarfråga: Hur ser incitamentet ut för svågerkapitalisten att vägra kontakta polisen? Och för VD, ledning etc? Handlar det om uteblivet kontrakt med Migrationsverket?

Svar: Om en mellanchef, ansvarig för några boenden, har fler “incidenter” än andra chefer så riskerar denna att hamna efter i karriärstegen. Därför är det också en katastrofal underrapportering av incidenter.

Skillnaden mellan kommunala boenden och privata boenden: Jag har jobbat på två företag som handledare/behandlingsassistent på HVB-hem. Det ena, Vårljus, är ett kommunägt bolag. Det ägs av Stockholms samtliga kranskommuner: “Som icke vinstdrivande kommunalt bolag behöver kranskommunerna inte upphandla verksamhet från oss. Tillsammans är vi starkare!” (Från hemsidan). Det andra företaget var en helt privat aktör.

En skillnad som märks inom det stora kommunalägda bolaget* jämfört med det mindre privata är kunskapen om vad som sker i verksamheten. Som en liten markör kan vi ta exemplet på hur man på den kommunägda aktören väljer att rekrytera folk. Där heter länken på hemsidan “Karriär i Vårljus” medan den privata aktören döper samma länk till “Lediga tjänster”. Det här är ingen slump. För att göra karriär i en sådan här verksamhet så är du från början socionom, helt enkelt för att det krävs viss högskoleutbildad personal på dessa boenden enligt myndighetsbeslut. Sedan går du från handledare till samordnare/boendechef till verksamhetschef/områdeschef… titlarna skiljer mellan olika organisationer. Kontentan är att du skall få en tjänst och sedan fylla ut den med din närvaro så länge det går tills du lyckas klättra uppåt.

En skillnad som jag upplever är viktig är att i en semioffentlig verksamhet, det har säkerligen att göra med storlek också, så rapporterar du till nästa chefsnivå. Nästa chefsnivå besöker inte verksamheten, vilket gör att orapporterade fel förblir oupptäckta i decennier i värsta fall. Högsta ledningen slipper därför att få kunskap om dessa, och tro mig, de vill vara okunniga om detta och tycker att detta måste chefsnivåerna under reda ut själva. Så en underrapportering av problem blir alltså ett incitament för karriär och på högre nivå är det lättare att förhålla sig vänskaplig med sina politiska kompisar i diverse kommunhus, för styrelserna är naturligtvis politiskt tillsatta.

I de privata verksamheterna är man oftare mån om att hitta rätt mellanchefer som faktiskt tar itu med problem eftersom man är mer rädd för att mista sina tillstånd.

Så kan du ju inte räkna!

En kommun betalar normalt mellan 1500 och 3000 kronor för en plats på ett HVB-hem. Då kommuner är offentliga förvaltningar finns inga naturliga kunskaper om hur man skall agera på en marknad. Om jag inte minns fel så var det Milton Friedman som sa att det enda sättet för en chef inom offentlig verksamhet att visa sin duglighet, då de ekonomiska incitamenten saknas, är att växa. Utöka antalet anställda omkring dig och du kan hävda behovet av din existens och kan äska ännu mer av skattepengarna till nästa budgetår och då anställa ytterligare personal för att ytterligare förstärka ditt värde och så vidare.

Förr gav sådana här teorier Nobelpris, idag verkar de bortglömda.

Eftersom kommunerna har svårt att beräkna behovet av platser då flödet av antalet flyktingar som skall placeras på HVB-hem och andra ställen är stokastiskt, så sluter kommunerna ofta sådana avtal med de som kan tillhandahålla HVB-hemsplatser som innebär att man betalar även för tomma platser. Ju sämre förhandlingsläge kommunen sitter i för tillfället desto högre pris är man beredda att betala för icke belagda platser. Så inte nog med att skattepengarna skall betala för flyktingen, de skall betala för att det inte finns tillräckligt många flyktingar också.

Så om om vi tar en summa mitt emellan i spannet 1500-3000 kronor per dygn så hamnar vi på en genomsnittlig månadskostnad per ensamkommande flyktingbarn på cirka 68 500 kronor per månad. Sedan tillkommer naturligtvis andra skattefinansierade verksamheter som exempelvis skolgång .

Det tillkommer på sikt lite fler kostnader också. Jag må vara gammal och gaggig men när jag en gång i tiden gjorde militärtjänst kunde vi bo drygt ett dussin gossar i ett logemente  och kostnaderna för slitage på interiören var inte ens promillen av vad slitaget på ett HVB-hem är. Inte nog med det, det räknas som normalt.

Skadegörelse är också normaliserat. Barn och ungdomar blir ju arga ibland och måste få uttrycka sin frustration.

Den rädda personalen – farsartad konflikthantering del 2

Avtal med Djävulen

Våren 2017 kommer jag från ett HVB-hem till ett annat, som jag tidigare berättat om i http://www.idiotanstalten.se/2018/08/23/farsartad-konflikthantering-valdsamma-brak-och-hot-mot-personal/Det var kaos på boendet. 

Varför är det så här?

På ett personalmöte så nämner någon ”branden”. Jag frågar vad ”branden” är och får veta att ungdomar på boendet har satt eld på en papperskorg mitt i natten. Vidare får jag veta att det har varit tre ungdomar som samlats på ett rum och där av någon orsak, oklart varför, beslutat sig för att tända eld på en papperskorg.

Att jag säger att det är oklart varför är för att personalen har inte tagit reda på det. Man har inte varit en ”pain in the ass” för ungdomarna och sett till att reda ut det. Man måste vara i ansiktet på ungdomarna. Om något händer så sätter man ord på det. Man sammankallar till ett husmöte där man problematiserar frågan. Låter alla säga vad de anser om det inträffade. Låter gärningsmännen förstå att de sprider otrygghet och rädsla. Låter det bli tydligt att det inte är accepterat. Det är så du hanterar när det blir flera gärningsmän som pekar på varandra.

Inte här. Här pustar personalen ut, just för att det inte går att säga vem som är skyldig. Tre ungdomar står tillsammans och beslutar sig för att tända eld på boendet. Börja med papperskorgen och se vad som händer. Visst, de kanske inte hade tänkt att bränna ner hela boendet men de har inte den intellektuella kapaciteten att förstå sina handlingars eventuella konsekvenser, uppenbarligen, så ansvaret faller helt på handlingen likväl. Personalen ser det som en väg ut.

Ungdomarna har lärt sig det svenska systemet, eller rättare sagt, de har lärt sig de så kallade rättigheterna, så de vet att om de pekar på varandra så händer inget. The Swedish model. Personalen reagerar på samma sätt. Så skönt att hitta utvägen! Ingen konflikt behövs.

”Branden” går under radarn fullständigt och resultatet blir bara en femsiffrig räkning till skattebetalarna för brandkårens utryckning samt totalt 17 förvirrade flyktingungdomar som försökte få ett svar på var gränsen går. Få svar på vad som krävs för att någon skall sätta stopp. När fan får man en örfil och en toffel i huvudet i det här landet? Personalen sviker ungdomarna fullständigt i och med att de undviker konfliktytorna fullständigt.

Om man inom dessa verksamheter sällan eller aldrig ifrågasätter sin egen roll i samhället eller ens skeenden på den lokala enheten utan bara utgår från att man gör saker för att man är god, gör man i sitt eget tycke alltid rätt. Att man är ett mellanled i en kedja av skattefinansierade verksamheter gör att man inte bara befinner sig i en ekonomisk död vinkel utan också i en värld av organisatoriska dimvärldar som inte går att ifrågasätta vare sig från insidan eller utsidan. Eftersom man gör gott och arbetar med de “svaga” i samhället kan man äska skattemedel in absurdum.

Än värre blir det uppenbarligen med verksamheter där godheten är så stor att man även är beredd att blunda för uppenbara interna problem.

Dokumentation av HVB-hemmens arbete – Barns Behov i Centrum

Det finns en begränsning i den officiella dokumentationen. Det är så att när man på uppdrag av det offentliga arbetar med barn, så ska man dokumentera enligt BBIC – Barns Behov i Centrum – enligt bilden nedan. Vår del är att dokumentera enligt “Barnets utveckling” dvs. under rubrikerna Hälsa, Utbildning, Känslor och beteende samt Sociala relationer.

 

Bonuspoäng till den som på ett lätt och ledigt sätt listar ut under vilken rubrik alla frågor som rör ungdomens ekonomiska spörsmål hamnar. . Eftersom ekonomi ligger som en rubrik under “Familj och miljö” och inte under ”Barnets utveckling” så kan vi inte skriva om ekonomi i den del HVB-hem är satta att dokumentera och bevaka. Detta måste man naturligtvis göra ändå, vilket har lett till att om Amdullah får ett extra klädbidrag för sommarskor beviljat av socialtjänsten så dokumenterar jag det och vad Amdullah verkligen har gjort med pengarna under… trumvirvel… känslor och beteende. Detta står som ett tydligt exempel på varför kommuner i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet är dåligt lämpade att fördela skattepengar till behövande då de alltid kommer att blanda ihop allting med “känslor” och inte sällan sina egna.

Utifrån BBIC utför boendet en genomförandeplan där man under vardera rubrik talar om för socialtjänsten vad målsättningen med placeringen är och hur man kommer att arbeta för att nå dit. Genomförandeplanerna är ofta utförda enligt metoden markera, kopiera, klistra in, byt namn. Ofta ser man genomförandeplaner där namnet bara har varit korrekt i dokumenthuvudet, man har helt enkelt glömt att ändra sedan man kopierat i resten av dokumentet. Sedan utförs dagliga journalanteckningar där personal i tjänst dokumenterar vad som hänt under dagen relaterat till de fyra rubrikerna. Utifrån detta sammanställs sedan månadsrapporter som skickas till respektive handläggare på socialtjänsten. Månadsrapporten skall alltså spegla vilken utveckling som skett under respektive rubrik i genomförandeplanen.

Ett av problemen med den här dokumentationen är att den är undermålig i alldeles för många fall, och även när det dokumenteras enligt regelverket så underrapporteras incidenter. Och om man underrapporterar incidenter så vill man ju inte släppa den informationen vidare till socialtjänsten via månadsrapporterna heller. Därmed undviker man inte bara konflikter med sina klienter, man undviker också i längsta möjliga mån att rapportera om detta så att man inte hamnar i en konflikt med uppdragsgivaren, kommunen.

För att förtydliga. Om något inträffat som kan klassas som en incident, det vill säga olycka, sjukdom, hot om våld eller våld et cetera så skall verksamheten uppföra en incidentrapport. Detta är ett krav och faller inom arbetsmiljölagarna. Om man är konflikträdd eller om man som i exemplet från första inlägget här på bloggen (http://www.idiotanstalten.se/2018/08/09/vad-ni-an-gor-ring-inte-polisen/) har chefer som inte vill fläcka ner sin interna statistik så kan man helt enkelt inte incidentrapportera. Då får man ju också se till att inget om dessa händelser “läcker över” i rapporteringen till uppdragsgivaren heller.

Även i de verksamheter där man skriver interna incidentrapporter som sig bör och jobbar med de frågorna som man förväntas utifrån lagstiftning och uppdrag, så finns det en risk att man förminskar händelser och konflikter i rapporteringen vidare till andra aktörer i kedjan, efter principen bit inte den hand som föder dig.

Jag har själv varit en del av detta. Ibland får man acceptera kulturen där man arbetar trots att man inser att den är fel. Jag har brottats med detta moraliska dilemma vid flera tillfällen. Det jag har gjort för att kunna ursäkta att vara en del av ett sjukt system är att ständigt belysa bristerna. Att ifrågasätta kollegor och chefers undfallande beteende.

Poängen jag försöker komma till är att i de rapporter man lämnar vidare vill man naturligtvis avspegla en väldigt förmånlig bild av sin egen verksamhet. Det är inget unikt här. Dock undrar jag hur illa rapporteringen stämmer med verkligheten i stort då jag också vet att de som skriver rapporterna inte är kompetenta nog att utföra den överhuvudtaget.

Under arbetet på HVB-hem har jag upptäckt en förskjutning i samhället som annars har gått mig helt förbi, nämligen att en högskoleutbildning inte alls är en garanti för att du skall kunna uttrycka dig begripligt i skrift. Lägg sedan på det den höga andelen utrikes födda som anställs som något slags kulturella alibin, oftast med lägre krav på utbildning, inom sådana här verksamheter.

Det senaste året har en del av mina arbetsuppgifter varit att skriva om mina kollegors rapporter, för att de skall vara adekvata och för att de skall vara läsbara. Det finns en gnagande misstanke hos mig att den här låga kvaliteten av dokumentation och uppföljning av insatserna som utförts hade accepterats inom väldigt få verksamheter utan att vi hade hört ett flertal larmrapporter.

När flyktingströmmen översteg samhällets resurser så blev svaret tystnad. Hela flyktingmarknaden och dess olika skattefinansierade grenar valde att mörka och spela med genom att inte dra i bromsen, genom att inte protestera, genom att inte larma om att resurserna är slut och att vi inte längre klarar att utföra ett humant arbete.

Till detta är vi många skyldiga.

Den goda viljan

Vintern 2015/2016, efter Fredrik Reinfeldt hade hållit sitt “Öppna era hjärtan”-tal och efter att Stefan Löfven hade stått och talat med tårar i ögonen på Medborgarplatsen i Stockholm om hur hans “Europa bygger inga murar”, så hade många vanliga svenskar känt att här fanns det en fråga som tedde sig ganska självklar och enkel att engagera sig i. Det kändes nog som en väldigt okomplicerad fråga för många på den här tiden.

Det här var innan vi hade sett resultatet av att ta emot så enormt många främmande människor så att våra myndigheter bokstavligen gick på knäna och inte kunde utföra relevanta utredningar inom normal tid, vilket i sin tur pressade politiker att i år besluta om att ge 9000 människor helt utan flyktingskäl amnesti som “plåster på såren” för den långa tid de redan har varit här.

Det här var innan vi hade sett resultaten i form av 40% ökade skolbränder de senaste två åren (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLjJn4/antalet-anlagda-skolbrander-okar-kraftigt). Det var innan det hade blivit tillåtet att prata om vilka det är som står för 80% av överfallsvåldtäkterna och de som orkade varna för vansinnet blev fortfarande kallade för nazister.

Svensken i gemen såg det som en enkel och icke-komplex fråga. Klart man skulle hjälpa till, och helst ville man ju hjälpa de stackars barnen. Det fanns inga kvinnor att hjälpa så allt fokus hamnade på de stackars barnen. De ensamkommande barnen. Hjälporganisationerna hann inte ta emot alla kläder som svenskarna vill skänka till de stackars barnen, så fler och fler människor började att direkt kontakta HVB-hemmen. De frågade om vad barnen behövde för kläder. Det var vinter när den svenska godheten kulminerade och många ville skänka varma jackor och skor och kängor till barnen.

På HVB-hemmen rådde en känsla av panik. Nu kunde man hamna i en situation där svenskarna fick veta hur det verkligen låg till med de stackars barnen. Det fanns anställda på HVB-hemmen som svarade så ärligt de kunde på frågorna från de som ringde och vill skänka vad som saknades de små barnen. Jag minns en kollega som med ett lätt desperat uttryck tittade på mig och försökte försvara sina handlingar efter ett upprört telefonsamtal:
“-Jamen vad ska jag säga då, ingen här har mindre skostorlek än 43. Men människan envisades med att hänvisa till att hon menade barnen!”

På det HVB-hem där jag tillbringade mest tid under den här perioden så hade vi tack och lov ett voluminöst källarförråd. Vår chef försökte lugna ner nervositeten hos medarbetarna, genom att ge order om att tacksamt ta emot alla kläder och tacka ordentligt för alla fina saker som “kommer att komma till god användning.”

Hade vi inte haft det stora källarförrådet hade vi varit tvungna att som många mindre HVB-hem att åka iväg redan nästa dag med säckarna med kläder till Återvinningscentralerna. Dessutom med risken att springa på någon som skänkt fina kläder som man nu utan att blinka bara kastade på återvinningsberget.

För hur förklarar man sanningen?
Hur förklarar man för vanligt folk att de som kommer hit vill inte ha deras skit?
Hur förklarar man att de som kommer hit tar bara emot pengar eller nya grejer. En begagnad Lyle Scott-tröja är fortfarande en begagnad tröja. Ungdomarna på boendena tittade på oss med förolämpad min. Varför skulle de ta emot gamla kläder?
Som några fattiga svenskar?

“-Vilka tror ni att vi är? Ni måste behandla oss med respekt!”, som en av våra klienter sa.

Under 2013 och 2014 pågick en debatt där man förberedde för att vi skulle vänja oss vid och acceptera denna inställning.
“-Människor som flyr vill inte lämna sina hem och familjer. Därför kan vi aldrig begära att de skall vara tacksamma för att komma hit!” Det var grundtanken. Vi kan inte begära att de skall känna tacksamhet. De som sa de här galenskaperna är samma människor som nu påstår att JAG skall känna tacksamhet för att jag har fötts i det här landet och därför skall ge bort det till dem som inte har fötts här!

Det är som om de på fullt allvar inte kan koppla ihop varför Sverige är bättre än Afghanistan? Att klankrig, medeltidskultur och den mest kulturkonservativa religionen, som dessutom är en politisk religion skulle kunna ge någon utveckling som den som västerlandet har? Det är omöjligt. Jag har inte haft tur som har fötts i Sverige. Jag har haft tur som har haft förfäder som har ansett det värt mödan att kliva upp på morgonen och förtjäna sitt bröd genom arbete. Det visar jag tacksamhet och ödmjukhet inför varje dag.

Om den som är här som gäst inte kan förstå att den skall visa tacksamhet och ödmjukhet så skall den gästen gå hem.
Festen är slut!

Läsarfråga: Överkonsumtion av sjukvård

Läsarfråga: Invandrares förmodade överkonsumtion av sjukvården berörs i förbigående i ditt första inlägg. Kan du berätta mer om det? Har du följt med någon klient i ambulansen eller till sjukhuset någon gång eller är det utanför ert scope?

Svar: Vi har de senaste fyra åren fokuserat mer och mer på att få dem att klara av att söka vård själva. Om inte annat för att det är en integrationsfråga. Det ingår i uppdraget att lära dem detta.

Sanningen att säga beror det mest på att det inte finns så mycket personal att tillgå att vi kan följa med dem till diverse vårdinstanser. De fullkomligt äter vård. Visst finns det vårdbehov men man ska vara på det klara med att det även är en kulturell fråga.

Som svensk man har jag lärt mig att bita ihop och vänta med att gå till doktorn tills jag vet att det är nödvändigt. En afghansk eller somalisk man kan inte hantera ett skavsår. Punkt slut.

Jag har en del att göra med Kenya och vet att de har infektioner som dödar folk eftersom de inte har råd med sjukvård. Men då borde det vara direkt nödvändigt att försöka guida de nya människorna här till att förstå hur våra system fungerar.

Tänk dig kulturkrocken som sker när en halvvuxen man upptäcker att han får så mycket uppmärksamhet och bekräftelse från HVB-personal, socialsekreterare och skolfröknar. Han slickar i sig allt detta och känner att det är gränslöst här. 

Han är inte bara Allahs gåva till Asien utan i Sverige så knäböjer nästan folk för honom. Hans omnipotens vet inga gränser. Han träffar den svenska sjukvården som är inställd på att den som söker vård faktiskt lider av något slags besvär. Man rullar på med utredning efter utredning. Remissklådan vet inga gränser. Den uppmärksamhetstörstande nyanlände möter den effektiva omvårdande.

Farsartad konflikthantering, våldsamma bråk och hot mot personal

Inom det företag jag är anställd av just nu har jag jobbat på åtminstone sju olika HVB-hem i stockholmstrakten. I maj 2017 bytte jag senast HVB-hem och hamnade där jag är nu. Det var i det närmaste en chock att komma in på det här boendet. En vecka eller två innan jag anlände till boendet hade en kollega fått stryk av en boende och som inte detta räckte så var det en öppen konflikt i personalgruppen huruvida det var rätt eller inte att ungdomen som gett sig på kollegan nu var portförbjuden på boendet. Jag trodde inte mina öron.

Det är i min värld helt självklart att man skriver ut personen i fråga och att socialtjänsten akut får placera om denne. Nummer två, en polisanmälan skall upprättas. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom händelsen eller om du som personal känner dig rädd eller inte.

Det handlar om att vara tydlig med var gränserna går, för gränserna utmanas oavbrutet inom en sån här verksamhet. Du måste vara representant för verksamheten och för hela samhället när det ingår i verksamhetens uppgift att hjälpa till med integrationen. Dessutom så är det för mig helt självklart att man under inga omständigheter får riskera att göra HVB-hemmet till en fristad där lagarna inte gäller. Det går över styr snabbare än vad du hinner säga “permanent uppehållstillstånd” och du kommer aldrig klara av att ta tillbaka initiativet.

Här befann jag mig plötsligt på ett boende där man inför öppen ridå hade en konflikt inom personalgruppen gällande om en person som blivit förflyttad för att den slagit en personal skulle vara portförbjuden eller inte. När vissa i personalgruppen var på plats fick den här personen vara i huset och annars inte. Kan ni tänka er hur förrådd den utsatte kollegan kände sig?

Det här är tyvärr ganska vanliga problem på HBV-hem. Man har ofta en uttalad arbetsmetodik som man förhåller sig till. På det här företaget arbetar man efter något som kallas miljöterapi och man kan tycka och tro vad man vill om olika mer eller mindre väl underbyggda psykologiska metoder MEN nyttan med dem är att man har på pränt hur personalen skall arbeta och förhålla sig till sitt arbete och till klienterna. Grundläggande är att man gör lika, säger lika och håller ihop. Man står för en struktur och för ett regelverk som speglar det liv vi lever i den här kulturen och det här samhället.

Här hade jag hamnat på ett boende där personalgruppen var så oense om varför man gjorde saker och hur man gjorde saker att man hade tappat all respekt och allt initiativ hos klienterna. Klienter som kunde kasta en köksstol i väggen och vråla med sina lungors fulla kapacitet rakt ut, till synes endast för att någon gjorde ett mål i en fotbollsmatch på TV…dessutom “rätt” lag. I en miljö där du inte kan lita på att dina kollegor backar dig om det händer något så vågar du inte ingripa. Det var kaos på boendet.

Det tog mig bokstavligen flera veckor att sortera ut vilka människor som bodde i boendet och vilka som var “gäster”. Det tog tre månader av att sätta ner foten, att ALLTID säga ifrån när någon bryter mot regler, att alltid följa rutiner, att aldrig backa från att slänga ut besökare klockan 22, att varje kväll ringa och fråga var klienten höll hus om denne inte var hemma vid rätt tid, räkna köksknivarna varje kväll och inte ge sig innan varje jäkla kniv är inlåst till natten… dag ut och dag in i tre månader innan ordningen var normaliserad.

Man kan tycka vad man vill om Sveriges flyktingmottagandes vara eller inte vara. Det är EN ENDA fråga som inte bara får handla om ja eller nej. Det som saknas i debatterna är vad som krävs när vi NU HAR ett flyktingmottagande.

– Under vilka omständigheter skall det hanteras?
– Har vi rätt yrkesgrupper på rätt uppgifter?
– Vilka andra grupper i samhället skall få mindre resurser för att vi skall ta hand om flyktingar?
– Hur definierar vi begreppet flykting et cetera?

Är vårt system för omhändertagandet av flyktingar ett större hot mot vårt samhälle och vår kultur än vad själva flyktingmottagandet är? Tyvärr så tror jag att det är så illa.

 

Läsarfråga: “Danspojkvideor” — om afghaners kompatibilitet med europeiska värderingar

Artikeln ovan finns att läsa på Samtiden

Läsarfråga: Skrämmande läsning, men du ska ha stort tack för att du berättar. Nog för att jag hade en föraning om att det var illa, men inte så här illa. Jag blir helt ställd.

Om jag får ställa en fråga så är jag nyfiken på om du har fått någon förklaring till vad som får många av dem att bete sig så otroligt illa. Det är lite så att jag får känslan av att Afghanistan använder Sverige som avstjälpningsplats för de värstingar som de själva misslyckats med. Att bete sig omoget och bortskämt, sura och tjura när man inte får som man vill – det hade varit mer förståeligt om de flesta verkligen var de 16-17 år de utger sig för att vara. Men nu är de flesta vuxna män som haft arbete och, förmodar jag, kunnat ta hand om sig själva. Och framför allt aggressiviteten, inte bara mot dig och andra på boendet. Du skriver också om en boende som skallar en tavla tills han själv blöder när glaset gått sönder. Det låter väldigt självdestruktivt och osunt. Även om det finns en annan syn på styrka och utagerande ilska i många muslimska kulturer så har jag svårt att se att det bara handlar om det. Jag har liksom svårt att se att det här skulle vara en representativ bild av hur afghanska unga män beter sig.

Är det sysslolösheten eller ovissheten som tar fram det värsta i dem? Eller är de bara så tuktade hemma att de går bananas när de får lite lösare tyglar?

Svar: Afghaner är överlag inga bra människor med de värderingar som vi har i Europa. Det spelar ingen roll vilka beteenden du försöker mäta eller ens förhålla dig till. Deras kultur är självdestruktiv och förhindrar utveckling.

De säger aldrig nej till varandra, samtidigt som de alltid ska roffa åt sig. De gör en stor sak av att de alltid är gästfria mot gäster i sina hus. Detta är en omskrivning för att de vill att alla skattefinansierade fördelar de har också ska omfatta deras vänner, närhelst de vill. Man kan på boenden ha regler för hur många gäster man får bjuda på mat, etc. Detta kan vara anledning nog att slå sönder ett rum eller motsvarande reaktion för att man inte fått bjuda mer än tre gäster på mat. Någon annans mat. Gästerna beter sig också som svin. Eftersom afghanen aldrig kan säga nej till sin gäst utan att tappa ansiktet, och gästen alltid får göra som denne vill, så finns inga civiliserade bromsar.

Självdestruktiviteten kan vara omfattande.

En inte oblyg del av de som kommer har ju varit tvungna att ha sex med äldre män. En del har varit danspojkar, bacha bāzī, och är relationsmässigt skadade. Det är inte helt okänt i psykologins värld att människor som genomlevt trauman senare i livet återgestaltar dessa för att bearbeta dem, eller kanske till och med mer för att kunna leva med att ha varit med om dem. Se till exempel på den absolut hårdaste delen av BDSM-världen, där jag skulle påstå att nästan alla är övergreppsoffer. Jag har varit med om ett födelsedagsfirande på ett boende där nio killar satt och tittade på TV tillsammans mitt under firandet. De tittade på “danspojkvideor”. Alltså videoupptagningar av tonårspojkar sminkade som flickor som dansar för män som sitter runt om i rummet på golvet längs väggarna. Ritualen går ut på att man visar upp sin bacha bāzī, och den som har sötast pojke har högst status. Efter dansen så går man undan och har sex med honom, eller visar sin gästfrihet… för sina gäster…

Amerikanska armén har skrivit några rapporter om afghanskt sexliv, framför allt om folkgruppen pashtuners sexliv. De kan när som helst ta en liten pojke, och detta har varit amerikanska arméns största kulturkrock med lokalbefolkningen. Enskilda soldater som inte klarar att blunda för övergreppen men måste. I pashtuners kultur är homosexualitet förbjudet, men homosexualitet är definierat som en man som är förälskad i en annan man. Om det bara är sex är det inte homosexualitet, och därmed inte bara tillåtet utan oftast påbjudet, då kvinnor inte är möjliga som “offer” för deras våldtäktskultur. En sund familj (nåja) låser nämligen in döttrarna så att ingen kommer åt dem.

Om etniska konflikter mellan invandrare

Jag jobbade under en period deltid på ett HVB-hem i Västerås. Varannan helg från fredag klockan 17 till söndag klockan 22 i ett svep. En fredag när jag kommer till jobbet så får jag veta att en av mina kollegor upprepade gånger under den gånga veckan blivit hotad av en marockan på boendet. Hoten bestod i att personen i fråga skulle döda alternativt skada min kollega utanför boendet vid tillfälle. Anledningen? Min kollega är kurd.

Marockanen i fråga hade också varit hotfull mot en annan kollega för att denna försökte upprätthålla reglerna på boendet. Regler var inget som vår marockanske vän hade för avsikt att följa. Vi som skulle jobba den resterande tiden av fredagen kom överens om ett förhållningssätt och att detta skulle hållas till punkt och pricka.

Planen var att vi skulle ignorera killen tills han själv agerade olämpligt. Vi skulle inte riskera något som skulle kunna uppfattas som provokationer. Om han hotade någon så skulle vi larma och informera om att vi har tryckt på larmet, och om han blev hotfull skulle jag lägga honom på golvet tills polis var på plats. Det hann gå 15 minuter.

En kollega knackar på dörren till killens rum för att informera om något. Dörren slits upp och han skriker åt kollegan att han inte ska störa honom. Jag kliver emellan och talar om för honom att han ska lugna ner sig och att hans beteende inte accepteras och att han inte får fler chanser. Samtidigt kommer min kurdiska kollega genom korridoren och bemöts genast med hot på grund av sitt ursprung.

Min kollega larmar. Jag informerar om larmet och är beredd på en fysisk konflikt. Killen väljer dock att stå still och invänta polisen. När polisen är på plats och ska förhöra oss öppnar han med: “Ja, det här är som jag ser det ett olaga hot.” Jag avbryter polisen och påpekar att det är orimligt att det bara är olaga hot. Hade jag hotat min kollega baserat på hans ursprung så hade det varit ett hatbrott. Det kan omöjligtvis vara så att det är ett hatbrott endast när en svensk säger något nedsättande om någons etnicitet. Polismannen ser ut som att han aldrig har tänkt tanken men säger sedan att jag har en poäng och att han ska ta upp det med åklagaren.

Det blir så småningom rättegång. Åklagaren yrkar inte ens på ett straff utan yrkar på att marockanen ska dömas till att skriva ett “kontrakt” med kommunen där han lovar att komma till det HVB-hem dit han nu omplacerats efter utskrivningen hos oss.

Rättegången har naturligtvis rubriceringen olaga hot, inte hatbrott. En marockan kan ju inte vara rasist. Advokaten säger bland annat att han anser att personal som jobbar på HVB-hem ska vara beredda på hot i högre grad än andra. Man är uppenbarligen beredd att gå långt för att försvara ett system där vissa anses kunna agera efter att alternativt värdesystem och en alternativ rättspraxis. Vad är syftet med det?

Jag vet inte vad utfallet blev. Jag stannade inte längre än mitt eget vittnesmål. Efter att killen hämtades av polisen så gick jag, mot rådande regelverk, igenom hans rum på boendet. Jag hittade en rakkniv som han tejpat fast ett vanligt rakblad på, och förvarade UNDER handfatet. Jag låter det tala för sig själv. Jag hade flera diskussioner med min chef om killen ifråga. Jag upplevde honom som direkt farlig och ingen man vände ryggen till. Min chef tyckte att jag var fördomsfull och att han antagligen bara var “missförstådd”.

Ett halvår efter rättegången ringer en av mina forna kollegor och ber mig kolla en av “de alternativa tidningarna på nätet”. Där är vår marockan. Nu har han och två av hans kumpaner gjort inbrott i en villa i stockholmsområdet. De har klivit rakt in hos en gammal kvinna och när hon vaknar och blir rädd försöker de strypa den 89-åriga kvinnan.

Han får ett hårdare straff den här gången.
De inblandade har sökt asyl i en mängd länder.
Uppgivna åldrar: 15-32. Vår marockan var enligt uppgift 17 år gammal.